SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄNNA ɟän3a2, v., -er, kände, känt, känd; äv. (numera bl. i förb. KÄNNAS VID, se sp. 3658 f.) KÄNNAS, v. dep., kännes l. känns, kändes, känts. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se KÄNNING, sbst.2); -ARE (se d. o.); jfr KÄNN, KÄNNING, sbst.1 KÄNSEL, KÄNSLA.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. känna (ken-, kien-, kiän-, tiän-, -ne) G1R 1: 110 (1523) osv. pass. o. dep. kännas (ken-, kien- osv.) OPetri PEliæ e 2 a (1527: kennes) osv. — pr. ind. sg. känner (ken-, kien- osv.) Mat. 11: 27 (NT 1526) osv. pass. o. dep. kendes Rääf Ydre 1: 299 (i handl. fr. 1551). kännes (ken-, kien- osv.) SvTr. 4: 136 (1532: kennis) osv. kän(n)s (ken-, kien- osv.) Bureus Nym. 2: 3 (1637) osv. — ipf. ind. o. konj. kände (ken-, kien- osv.) 2Kor. 12: 2 (NT 1526) osv. känte KyrkohÅ 1905, s. 223 (1780). pass. o. dep. kändes (ken-, kien- osv.) JönkTb. 139 (1540: kendis) osv. käntes SColumbus Vitt. 88 (c. 1670: käntes ved). — sup. känt (ken-, kien-, -dt, -tth) 1Mos. 24: 16 (Bib. 1541) osv. känd Forsius Fosz 516 (1621). pass. o. dep. känds (kends, k(i)endz, kändz) G1R 1: 215 (1524: kends wiidth), HH XIII. 1: 160 (1564: kendz widh). känss (ken-) G1R 4: 80 (1527: kænss vijd), ConsEcclAboP 385 (1659). känts (k(i)entz, kändtz, käntz) G1R 29: 452 (1560: kentz ifrå) osv.)
Etymologi
[fsv. känna, låta veta, undervisa, igenkänna, förnimma, märka, (till)erkänna m. m., motsv. d. kende, isl. kenna, got. kannjan, mnt., fht. o. t. kennen, feng. cennan; av germ. kannian; kausativ till KUNNA, v.1 — Jfr KÄND]
1) (†) låta (ngn) veta (ngt), undervisa l. upplysa (ngn) om (ngt), lära (ngn ngt). Thors månat (så är iagh nemder) / Then förste j året tigh thetta kenner. / Drick och ät (osv.). Ps. 1567, Kal. s. A 2 a. Ter stodh signils lillas tienste möödh, / och hon them rådhen kände, / i taghen itt hår aff signils hufwudh, / i binden om Habors hender. Visb. 1: 428 (c. 1621). En Tröstare han osz sände, / Som är then Helge And, / Sanning skal han osz känna. Ps. 1695, 148: 12. Spegel (1712).
2) (†) taga lärdom (av ngn), lära. Herrer, Förster, Ridder och Swenner, / Beskåder eder fulwäl, och känner, / Aff migh och blifwer så wijse. Forsius Spec. B 6 a (1620).
3) veta, hava kunskap om (ngn l. ngt), hava reda på (ngt); särsk. dels: hava vetskap om l. inse (ngns l. ngts) existens l. förhandenvaro l. identitet o. d., veta om (ngn l. ngt), veta l. inse vad som är l. utgör (ngt), dels: gm vanan l. erfarenheten vara mer l. mindre förtrogen med (ngt), hava en mera detaljerad l. djupgående kunskap om (ngns l. ngts) beskaffenhet o. d. Han kände inte det ringaste om allt detta. Hon kände alla hans hemligheter. Känna ngns tankar. Känna ngt gm hörsägner. Det visade sig, att han kände mitt namn. Känna ngn till namnet, till utseendet. Känna ngn par renommé; jfr 5. Känner jag honom rätt, kommer han icke att finna sig i detta. På sig själv känner man andra. Känna ngn i botten, ut och in. Känna sina pappenheimare. Thå sadhe the honom, Hwar är thin fadher? Iesus swaradhe, J kennen hwarken migh eller min fadher, wåre thz så ath j kenden migh, thå kenden j och min fadher. Joh. 8: 19 (NT 1526). Thet är itt gammalt ord, Hwad man (dvs. någon) icke kenner, thet elskar han icke heller. LPetri 2Post. 48 b (1555). För Gudhi skal man giffua sigh skyldigh til alla synder, ock wel til the wij icke kenne eller wete. Cat. 1567, s. C 2 b. Iagh kenner well krutit, sade käringn när hon åth odyrthen. SvOrds. B 2 b (1604). Det var aldrig ditt ök (säger gubben till hästtjuven): jag känner hagen, der Hästen är van at gå i vall. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Oden och Thor, dem känner du båda, / Freja, den himmelska, känner du ej. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). Ni känner trakten här bättre än jag / Och kan ge mig notiser af vigt. Runeberg 2: 74 (1848). Heloïse, som kände sin onkel, insåg alltför väl, att han (osv.). Grimberg VärldH 6: 245 (1935). — särsk.
a) (†) i vissa formler för bedyranden: det Gud (och Sankt Erik konung) känne, det Gud skall känna, (så) känne Gud, att (osv.), det Gud känner o. d. I hwath motto iak kan ok förmaa weta elles eders bedzsta goda gangn .. Scole i finna mik altiidt weluilioghan tiil Tet gud ok Sancte erek kwnungh kænne. G1R 1: 48 (1523). Thet vi nu göre twinger oss nöden til Thet gud skal kenne. Därs. 110. Szaa kenne gudt ath thet ær skeedt oss emoth. Därs. 3: 27 (1526). Gud alzmectig skall kenna atuj (dvs. att vi) aldrig (osv.). Därs. 6: 45 (1529). RARP 1: 68 (1628).
b) i uttr. lära (sig) känna ngn l. ngt, få l. skaffa sig (grundlig) kännedom om ngns l. ngts beskaffenhet l. existens l. identitet o. d. Hedhninganar skola lära kenna migh. Hes. 38: 16 (Bib. 1541). Nödhen lährer kiänna wänner. Grubb 472 (1665). Han ville lära sig känna våra Lagar och Författningar. Posten 1769, s. 1114. Jag hoppas, att dessa strödda bilder visat, att Spanien och Portugal äro väl värda att lära kännas. Vising Span. 202 (1911).
c) (†) övergående i bet.: göra bekantskap med (ngt), lära känna (ngt), studera (ngt); jfr b. Så snart .. (romarna) känt Spanska värjan, öfvergufvo de sin egen. Dalin Montesquieu 17 (1755). Hr Murat .. har tagit sig före at känna och betrakta Turkiske Handeln. Björnståhl Resa 3: 50 (1778). Man läste efter mannens död, / Hans skrifter at med granskning känna. Bellman Gell. 13 (1793).
d) med refl.-pron. ss. obj.
α) (†) i rent refl. anv.: komma ihåg vem man är, inse sin begränsning l. svaghet l. sina synder o. d., iakttaga ett blygsamt uppträdande, icke förhäva sig; jfr β. Och strax Gud hafver gifvit H. Maij:tt någon stoor lycka i krig, är ther strax fallit een mootgång der hooss, att H. Maij:tt har lärt kenna sig. RP 8: 431 (1641). Kiänner hwar sigh, sade Meshatten(,) föll emoot ijsen. Grubb 416 (1665); jfr: Hvar man känner sig, sade messhatten när han falt vid isen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Här vardt .. en ganska stor (andlig) rörelse, så at monga hundrade siälar kommo at til en del kenna sig. ATengbom (1742) i KyrkohÅ 1909, MoA. s. 46. I lyckan känner han sig ej. Weste (1807). Dalin (1852).
β) i uttr. känna sig själv, känna l. inse sin egen (andliga) beskaffenhet; förr äv.: inse vem man är, inse sin begränsning o. d.; jfr α. Känn dig själv! [efter gr. γνῶϑι σεαυτόν, inskrift på Apollontämplet i Delfi]. Om han (som för sin skicklighet erhållit ett högt ämbete) ther utaff intet högfärdas, uthan kiänner sigh sielff, .. hwem är bättre wärd sådana ähra än han. Rudbeckius KonReg. 441 (1619). Then som sig sielfwan känna kan, / Förwist är han en wijser man. Forsius Fosz 376 (1621). Känna sigh sielff är en stoor konst... Men intet känna sigh sielff, är en olijdeligh högfärd. Grubb 442 (1665). Känna sig sjelf är största konst. Wensell Ordspr. 47 (1863).
e) i vissa uttr. angivande att man har kunskap om ngn såsom varande ngt l. utmärkt av ngt; jfr KÄND, p. adj. 1 a γ.
