SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JUTTA, v. -ade.
Etymologi
[efter fin. jututa (juttuan), prata]
(i Finl., vard.) prata, samtala, resonera. FoU 15: 52 (1902). Jag skulle bara vilja prata litet. Det är så trefligt att jutta med inspektorn. Procopé Insp. 134 (1915). — jfr SMÅ-JUTTA.
Spoiler title
Spoiler content