SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄLTRING ɟäl3triŋ2, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kel(l)t- 17651784. kiält- 1690. kjellt- 1842. käl(l)t- 1689 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kältring, tiggare, stackare; av d. keltring, landstrykare, tattare, av fris. keltring, landstrykare, avledn. till (sik) keltern, använda grova ord (se KÄLTRA)]
(företrädesvis i södra Sv.) landstrykare, tiggare, bettlare; tattare; äv. allmännare: kanalje, lymmel, ”rackare”; äv.: opålitlig, trätsam, småaktig person; äv.: stackare, ynkrygg, odugling; i pl. äv.: byke, pack. Att Pastor aff predikestohlen skäller sijne åhörare för tiufwar; kallandes dem swijn, pack och kältringar. VDAkt. 1692, nr 41 (1689). Att I ären kältringar och icke bjessar. HSH 7: 296 (c. 1800). Må kältringar lefva för skada, / För allt, som gör gräl och parti. Atterbom SDikt. 2: 360 (1838). Den där kältringen Elof .. har skurit far. Bondeson AllmogBer. 83 (1884). Nyström SvGeogr. 306 (1895). Ska du slå barnen, din gamle kältring? Strindberg NSvÖ 1: 109 (1906). När kältringar bli osams, kommer ärlig man till sin rätt. Ström SvenskOrdspr. 132 (1926).
Ssgr (företrädesvis i södra Sv.): KÄLTRING-, äv. KÄLTRINGS-, i södra Sv. äv. KÄLTRINGA-, förr äv. KÄLTRINGE-FÖLJE. tattarfölje. Östergren (1931).
-GRÄL. (†) eg.: gräl mellan ”kältringar”; småaktigt gräl. VDAkt. 1781, nr 588. VexjöBl. 1842, nr 41, s. 2.
-KONA, f. (starkt vard.) jfr KONA, sbst.1 d. Bondeson Glimm. 20 (1892).
-LEVERNE. Dalin Arg. 1: nr 46, s. 7 (1733).
-PACK. jfr -FÖLJE. Cavallin Herdam. 4: 239 (cit. fr. 1682). Meurman (1846).
-SINNE. (föga br.) småaktighet, grälsjuka. SvMorgBl(A) 1916, nr 290, s. 3.
Avledn.: KÄLTRINGAKTIG, ngn gg äv. KÄLTRINGSAKTIG, adj. (-ing- 1795 osv. -ings- 1841) (företrädesvis i södra Sv.) Holmberg 1: 979 (1795). (Den nu rådande liberalismen) är så enfaldig .., så kältringaktig, att (osv.). CLivijn (1834) hos Ahnfelt Rääf 298. Berndtson (1880).
Avledn.: kältring(s)aktighet, r. l. f. Holmberg 1: 979 (1795). 3SAH XXXVII. 2: 35 (1841).
Spoiler title
Spoiler content