α) i förb. med för o. ett sakbetecknande (vanl. abstrakt) substantiv; numera bl. i p. pf. i adjektivisk anv., se KÄND, p. adj. 1 a γ α'. Liljestråle Kempis 8 (1798). Känna en för tapperhet. Meurman (1846).
β) i förb. med (så)som (förr äv. för) o. ett personbetecknande substantiv. ÄARäfst 12 (1596). Jag kände dem då för ärbart och godt folck. VDAkt. 1789, nr 331. Dalin (1852). Hårdast träffar förtrycket alla dem, hvilka tyrannen känner såsom vänner af Telamons hus. Cavallin (o. Lysander) 23 (1879).
f) i bildl. l. överförd anv., med saksubj.
α) innehålla l. meddela kunskap l. uppgifter om (ngt). Landslagen .., som ej känner treböte, skiftar tveböte såsom Landskapslagarne. Nordström Samh. 2: 463 (1840). Troskunskapens historia känner mången diskussion, som varit mera förvirrande än klargörande av den anledningen, att (osv.). Aulén AllmTron 101 (1923).
β) i uttr. känna gränser, stundom känna måtta (förr äv. mått), hålla sig inom vissa gränser, hålla måtta; i nekande, frågande o. därmed jämförliga satser. Hans vrede kände inga gränser. Förskräckelsen hos mig ej kände något mått. Adlerbeth Poët. 1: 109 (1802). Kärleken plågar mig dock. När kände väl kärleken måtta? Dens. Buc. 16 (1807). De gynnade klassernas anspråk känna snart inga gränser. Tegnér (WB) 4: 103 (1823). De Geer Minn. 1: 68 (1892).
Anm. till 3. Till känna i denna bet. hör äv. den ofta sammanskrivna o. ss. ett adv. uppfattade förb. till känna (t(h)i(i)l(l) känna (kenna, kienna) (särskrivet) 1541 osv. tillkänna (tilkenna) (sammanskrivet) 15411924. tiill kennde (särskrivet) 1587. tilkenne (sammanskrivet) 15531562), förekommande i uttr. giva (ge) till känna [liksom d. give til kende efter mnt. to kennen geven, eg.: giva att veta; jfr y. fsv. hwadh som han wordher eder til kennä gywyndes, ävensom y. fsv. i känne giffua ok opinbarlica förclara] vilket användes på följande sätt:
a) låta (ngn) veta (ngt), upplysa om (ngt), meddela, bekantgöra; äv. (numera i sht i juridisk stil) med indirekt personobj.; förr äv. i förb. med prep. om: lämna meddelanden angående (ngt); förr äv.: gm handling l. beteende visa (ngn ngt) l. låta (ngn) erfara (ngt). Tu haffuer j thenna dagh giffuit migh til kenna, huru tu haffuer giordt wel emoot migh. 1Sam. 24: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: låtit mig se din godhet mot mig). Som tu vijtlyfftigere giffver tilkenne um någre lögnere, som tig skulle haffve förfördt .., så vethe vij icke, hvem tu ther medh mener. G1R 24: 39 (1553). Ålderman .. give tillkänna, att han (dvs. mästersvennen) är mästare vorden. Ambrosiani SvSkråämb. 62 (i handl. fr. 1622). Är tvisten emellan län eller landskap, skall K. B. gifva det konungen till känna. Kallenberg CivPr. 1: 482 (1918). Nu gavs det öppet till känna, att (osv.). GHT 1934, nr 14, s. 10. — jfr TILLKÄNNAGIVA.
b) refl.: uppenbara sig, visa sig o. d. α) med personsubj.; numera bl.: yppa vem man är; förr äv. i uttr. giva sig ngn till känna att (osv.), uppenbara sig för ngn o. meddela att (osv.). Hes. 20: 9 (Bib. 1541). Ingen fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina bröder. 1Mos. 1 45: (Bib. 1917; Bib. 1541: bekende sigh). β) med abstrakt saksubj.: framträda, visa sig, göra sig märkbar. Ett starkt missnöje gav sig till känna. De första yttringarna af en sådan gåfva (dvs. skaldegåvan) pläga vanligen tidigt gifva sig till känna. FSander (1874) hos CGStrandberg i. Hahr ArkitH 420 (1902).
4) (numera knappast br.) kunna l. behärska (ett språk, en konst o. d.); förr äv. i förb. med inf.: förstå sig på (att). Hvad seder och façoner angick i tal och svar, kände Berçeau själf bäst att instruera sin discipel. Tersmeden Mem. 4: 261 (1766). Häraf (dvs. därav att Agricola till finskan översatt vissa partier ur gamla testamentet) vågar jag dock ej sluta till, att han känt hebreiska. Heikel Filol. 16 (1894). Alla dessa slafvinnor äro skickliga i dansens konst. Du ensamt känner den icke. Heidenstam Karol. 2: 64 (1898).
5) [utvecklat ur 3] vara bekant med (ngn); stå på mer l. mindre förtrolig fot med (ngn), stå i sådant förhållande till (ngn) att man brukar hälsa på honom, vara presenterad för (ngn); äv. (i nekande o. därmed jämförliga satser): vidgå l. låtsas om att man är bekant med (ngn); jfr 17. Känna ngn personligen. Känna ngn väl, flyktigt. Han känner icke längre sina gamla vänner, han försmår sina gamla vänners bekantskap. Så lenge iag hafuer henne tient, / hafuer hun varet kiäraste min. Visb. 1: 196 (c. 1620). I äre mechte högfärdige nu, I kännen inthet annatt folk, sedan I äre blefne rijkzråådh. RP 16: 243 (1655). En af de gamla Caroliner / jag kände i min barndoms dar. Tegnér (WB) 4: 7 (1822). I tjensta känner en ingen, sad ryttarn, red i kull mor se'. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han räknade på långt håll släkt med Carl-Magnus de Lorche och kände överstinnan. Bergman Mark. 148 (1919). — särsk. i uttr. lära (att) känna ngn, stifta bekantskap med ngn; jfr 3 b. (Sv.) När jag lärde känna honom, (fr.) lorsque je l'ai connu, lorsque je fis sa connaissance. Weste (1807). 2SAH 49: 254 (1873).
6) [utvecklat ur 3] (numera bl. ngn gg i högre stil, arkaiserande; se dock a o. c) vid varseblivning o. d. av (ngn l. ngt) förstå l. komma till insikt (l. viss uppfattning) om hans l. dess identitet; ofta med tanke på föregående erfarenheter av objektet: igenkänna (ngn l. ngt); äv. oeg., i uttr. icke (mera) känna ngn, liktydigt med: finna ngn starkt förändrad. Ey görs behoff clädha wlffuen wtj fåra cledhe, man kenner honom doch likauell. G1R 8: 148 (1532). Nu är theras ansichte så förmörkrat aff swartheet, at man icke kenner them på gatomen. Klag. 4: 8 (Bib. 1541). Stina Liljie skall du intett mera kiena så serieuse hon är bliven. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 123 (1697). (Den siste skalden:) Jag vet hvar jag är. / Känner jag icke / det väldiga Svithiods / Konunga-sal? Geijer Skald. 31 (1811, 1835). Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal du steg. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Jag är den, som du såg utanför kyrkan i Kungahälla. Känner du mig ej? Lagerlöf Drottn. 44 (1899). — särsk.
a) (i sht i skriftspr., ngt ålderdomligt) med av prep. l. av inledd bestämning angivande ngt varpå man igenkänner l. identifierar ngn l. ngt; i förb. med prep. vanl. i pass., i förb. med prep. av numera enbart i pass. På talet kenner man mannen. Syr. 27: 8 (öv. 1536; Bib. 1541: på talet kennes mannen). Aff mycket otijdigt löye, kiännes snart en Giäck. Grubb 540 (1665). Om dagen käns den skutan snart / på klyfvarns egna form / och att hon rider upp med fart / emot den värsta storm. Rydberg Dikt. 1: 127 (1876, 1882).
b) (†) i förb. med prep. för: igenkänna (ngn l. ngt) ss. (ngt); (av misstag) taga (ngn l. ngt) för (ngt). SynodA 1: 32 (1614). Muselort är intet Peparen olijk. Man kiänner offta dhet ena för dhet andra. Grubb 536 (1665). (Åsnan hade) kunnat kännas för en Häst, om öronen ej varit. Bergius Småsak. 1: 56 (1757). Andra errata (än de anförda) kiänner hvar och en för errata och betyda långt mindre. Höpken 1: 391 (1771). Känna en för en annan. Weste FörslSAOB (1823).
c) (i sht i skriftspr., numera mindre br.) i förb. med prep. från: (kunna) skilja (ngn l. ngt) från (andra l. annat). Men nu .. är thet .. kommit ther til, at man som offtast aff drecht och klädebonad kan näpligh känna en Adelzman ifrån en aff menige man. Girs Edelh. D 4 a (1627); jfr a. Tree små barn som icke weta eller känna handh från handh. VDAkt. 1691, nr 203. På kläderna känner man ej hertigen från handelsbetjänten (i London). Geijer (1810) i MoB 7: 129; jfr a. (Nötväckans) bo i ett ihåligt träd kände vi lätt från andras, ty hon murade alltid på hålets kanter med lera. Rosenius Naturst. 88 (1897).
d) (†) i uttr. känna rätt, orätt, miste, icke taga fel resp. taga fel (då man tycker sig igenkänna ngn l. ngt). Är det icke Eraste? monn jag kiänner rätt? Knöppel Förtret. 35 (1740). Han kom straxt efter mig, .. hälsade mig hel bekant med min caracter. Jag svarade: M. h(er)re lär känna orätt. Roland Minn. 44 (c. 1748). Känna miste. Weste FörslSAOB (1823).
7) [utvecklat ur 3 o. 6] (†) hava (ngt) till föremål för l. innehåll i en l. flera akter av medvetande (särsk. sinnesförnimmelser), märka, varsebliva, förnimma. Thå meninghe man förnumme och skole haffwe kent att thet icke war högz:te Kong:e M:tt, schall dhå hertigh Magnus haffwe stegett fram på palazet och sagdt att högz:te Kong:e M:tt skulle ware dödh. HH XIII. 1: 104 (1563). Gunstighe godhe Läsare war .. kärligha bedhin, wilia rätta och känna the andra (icke särskilt anmärkta) tryckefelen, som äro inkomna i thenna Sermon. Rudberus MHansdr A 4 b (1624); jfr 6. Sedan fiendernas Skiep lade på alla sijdor till Ormen, kiände då alla hwar Konungen stod i baakstamnen. Reenhielm OTryggv. 244 (1691; isl. orig.: kendi). Människan födes med kraft at känna, som först yttrar sig genom dess utvärtes sinnen. Boëthius Sedol. 2 (1782). Frågan .. vill .. blott så mycket säga: om .. (efter upphörande av vår nu varande sinnlighet) alla åskådningar af de samma (dvs. av transcendentala föremål) skulle uphöra, eller om det icke vore mögligt, at samma obekanta föremål fortforo at kännas af vårt tänkande subjekt. Lutteman Schulze KantCrit. 112 (1799).
8) [specialanv. av 7] i fråga om vissa akter av medvetande i vilka man helt l. delvis är (uppfattar sig ss.) medveten om (viss del av) sig själv ss. mottagande (yttre l. inre) intryck l. ss. befintlig i ett visst (reaktions)tillstånd (ofta av lust l. olust): förnimma.
a) med särskild tanke på förnimmelserna ss. lokaliserade till subjektets kropp, antingen till ett bestämt parti därav l. (särsk. ss. förnimmelser av ett behagligt l. obehagligt allmäntillstånd) till kroppen i dess helhet; särsk. i fråga om (gm sinnesorgan i huden, senor o. muskler förmedlade) förnimmelser av beröring, tryck, smärta, köld, värme o. d.; äv. i fråga om lukt- o. smakförnimmelser. Känna plågor, smärtor (i bröstet). Känna hunger, törst, trötthet. Känna sig illamående, hungrig, törstig, trött, tung i huvudet. Känna sitt hjärta klappa. Känna en behaglig värme genomströmma sig. Hans hand kändes kall, varm. Känna att man tager i ngt l. stöter emot ngt. Känna (en outhärdlig) klåda över hela kroppen. Känna att det svider, gör ondt. Känna en bitter, salt smak i munnen. (Hon) kände thet j kroppen ath hon botadh war vthaff then plåghon. Mark. 5: 29 (NT 1526). The stöta migh, men iagh kenner thet intet. Ordspr. 23: 35 (Bib. 1541). Iagh kan alzinthet känna antinghen här luchtar illa eller wäl. Balck Es. 158 (1603). Hwar kiänner bäst sielff, hwar Skoon trycker. Grubb 416 (1665); jfr: Man kenner huar skon tränger. SvOrds. B 6 b (1604). (De flesta djur) se, höra, lukta, smaka och känna som vi. Linné MusReg. VII (1754). Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand / han kände tillbaka en tryckning ibland. Tegnér (WB) 5: 26 (1825). Då de gingo till sängs, voro de vanligen så uttröttade, att hjärnan kändes som en blyklump. Lundquist Konstn. 56 (1890). Hon satt en stund och svalde och svalde (efter att ha tömt en grogg i ett enda drag); strupen kändes flådd efter den starka drycken. Bergman Mark. 228 (1919). — särsk.
α) i bild; ofta med anslutning till b o. 13. Hvar skakning uti Statens yta / Uti dess inre, kyrkan, käns. Tegnér (WB) 9: 26 (1840). Få känna ngns järnhand. Auerbach (1911).
β) (†) med refl.-pron. ss. indirekt obj. Först som een befengd är (av pesten), kenner han sigh ondt j huffuudet. Berchelt PestBeg. A 4 b (1588). At .. (patienten) icke strax löper ut i kalla Lufften, så snart han känner sig lindring. Block Pest. 52 (1711). Porthan BrefCalonius 334 (1796).
γ) opers. i pass. (jfr δ). Det känns kallt i rummet. Det kändes vått under ögonlocken. Melin Dikt. 1: 117 (1888). (Mjölken) var knappt så syrlig, att det kändes. Sjödin StHjärt. 6 (1911). Det susade och sjöng för öronen och kändes som vi haft bly i benen. Ymer 1913, s. 26.
δ) pregnant: känna livliga smärtor av (ngt); äv. opers. i pass. (jfr γ). Så schall iag slå dig, så att thu th[et] kenner. HammarkDomb. 27/7 1597. Slå så det käns. Meurman (1846). Nu skulle svenskeren få, så han kände det! Nu skulle han (dvs. killebukken) bulta mig brun och blå. Fröding ESkr. 2: 15 (1890).
ε) (numera föga br.) i uttr. låta känna sig, göra sig märkbar l. förnimbar. När .. (barnaföderskan) begynnar få ondt, och barnswercken läter kenna sigh, är thet itt wist tekn, at (osv.). LPetri 2Post. 58 b (1555). Hunger, feber låter känna sig. Cavallin (1876).
b) utan (l. med föga framträdande) tanke på förnimmelserna ss. kroppsligt lokaliserade; särsk. i fråga om medvetande vari det (omedelbart) givna företrädesvis utgör l. tänkes ss. ett på olika sätt beskaffat tillstånd av lust l. olust framkallat av (ett l. flera sinnesintryck beledsagade av) ett visst föreställningsinnehåll; ofta med tanke på detta tillstånd ss. innebärande en viss (värderande, bejakande, förkastande) inställning från subjektets sida till ett uppfattat obj.; äv. med inbegrepp av det föreställningsinnehåll som framkallar l. beledsagar förnimmelserna; äv. i fråga om intuitiv uppfattning (aning) l. starkare l. svagare tvång som ngn erfar att uppfatta ngt på visst sätt l. att antaga ngt. Känna glädje, sorg, hat, kärlek, medlidande, sympati, samvetskval. Känna djupt, varmt. Känna sig väl, illa till mods. Känna sig förlägen, glad, lycklig, ledsen, upprymd, modlös. Känna sig smärtsamt berörd av ngt. Känna sig träffad (av en anmärkning). Känna sig dragen till ngn. Känna sig frestad, manad att göra ngt. Känna tyngden av sitt ansvar. Känna sig som en usling, förbrytare. Känna sig ensam och övergiven. Känna sig övertygad om ngt. Ett ord l. uttryck som kännes (som) främmande. Så befinne vi oss nu af stort arbete och bekymber fast svage och känne väll best sielfve huru oss licher. RA I. 1: 459 (1546). (David) Kenner thet wara en Gudz Gåffua, thet han kunne frijmodelighen stå sina Fiender emoot, och wäldelighen niderläggia them. Botvidi 3Pred. 21 (1621, 1627). Ingen sitter dhen siuke så när, (att) han kiänner hwadh honom lijkar. Grubb 384 (1665). Den saknad Eder Kongl. Höghet känna bör, är ändock oförliknelig. Tessin Bref 1: 31 (1751). Känna hastigt; och känna djupt: se der hela grunden til Skaldens, Oratorns, Artistens Snille. Kellgren 3: 204 (1792). Man borde dock sluteligen .., åtmindstone oredigt, börja känna, at man vid den högre Metaphysikens föremål .. aldrig förr skulle komma til något slut, än man kunde göra sig reda för hvad Object .. vore. Höijer 1: 36 (1795). Norström Masskultur 155 (1910). Vi behöva någon gång träda ut över det vardagliga och känna en höjd stämning. Nilsson FestdVard. 104 (1925). (Det berättade) kommer en aldrig att känna .., att man själv och ens medmänniskor segla i samma båt som de skildrade figurerna. SvD 20/11 1938, Bokbil. s. 4. — särsk.
α) i uttr. känna (kärlek, beundran, sympati o. d.) för ngn (l. ngt); ofta utan obj.: hava känslor av kärlek l. beundran l. sympati för ngn l. ngt. Känna djupt, varmt för ngn. Jag är inte eller okunnig om hvad Fredrik känner för sin lilla Kusin. Björn FörfFl. 6 (1791). Bland de verkliga statsmän, med hvilka jag kommit i beröring, var Ehrenheim kanske den, för hvilken jag känt mest sympati. De Geer Minn. 2: 106 (1892). Han talade till en skara hårda domare. Dessa män kände ingenting för honom. Lagerlöf Top. 283 (1920).
β) i uttr. känna med ngn, hava samkänsla med ngn; känna på samma sätt som ngn. Om jag blott egde ett älskande hjerta, som kunde känna med mig. De Geer Hjertkl. 23 (1841). Jag tror, att jag .. ännu äger en viss förmåga att tänka och känna med folket så, som det tänkte och kände för en mansålder sedan. Nilsson FestdVard. 9 (1925).
γ) (i Finl., numera knappast br.) i uttr. känna synd om ngn, tycka synd om ngn. Tavaststjerna Patriot 250 (1896). jfr Bergroth FinlSv. 273 (1917).
δ) i pass. med formellt subj. syftande på en efterföljande inf. l. att-sats o. d.; äv. rent opers. Det kännes tungt att vara öfvergifven af sina vänner. Cavallin (1876). Skriket och larmet var fruktansvärdt, och för oss sex européer å fartyget kändes det rätt kusligt, men nu är allt lugnt. PT 1900, nr 122 A, s. 3. För första gången i sitt liv fick .. (Lorenzo de' Medici) erfara, hur det känns att lida brist på pengar. Grimberg VärldH 7: 363 (1936). — särsk. pregnant, dels: kännas skönt l. härligt o. d., dels: kännas tungt l. svårt l. bittert o. d. Usch! det kändes, det kändes. Jolin Kom. 6 (1845; i fråga om studium av lagböcker). En kung på knä för mig! Ha! så det kännes! Dens. UHansDr 74 (1860). Det känns att mista far och mor vid så unga år. Auerbach (1911).
ε) i p. pr. i adjektivisk anv.: som har ett rikt l. djupt l. varmt (o. nobelt) känsloliv. Dyrbare vän, som fått en fin och kännande själ, .. ärfar och observera! Thorild Bref 1: 29 (1781). Hon är en kännande qvinna med något mycket originellt, okonstladt, snart sagdt blygt i hela skaplynnet. PT 1897, nr 93 A, s. 3.
ζ) i p. pf., med sakligt huvudord: som man känner (djupt, innerligt o. d.); äv. övergående i adjektivisk anv.: som uttrycker l. grundar sig på (äkta) känslor. Kellgren 3: 279 (c. 1780). (Skaldestycket) är ganska innerligt kändt och melodiskt framställdt. SvLitTidn. 1820, sp. 74. Allt hvad hon sade tycktes honom så egendomligt och så själfullt; det var så varmt och så kändt, men föreföll på samma gång så genomtänkt och klart. Lundegård LaMouche 7 (1891). (Den svartsjuke neapolitanarens) ofta mer bullrande än kända retorik. Levertin G3 256 (1894). (Talaren) framförde krigshofrättens djupt kända tack till den afhållne ordföranden. PT 1910, nr 304 A, s. 2.
9) (†) filos. i fråga om sinnesförnimmelser o. känslolivets förnimmelser ss. bildande en enhetlig grupp av förnimmelser: förnimma på ett dunkelt sätt. (Förnimmandets) högsta form är tänkandet, liksom den lägsta märkbara är kännandet, och den mellan dessa liggande, föreställandet. Boström Lag 11 (1845). Om förnimmandet är ett kännande, ett föreställande eller ett tänkande. Dens. Propæd. 2 (1851).
10) [fsv. känna sik; utvecklat ur 3, 7 o. 8] (†) refl.: vara l. bliva medveten om sig själv; hava medvetande; veta till sig; stundom liktydigt med: hava känslor. När Solens eld hvart gräs förbränner, / Och man af värma knapt sig känner. 1Saml. 1: 94 (1773). I de år då man ännu har ett hjerta som känner sig. Kellgren (SVS) 6: 330 (1793). I vindens sus, i blommorna, i gräsen / en ande lefde, ett beslägtadt väsen, / ett sagans barn, som tänkte, kände sig / och såg med vänligt öga opp till dig. Tegnér (WB) 9: 12 (1840).
11) [utvecklat ur 8 a] (i undersökande syfte) skaffa sig förnimmelser gm hudsinnet gm att (med ett kroppsligt organ l. med en käpp l. stång o. d.) vidröra (klämma på, nypa i) ngt l. gm att sticka in l. kringföra ett kroppsligt organ osv. ngnstädes; vanl. intr. (jfr dock a o. b), särsk. i förb. med prep. l. i; äv. övergående i bet.: gm åtgärder av här omnämnt slag undersöka l. taga reda på (huruvida osv.). Han kände i alla fickor, men fann inte en enda slant. Thet man kan kenna eller tagha vppå. VarRerV 22 (1538). Känna medh handen. SthmTb. 21/6 1600. Som oftast bör (vid butsmide) med spettet kännas ner i härden huru slaggen förhåller sig. Åkerman Stångj. 89 (1839). (Tomten) Går till visthus och redskapshus, / känner på alla låsen. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Bergman JoH 132 (1926). — särsk.
a) i uttr. känna (ngn) på pulsen, med handen undersöka (ngns) puls; vanl. bildl.: undersöka vad (ngn) går för; äv. utan utsatt obj. När du känner på pulsen eller ser på urinen, skall du ingen ting utlåta dig. Dalin Arg. 1: 270 (1733, 1754). Vi böra känna oss före. Ma chère mère måste sonderas, måste kännas på pulsen. Bremer Grann. 2: 34 (1837). Wretlind Läk. 3: 49 (1895).
b) (numera knappast br.) i uttr. känna en höna l. höns, med handen undersöka huruvida en höna l. höns skall (skola) värpa. Widegren (1788). Langlet Husm. 795 (1884).
c) i förb. med prep. efter (jfr den särsk. förb. KÄNNA EFTER): gm kännande (trevande) söka efter (ngt). Lagerström Bunyan 1: 60 (1727). Känna efter sina penningar. Weste FörslSAOB (1823). — särsk.
α) fisk. i fråga om letande efter sillstim på så sätt att ett snöre, i vars ena ända ett blylod är fäst, släpas genom vattnet, varvid snöret rycker till, då sillen stöter mot detsamma l. mot lodet. Våra fiskare, hvilka hela hösten legat och ”känt” efter sill, men ingenting fått. GHT 1898, nr 7, s. 3. SkrGbgJub. 19: 104 (1923).
β) (†) bildl.: gripa efter (ngt), söka bemäktiga sig (ngt). Rudbeck Atl. 1: 54 (1679). At när Cronprintsen .. finner det Cronans Cassa behöfver rembourseras, han torde snarast känna efter Jernvercken. NoraskogArk. 6: 17 (1768).
12) (med prägel av fackspr.) oeg., med saksubj.: vidröra, komma i beröring l. hava kontakt med (ngt). Kölen kände dock ej botten (fast båten låg invräkt bland buskar). Kongo 2: 72 (1888). (Drag)-Garnets stenar skola följa (”känna”) bottnen. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 93.
13) [utvecklat ur 3, 7 o. 8] med abstrakt obj.: komma till kunskap om l. märka (ngt) därigm att det ingriper l. gör sig gällande i ens liv l. förhållanden, erfara, uppleva; numera bl. (i sht i högre stil; se dock slutet) i fråga om smärtsamma l. obehagliga erfarenheter: pröva på (ngt), utstå lidanden l. obehag av (ngt); förr äv. utan tanke på psykiska reaktioner: utsättas för (ngt), beröras l. träffas l. drabbas av (ngt), genomgå l. undergå (ngt). Om ecke god ord kunne helpe tha vilie vi late them kenne thet som ont ær. G1R 1: 115 (1523). Dhen som onder är, han kiänner mäst sielff dheraff. Grubb 621 (1665). (En beskrivning av) alla de riksändringar, som Sverige känt altifrån monarkiens anläggning. OvDalin (1744) i 2SAH 59: 339. Kriget var väl slutadt, men dess verkningar kändes ännu. 1SAH 3: 396 (1790, 1802). (Korna) mjölka som flitigast, ju mindre nöjen de känna. Almqvist Lad. 8 (1840). Han skall snart få känna verkan deraf. Dalin (1852). — särsk. (ngt vard., fullt br.) i uttr. få känna på annat, få pröva på annat, få se på annat; jfr KÄNNA PÅ 2. I förstone tänkte man sig att kostnaderna .. skulle kunna begränsas till 700.000 kronor. Men snart fick man känna på annat. VL 1906, nr 289, s. 2.
14) [utvecklat ur 8, 11 o. 13] (†) i förb. med prep. : ansätta l. göra intryck på (ngt); anstränga (ngt); fresta på (ngt); taga på (krafterna). Sådana synnerligh predican kenner meer på een menniskios hierta, och hechtar ther bätter, än tå man talar j hopen. LPetri 2Post. 42 b (1555). När dieffuulen medh sijn frestelse begynnar kenna på hiertat. Dens. 4Post. 33 a. Som det blifver antingen kräk-medel eller laxativ (som barnet skall taga in), hvilka bägge något känna på krafterna, så är nödigt, at (osv.). Rosenstein BarnSj. 260 (1764). Dyrheten i Geneve och Sweitz kände så på pungen, at (osv.). Björnståhl Resa 1: 147 (1770). Man sade att det ej gick an att ha .. (remmen) spänd, emedan det då kände för mycket på machineriet. JernkA 1838, s. 214.
15) [utvecklat ur 3, 5 (o. 8); jfr motsv. anv. i d. samt av t. erkennen, ä. eng. know, lat. cognoscere, gr. γιγνώσκειν; jfr äv. BEKANTSKAP 1 e, KUNSKAP 4 slutet] (numera bl. i bibeln l. därav påvärkat spr.) hava könsumgänge med (ngn). Adam kende sina hustru Heua, och hon affladhe och födde Kain. 1Mos. 4: 1 (Bib. 1541). Må Prästen gå i Kyrckian om morgonen, när han om natten haffuer kändt sin hustro? Petreius Beskr. 6: 44 (1615). Man meenar, at bådhe han (dvs. kejsar Henrik II) och hans Drotning icke skole hafwa hwar andre känt, vthan lefwat alt för itt i Återhold. Schroderus Os. 2: 565 (1635). Att en jungfru skulle föda utan att ha känt en man. Hirn Skrin. 204 (1909).
16) [utvecklat ur 1 o. 3] (†; se dock a o. b) göra undersökningar (rörande ngt), rannsaka; (efter undersökning) döma l. träffa avgörande (i fråga om ngt); äv.: bilda sig ett omdöme l. en uppfattning (om ngt); vanl. tr.: fälla domslut om (ngn), döma (ngn till ngt), förklara l. anse (ngn l. ngt vara l. hava ngt o. d.); äv.: rannsaka l. döma i (ett ärende). Effter Paulus giordhe skotzmål (dvs. vädjade) ath keysaren schulle kenna om hans saak. Apg. 25: 21 (NT 1526). Thetta alt stånde til Läsaren, at han sielff här om kenner och dömer. Förspr2Mack. (Bib. 1541). Påwen .. förskickade hijt i landet sin legaat .. att widare kenna om samma ärende. Svart G1 58 (1561). Ther bleffue the aff richzens rådh, alle kiende och dömde till arffz. UpplDomb. 2: 63 (1579). Dett straff dee woro kiände till. HSH 31: 328 (1662). (Sv.) Lagligen känna (ransaka och döma) en sak, (t.) eine Sache gerichtlich erkennen. Lind (1749). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i historisk framställning i fråga om ä. förh.) i uttr. känna (ngt) under (ngn l. ngt), förr äv. känna (ngt) till (ngn l. ngt) l. känna (ngn ngt) till handa, tilldöma l. tillerkänna (ngn l. ngt ngt). The Hyttor, som förglömd giäld är af i 3 År, skal wår Fougte them kiänna under Cronan. Bergv. 1: 31 (1528). (Lybeckarna) kände the danske uthann all skäll eller rätt Gulland tilhande. G1R 28: 114 (1558). Ifrån then tidhen Munckeängian .. affhendes ifrå domkyrckian och kändes til chronan, haffver (osv.). OxBr. 12: 61 (1637). I Kon. Gustaf I:s tid .. tog (man) det afgörande steg att känna de skatte heman under Kronan, som lemnades af sina ägare obrukade. Rabenius Kam. § 102 (1825). HT 1922, s. 147 (efter handl. fr. 1610).
b) med obj. o. predikatsfyllnad l. i förb. med prep. för: förklara l. proklamera l. uppfatta (ngn l. ngt) som (ngt); numera bl. (ålderdomligt, föga br.) i fråga om domstolsutslag, i uttr. känna (ngn) skyldig (till ett brott o. dyl. l. att göra ngt); stundom svårt att skilja från 17 b. Wij wele bewise eder gunst och nåder, och känne edher för wåre och Rigisins trogne vndersåter. G1R 15: 420 (1543). Så haffuer honn sielff kendt för:de Jonn i Mörby och Michil hanssonn i Wesby för sine Neste Arffuinger. UpplDomb. 2: 10 (1578). Derföre kan retten icke heller fella henne till någon sack, vthan kienna henne i denne sack frij och oskyldigh. VRP 1633, s. 484. (Att) det öfrige (av hemmansskogarna måtte) kiännas för Kongl. M:tz och Cronans allmenningh. Johansson Noraskog 1: 243 (i handl. fr. 1689). Pitt fördes i triumf i går af Folket och i tusend rop af lefve! kändes för Landets fader. Thorild (SVS) 3: 91 (1791). Hr Olsson .. påminte .. (i sin interpellation) om att öfversten vid Lifregementets husarkår känts skyldig återbetala 765 kr. i uppburna medel för en tredje tjenstehäst. VL 1897, nr 106, s. 2. — särsk. (†) i uttr. känna (för) god (godt, goda), förklara l. anse (ngn osv.) hava tillräckliga kvalifikationer l. förutsättningar (för ngt), godkänna, godtaga, acceptera, gilla. Gudh .. kenner jngen menniskies dicht eller mening ther godh fore at hon skal seya honom hwad han skal anamma för gott eller icke. OPetri GudzOrdh B 1 a (1528). Samma hans betänckjande kändes för godt och skickades nider i Cammaren. RP 5: 150 (1635). Modren wille icke känna dem godhe för förmyndare. Schück Wivallius 1: 244 (cit. fr. 1644). Finnes vägfarande vara .. (till skogseld) vållande, eller lösker dräng, eller then ej kännes god at gälda skadan, .. tå skal (osv.). BB 15: 5 (Lag 1734).
17) [utvecklat ur 1 o. 16] (†; se dock a) erkänna, medgiva, bekänna; ofta i fråga om erkännande att man är upphovsman till ngt l. fader l. moder (l. anförvant) till ngn. Iach går til min fader igen, / mijn brist for honom kenna. Ps. 1536, s. 12. (Han) Tillfrågades om han ”ville kenna sig vara barnsens fader”. BtHforsH 3: 162 (1640). (Klas Fleming skrev till hertig Karl) att ändock riket nu hade flera herrar, kände han endast en, nemligen konung Sigismundus. Topelius Lb. 2: 321 (1875). — särsk.
a) (med prägel av fackspr., ngt ålderdomligt) i uttr. känd sak är så god som vittnad. Kend saak är så godh som witnat. OPetri 4: 304 (c. 1540). Känd sak är så god som vitnad: när then som tilkäres .. vidgår frivilligt saken för Rätta. RB 17: 36 (Lag 1734). Palmén JurHb. 242 (1859). Essén Brilj. 271 (1918). Anm. I detta uttr. anslutes känna av nutida språkkänsla ofta felaktigt till bet. 3.
b) med obj. o. predikatsfyllnad l. i förb. med prep. för (jfr c): erkänna (ngn l. ngt) ss. (ngt); stundom svårt att skilja från 16 b. (När) gudh är wår fadher, moste iw strax fölia ther effther ath wij kenna alla menniskior för wåra brödher. OPetri MenFall D 2 b (1526). Tå ropte alle Reynickens wänner, / Idher hwar man Segerherren känner. Forsius Fosz 564 (1621). (Han) ingick .. en skamligh fredh, then Rådhet icke wille kenna krafftigh (dvs. giltig). Schroderus Liv. 924 (1626). Om han bär sig så mera åt, skall jag intet känna honom för min Son mera. Lagerström Westph. 52 (1737). Kan hända, Han känner ingen annan domstol för laga, än den som gör honom til lags. VDAkt. 1781, nr 588.
c) dep.; äv. i förb. med prep. för (jfr b); jfr KÄNNAS VID 5 (c). Stodt, jøns niels[on] .. ffor rætten, och lage ma[n]g clæd[er] kapor kiortzlar grÿtor och a[n]net mykit j rætte som han kend[es] haffua stolet. OPetri Tb. 72 (1525; uppl. 1929). Doch seger Greyer sigh icke willia kiennas wara barnafaderen, för än han förnimmer om tiden quadrerer. VRP 1643, s. 1192. Jag var hos far. / Han sade så hård och dyster: / ”Min är du ej, / Jag känn's dig ej, / Dina bröder ha' ej någon syster”. Wennerberg 4: 77 (1885).
18) [utvecklat ur 6 o. 17] (†) erkänna l. igenkänna l. förklara (ngt) som sin egendom; framställa anspråk på (ngt); tillägna sig (ngt); äv. i förb. med prep. för: göra anspråk på (ngt) ss. (sin egendom); vanl. dep.; jfr KÄNNAS VID 6 o. 7. (Det befanns) at hon til sa[m]ma h[us] huarken m[edh] arffue rætt ell[e]r nogh[e]n a[n]nen skel ko[m]ma ku[n]de, vtan hade kendz ohemelt sedh[e]n hon th[e]n man huset aatte lenge tient hade. OPetri Tb. 124 (1526; uppl. 1929). Kom Aruid Nielsson för retta ock kendis een telgöxe, som Jöns Månsson åtte. JönkTb. 139 (1540). Hindrich Hansson skall leffuerere Jesper sith järn igen och ware i Jespers och stadzens mine, för thett han haffuer kenndt ohemolth. SkrGbgJub. 6: 55 (1587). Sifuer Suensson .. anklagadhe Laris Hisingh för nåkin 22 st. eke tre, som han haffuer satt sitt merke på och wthugitt Siffuerz merke, huilkitt eke timbeer Sifuer hemblar (dvs. hemular) sigh och kiener för sitt. Därs. 560 (1620).
19) [utvecklat ur 13 o. 18] (†) (hava att) påtaga sig (en prestation), gälda l. vidkännas (en kostnad); äv. dep.; jfr KÄNNAS VID 4. Hafver man sin vederpart på edgång kommit; känne tå hvar sin kostnad sielf. RB 21: 3 (Lag 1734). Varda de vid denna Rättegång använde Omkostnader, här igenom äfven å alla sijdor upphäfne, så att .. hvar kiännes sin Egen omkostnad. VDAkt. 1736, nr 588. Därs. 1791, nr 503.
Särskilda förbindelser: KÄNNA AV10 4. till 8 (a o. b) o. 13: märka (ngt) därigm att det (i sht på ett smärtsamt l. obehagligt sätt) gör sig gällande i l. påvärkar ens kropp l. själ l. ingriper i ens förhållanden; hava känning av (ngt); känna (ngt). Mehna .. intet, när tu känner aff intet Beswär, at tu tå hafwer fått rätt Roo. Preutz Kempis 306 (1675). Så länge .. (nordpolsfararna) färdades (på skidor), kände de icke av kölden. Hedin Pol 2: 547 (1911). Måste .. (banken) likvidera, så blir det förstås ett allmänt bakslag i den ekonomiska uppgången, som vi (dvs. tidningen) nog också får känna av. Siwertz JoDr. 314 (1928).
KÄNNA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERKÄNNA.
1) till 8 a o. 11: rikta sin uppmärksamhet på vad man känner; gm kännande (trevande) undersöka (huruvida l. varest osv.); äv. oeg. o. bildl. Känna efter i (byx)fickan, om man har portmonnän på sig. Jag skal känna efter hvar hiertat sitter på Er. Boding Mick. 39 (1741; yttrat av en fäktare till hans motståndare). När vi kände efter, var vi dödströtta. Wägner Norrt. 45 (1908).
2) (numera mindre br.) till 8 (a o. b), 13 o. 14; i pass., förr äv. i aktivum: märkas (efteråt) gm förnimmelser av trötthet l. smärta l. lust l. olust o. dyl. l. gm att det (på ett smärtsamt l. obehagligt sätt) ingriper i ens förhållanden; vara kännbar l. svår att uthärda, taga på krafterna, fresta på; numera i sht opers. l. med det ss. formellt o. en inf. l. sats ss. egentligt subj. Det känner efter, at sitta i så stor utgift. Sahlstedt (1773). Att bli bedragen (av en flicka), som det kallas, det käns efter, det, må du tro. Strindberg RödaR 300 (1879). Det käns efter, att i full packning och under brinnande marsch sätta till med full hals och låta både ord och melodi komma till sin rätt. Quennerstedt IndSold. 51 (1887). Biskopen är trött — åttio år kännes efter. Strindberg SRidd. 28 (1908). särsk. (†) i aktivum med obj.: anstränga l. fresta på (hälsan, krafterna, kassan o. d.). Detta känner efter helsan. Weste FörslSAOB (1823). Det kommer att .. känna efter Brunsapothekets förråd på droppar. Crusenstolpe Tess. 1: 204 (1847).
KÄNNA FÖR SIG, se KÄNNA SIG FÖR.
KÄNNA IFRÅN. (†) till 16: fråndöma (ngn ngt), frånkänna (se d. o. 1). Then forläning, som wij haffue lathet kennes eder i frå. G1R 13: 58 (1540). RP 4: 35 (1634). jfr FRÅNKÄNNA.
KÄNNA IGEN10 04. jfr IGENKÄNNA.
1) till 6: igenkänna (se d. o. II 1 o. 2); förr äv. i förb. med prep. från l. för: kunna skilja (ngn) från (ngn l. ngt). Månge af .. (de främmande köpmännen) gå nu clädde efther Hoffsättet, så att man känner icke Köpmannen igen för HofFolcket. SthmTb. 7/1 1583. Hann hafuer kännt Sine guldringer igenn på Cornaskes finnger. Därs. 3/12 1599. På gången och på pannan / käns Thorstens son igen. Tegnér (WB) 5: 79 (1825). Alltsedan Ingrid hade känt igen Gunnar Hede i galningen, hade hon ej tanke på annat än att bota honom. Lagerlöf Herrg. 132 (1899). Grimberg VärldH 7: 169 (1936). särsk.
a) refl. Jag voro en ömkelig Moralist, om jag skrefvo så, at ingen kände igen sig i mine Afbilder. Dalin Arg. 1: 224 (1733, 1754). Wägner NattS 139 (1926). särsk. övergående i bet.: under igenkännande av omgivningen uppfatta var man befinner sig, känna igen den plats där man befinner sig. Montan Segl. 76 (1787). När jag äntligen hunnit fram (till min gamla lägerplats), kunde jag endast med möda känna igen mig. Böök ResSv. 60 (1924).
b) oeg., i uttr. icke (mer, längre) känna igen ngn, för att beteckna att man finner ngns allmänna sätt o. uppträdande olika mot vad man är van vid. Hon kännes icke mer igen, på tvänne dar. / Hon tyckes icke mer den visa Drottning vara. Murberg Racine Ath. 38 (1776). Jag känner icke / igen Er, Herre. Ni är mörk och tungsint. Tegnér (WB) 2: 111 (c. 1812). Siwertz JoDr. 105 (1928).
2) (numera föga br.) till 6 o. 7; med att-sats: (igenkännande) upptäcka l. se (att). Verelius Herv. Dedik. 5 (1672). De slå ihjäl dig, om de känna igen, att du är en kristen (fast du kläder ut dig till mohammedan). Lagerlöf Jerus. 2: 163 (1902).
3) (†) refl.: få nya krafter; jfr KÄNNA 10. Dygden kan ofta af bloden föras ur vägen; men hon känner sig snart igen och återtager sit herravälde. Dalin Hist. III. 1: 290 (1761).
4) (†) till 17: vidkännas (ngn). Skogekär Bärgbo Wijs. Inl. (c. 1650).
5) (†) till 19: (taga reda på o.) påtaga sig (ngt, utförandet av ngt). Ath huar i sinn stadh skall kienna sinna broaparthir jgen her vttann om krinngh stadenn och giöra them ferdigie. SkrGbgJub. 6: 329 (1594).
KÄNNA MED SIG10 4 0. till 8 b: intuitivt l. med en starkare l. svagare känsla av övertygelse vara medveten om (ett sakförhållande som hänför sig till en själv), veta med sig (ngt); i sht i förb. med att-sats. Jag känner med mig mycken sjelfständighet. Liljecrona RiksdKul. 54 (1840). Han var säker om att hon rodnade, att hon kände med sig att hon uttryckte sig bra enfaldigt. Oljelund GrRidd. 211 (1926). särsk. (tillf.) i uttr. känna med sig själv (att osv.). LPetri 2Post. 70 b (1555). Om ni känner med er sjelf, att .. (ert svar) aldrig kan bli annat än nej, så (osv.). Benedictsson FruM 1 (1887).
KÄNNA PÅ10 4. jfr PÅKÄNNA.
1) till 8 a: undersöka vilka förnimmelser man får av (ngt); i sht i fråga om smakförnimmelser; företrädesvis abs. o. i imper. I dessa gröna krus, glacerade och små, / Är Hoglands, Malvasir och Frontinjack — kän på! Bellman (BellmS) 4: 108 (1770). Känn på, de (dvs. varpstenarna) äro tunga. Jolin UHansDr 35 (1860).
2) till 8 (a o. b) o. 13: gm personlig erfarenhet få vetskap om vad det vill säga att vara l. bliva utsatt för l. komma i beröring med l. deltaga i l. vara (ngt); erfara, pröva på (ngt); numera företrädesvis med abstr. obj.; äv. abs.: göra smärtsamma l. obehagliga l. påkostande erfarenheter. Alt (dvs. för visso) skal tu få känna på Wagn Åkasons swärd. Peringskiöld Hkr. 1: 249 (1697). Nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Strindberg Skärk. 158 (1888). Så kom barnet. Då fingo de känna på. Dens. GötR 173 (1904). Hellström Lekh. 46 (1927).
3) (†) till 14, med (abstrakt) saksubj.: anstränga, fresta på, kosta på. Lind (1749). Det känner på en lat, at arbeta. Sahlstedt (1773). Bergman VSmSkr. 341 (1860).
KÄNNA PÅ SIG10 4 0. till 8 (a o. b): (på grund av vissa kroppsligt lokaliserade förnimmelser l. på grunder för vilka man icke fullt kan göra sig reda) erfara ett starkare l. svagare tvång att antaga (ett sakförhållande); vara fylld av en inre förnimmelse av (ngt); känna med sig (ngt); i sht i förb. med att-sats. Känna på sig att det blir omslag i vädret. Dalin Vitt. II. 5: 82 (1738). Jag har hela sommarn känt på mig, att du gått och gömt någonting för mig. Numers Dram. 2: 55 (1893). Hon kände på sig, att den där gubben var farlig. Lagerlöf Mårb. 277 (1922).
KÄNNA SIG FRAM32 0 4, äv. 10 0 4. till 8 a o. 11: leda sig fram gm att med handen o. d. skaffa sig förnimmelser gm hudsinnet; äv. bildl. (ofta med anslutning till KÄNNA 8 b): (försiktigt) pröva sig fram. Larsson Kunsk. 2 (1909; bildl.). Han såg ingenting. Han måste känna sig fram och fick äntligen tag i rätta skruven. Didring Malm 2: 12 (1915).
KÄNNA SIG FÖR10 0 4, äv. (i bet. 1 vanl.) 32 0 4, förr äv. FÖRE; l. (numera bl. i bet. 1, mindre br.) KÄNNA FÖR SIG32 4 0, äv. 10 4 0. till 8 a o. 11: i undersökande syfte hålla l. röra ett kroppsligt organ l. en käpp o. d. framför sig (l. sticka fram ett kroppsligt organ osv.) för att få förnimmelser gm hudsinnet.
1) i eg. anv. Famla .. (dvs.) trefwa, kenna för sig med Händerna såsom een blinder. Spegel GW Eee 1 b (1685). Känn dig nu före, hvar står din Butelj? Bellman (BellmS) 1: 54 (c. 1770, 1790). Sjödin StHjärt. 266 (1911).
2) bildl. (ofta med anslutning till KÄNNA 8 b), i fråga om (försiktigt) utrönande av en situations beskaffenhet (innan man företager ngt). Nyrén Charakt. 125 (1780). (Den östromerske kejsaren Manuel) började känna sig för om möjligheterna för ett förbund med hovet i Palermo. Grimberg VärldH 6: 92 (1935).
KÄNNA SIG IN10 0 4. (i sht i vitter stil) till 8 b: på intuitivt sätt sätta sig in (i ngt). Atterbom Minnest. 1: 300 (1844). Det är svårt .. för den som är ättling till Sturar och Oxenstjernor, att känna sig in i Sliparens tillvaro. Böök SvStud. 236 (1913).
KÄNNA TILL10 4. jfr TILLKÄNNA.
1) till 3: hava (närmare) kännedom om (ngns l. ngts) existens l. identitet l. egenskaper l. förhållanden o. d. Effther vij föge känne thill samme två borgere. G1R 20: 188 (1549). Fruntimmersdåningar? tackar, det känner man till! Hedberg Sardou 45 (1866). Grimberg VärldH 5: 214 (1931).
2) (†) till 8 a o. 11: känna efter (se denna förb. 1). LPetri Luther Nattw. E 6 b (1558). Känn doch til, huru med Hender och Fötter tilståår. Kempe Graanen 89 (1675).
3) (†) till 8 (a o. b): känna av (ngt); känna (ngt); hava känning av (ngt). Benen .. dåmbne .. bort, så at iagh inthet kenner til dem. HB 2: 311 (1597). Ey känner Klippan til, hwad wågor henne stöta. Columbus BiblW K 2 b (1676). Wallin Bref 106 (1847).
KÄNNA TILL SIG10 4 0. vara vid medvetande, veta till sig; jfr KÄNNA 10. Han war så bultadt, skuthen och kroszat, at han nästan intet kände til sig. Sylvius EOlai 151 (1678). Han kände icke till sig på en lång stund. Björkman (1889).
KÄNNA UT10 4. jfr UTKÄNNA.
1) (†) till 6; i uttr. känna (ngt) ut från (ngt annat), (kunna) skilja (ngt) från (ngt annat). Känna näslor ut från vårens liufva rosor. Nordenflycht QT 1745, s. 79.
2) (i vitter stil) till 8 b: med känslans hjälp (på intuitiv väg) komma fram till en bestämd uppfattning om (ngt). Rydberg FilosFörel. 3: 256 (1878). Kan man bara säkert känna ut vad som gör en sant lycklig, tar man icke fel på vägen. Larsson Spinoza 76 (1931).
KÄNNAS VID10 4, förr äv. VIDER (VEDER). [fsv. kännas viþer] jfr VIDKÄNNAS.
1) (föga br.) till 3; eg.: känna till (ngt), veta av (ngt); anträffat bl. med saksubj.: innehålla kunskap l. uppgift l. meddelande om (ngt); jfr KÄNNA 3 f α. Ey heller kennes then helige Skrift widh någon åtskildnat emellan Christi församblings tienare, för vthan then, som står vthi gåfwor och arbete (osv.). Chesnecopherus Skäl F 1 a (i handl. fr. 1586). Den borgerliga lagen kännes ej vid kröningen som en nödvändig akt. Hildebrand Medelt. 2: 11 (1884).
2) (†) till 6: igenkänna; (igenkännande) återfinna (ngt i ngt). Tha kom Mons Swensson och kendis wid sin oxa ther i hopen oc tok sin oxa igen. JönkTb. 115 (1526); jfr 6. SColumbus Vitt. 88 (c. 1670). Jag skådat honom förr; jag kännes vid / Hans anletsdrag. Hagberg Shaksp. 6: 137 (1849).
3) (†) komma till medvetande, veta till sig; jfr KÄNNA 10. BtFinlH 2: 277 (1666).
4) (numera mindre br.) till 13: nödgas hava l. tåla l. utstå (ngt), vara betungad med (ngt), dragas med (ngt), pröva på (ngt). Intet språk är til, ehuru fullkomligit thet ock är, som icke moste kennas wid verba æqvivoca. Swedberg Schibb. 69 (1716). Iag som sedan min kära Sal: Mans dööd och högstbeklageliga frånfälle måst kännas hvid en ganska svag hälsa. HdlÅgerupArk. 20/8 1743. Nu borde han som inspector ærarii få kiännas vid samma öde och torde hända med större rätt. Höpken 2: 21 (1768). Kännas vid dryga utgifter. Weste FörslSAOB (1823).
5) till 17: erkänna, medgiva o. d.; numera företrädesvis: erkänna sig hava (ngt, i sht ett fel, en skuld o. d.) l. vara skyldig till (ngt) l. hava gjort l. sagt l. skrivit (ngt). Then skullen moste wij kennas wijdh, at wij .. så litet haffue lagdt sakena på hiertat. LPetri 3Sänd. A 2 b (1566). Låtom oss draga nytta af våra fel genom att .. ödmjukt kännas vid vårt elände. Ternstedt Fénelon Vish. 51 (1877). (†) Att han motthe .. kennes vider samma huss for sin betalningh (dvs. såsom betalning för en fordran). G1R 1: 217 (1524); möjl. till 7. särsk.
a) giva sitt gillande åt (ngt), erkänna (ngt) ss. riktigt l. träffande o. d.; numera nästan bl. i nekande o. därmed jämförliga satser. RP 8: 359 (1640). (Jesus) omtalas (i E. Lerous Hïesous) visserligen alltid med vördnad, men en troende kristen kännes ej vid denna vanställda bild af Jesus. PT 1904, nr 36 A, s. 3.
b) (†) fästa avseende vid (ngt), lyssna till (ngt), bry sig om (ngt). Kära måne, var då blid, / Upplys mörkrets regioner! — / Dock, ej mina klagotoner / Vill du nånsin kännas vid. CFDahlgren 1: 235 (1826).
c) i fråga om erkännande av ngn ss. son l. dotter l. (nära) anförvant l. vän l. bekant o. d.; förr stundom närmande sig l. övergående i bet.: taga sig an (ngn). Rut 2: 19 (Bib. 1541). (I ett brev till daljunkaren) Fortalde .. och wpnembde (Kristina Gyllenstierna) all sijn barn huar vidh sitt nampn. Men tigh (sade hon) kennes iagh intedht widh. Svart G1 108 (1561). (Wachenfeldts) förnäma släktingar, som .. inte hade velat kännas vid den fattiga värmländska underofficeren. Lagerlöf Mårb. 175 (1922).
6) till 18: igenkänna l. erkänna l. uppfatta (ngt) ss. sin egendom; numera i sht (ngt vard.) i anv. som uppfattas ss. bildlig l. oegentlig i förhållande till KÄNNAS VID 5 (c). Thette belte kennes iag widh, thet staals bort j gåår om nat vth vr min gård. BtSödKultH 12: 66 (1597); jfr 2. Lijka hwem som går medh Stoon, när bonden käns wedh Föhlet. Grubb 454 (1665). (Sv.) vem känns vid denna kniv? (t.) wem gehört dieses Messer? Auerbach (1911).
7) (†) till 18: göra anspråk på (ngt); tillägna sig l. lägga beslag på (ngt); övertaga l. mottaga (ngt). G1R 1: 215 (1524). Någen tijdh ther effter loot salige framlidne Kong:e M:tt .. kennes widh samme qwarn, och gaff före .. att (osv.). HH XIII. 1: 46 (1562). Stiernman Com. 1: 706 (1619). Philip han hafuer allareda kienz veder befalningen (dvs. befattningen), och han blifuer här öfver martnaden i Vesterås. OxBr. 11: 35 (1621).
8) [utvecklat ur 6 o. 7] (†) hava att tillgå (ngt), hava (ngt) till sitt förfogande. En kappa är god att kännas vid när det är kallt. Weste FörslSAOB (1823). Mitt Sekreterare-arfode (500 R. B:o) som jag under 10 år afstått åt Akad:n, skulle nu vara godt att kännas vid. 3SAH XXXVII. 2: 169 (1845). BEMalmström 7: 408 (1845).
KÄNNA ÅT10 4. [fsv. känna at] (numera föga br.) till 8 a o. 11: känna efter (se denna förb. 1). Lucidor Hel. C 2 a (1671). Känn åt om du kan lyfta det. Weste FörslSAOB (1823). Känn åt, om skärpet sitter stadigt. Östergren (1931).
KÄNNA ÅT SIG. (†) till 18: bemäktiga sig (ngt), tillägna l. tillvälla sig (ngt). Han vill känna åt sig min bok. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (1823).
KÄNNA ÅTSKILS10 32. (numera mindre br.) till 6: (kunna) skilja (olika föremål l. varelser) från varandra. Jag kan ej känna träna åtskils. Lind (1749). Geijerstam MPojk. 1 (1896).
Ssgr: A: (6) KÄNN-BOKSTAV~02 l. ~20. (känn- 18861932. känne- 18501886) [jfr d. kendebogstav, t. kennbuchstabe] (numera knappast br.) språkv. om sista (konsonant)ljudet i en ordstam; jfr KARAKTÄRS-BOKSTAV. Rydqvist SSL 1: X (1850). TySvO 1254 (1932).
(11 c α) -BÅT. (känn- 1817 osv. känne- 1904) fisk. båt från vilken man ”känner efter” sill. VetAH 1817, s. 36. SkrGbgJub. 19: 123 (1923).
(11 c α) -DÖRJ. (känn- 1845 osv. känne- 1930) fisk. benämning på det vid kännande efter sill tidigare använda snöret av bomull l. tagel (med tillhörande träram på vilken det brukade upplindas). Ekström AfhFiska 17 (1845). TurÅ 1930, s. 219.
(7, 8, 10) -LÖS. (känn- 17441755. kännes- c. 1700. känns- 16921759) (†) som ingenting uppfattar (med sina sinnen); som ingenting känner; som är utan känslor l. medvetande; känslolös, medvetslös; äv. i substantivisk anv. Känslös blind stumm ock döfwer. Tiällmann Profvis. B 2 a (1692). (Man blir gm döden) i ett kän-löst intet bragt. Nordenflycht QT 1744, s. 53. (Jag) beklagade .. den unga Floras öde, som skulle se sin skönhet blifva et offer för en känslös. Creutz i VittArbSamhSthm 1: 150 (1759).
(11 c α) -SNÖRE. (känn- 1929. känne- 1923) fisk. benämning på det vid kännande efter sill numera använda snöret av koppar l. mässingstråd (med tillhörande rulle på vilken det brukar upplindas). SkrGbgJub. 19: 122 (1923). Barthel Sill 44 (1929).
(6) -SPAK, adj. (känn- c. 1635 osv. känne- 16641769) [fsv. kännespaker]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. ngn gg arkaiserande i högre stil) som har lätt att igenkänna sådant som han förut sett; särsk.: som har lätt att igenkänna personer; äv. (ofta med anslutning till KÄNNA 8 b): som har fint spårsinne l. väderkorn l. stor urskillningsförmåga, mottaglig (för intryck), skarpsinnig, klyftig, förslagen. Schroderus Dict. 173 (c. 1635). (Kung Rolf) war .. klok och försiktig, wijs och kennespaker. Verelius Gothr. 96 (1664; isl. orig.: skynugur oc glogg-þeckin). Känn-spaak. (dvs.) den som känner igen en efter lång frånwaro. Columbus Ordesk. 29 (1678; uppl. 1908). Ungdomen är mycket snabb i att uppfatta sina lärares personlighet och känspak för intryck derifrån. Svedelius Lif 367 (1887). Östergren (1931). särsk. om djur; särsk.: som har lätt att igenkänna personer; förr äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: som fäster sig vid personer, tillgiven (ngn), dels i bet.: tam, lätt att styra l. ”hantera”. Här af (dvs. gm att flickan lät duvungarna taga ärtor ur sin mun) blef Dufungarne .. henne så käre och känspake, at (osv.). Broman Glys. 3: 360 (c. 1740). (Sv.) Hästen är känspak, (t.) das Pferd ist bändig. Möller (1807). Östergren (1931).
2) (föga br. utom i Finl.) lätt igenkännlig, karakteristisk. Runeberg ESkr. 2: 320 (1847). En upp till halvannan meter lång fisk med synnerligen kännspakt utseende. 2NatLiv 421 (1930).
Avledn.: kännspakhet, r. l. f. (i fråga om bruklighet jfr ovan) särsk. till -spak 1. Verelius 95 (1681). LoW (1911).
(8 a) -SPETS. (†) zool. känselspröt, antenn. VetAH 1763, s. 156. Meurman (1846).
(8 a) -SPÖ. fisk. spö för mete på känn; jfr KÄNN 1 (vartill ordet äv. anslutes). SkandFisk. Bih. 16 (1837). Sparre Kryss 56 (1920).
(7, 8 a) -STRÄNG. (känn- 17661846. känne- 17291781) (†) nerv; äv. om tentakel, antenn, palp o. d. Djurberg AnatSöderm. 145 (i handl. fr. 1729). VetAH 1747, s. 177. Fischerström 3: 31 (1781). Meurman (1846).
B: KÄNNE-BOKSTAV, -BÅT, -DÖRJ, se A.
(1) -FADER, äv. -FAR, m. [fsv. kännefaþir] (†) lärare. Gvdh unne Ehr långt Lijf, och önsklig' hälsodagar, / Min gode kännefaar. Wennæsius Klingd. 31 (1681). VetAH 1739, s. 139. Hof Skrifs. 233 (1753; föråldr.).
-FANA.
1) (†) till 6: av fana bestående igenkänningstecken (fälttecken); äv. bildl. 1 Kennefaana af röt kordentaft mz ett litedt skillertz korss. KlädkamRSthm 1565 C, s. 41 a. PolitVis. 232 (1612; bildl.).
2) (i skildring av ä. förh.) hist. (ryttar)trupp som företrädesvis användes ss. förtrupp l. för rekognoscering; jfr KÄNNA 3. UrkFinlÖ II. 1: 15 (c. 1605). Tegel G1 2: 46 (1622). Holmberg Artill. 4: 184 (1886; i fråga om förh. på 1500-talet).
(6) -FORM; pl. -er. (†) språkv. form av vilken vid böjning av ett ord övriga former bildas, stamform. Munch FsvFnoSpr. 33 (1849). Dalin 2: 768 (1855).
-MÄRKE, se d. o. —
(6) -NAMN. (i fråga om fornnordiska förh.) namn l. benämning som användes i stället för en persons rätta l. egentliga namn, binamn; jfr KÄNSLE-NAMN. Längre tilbakars hafwa wij bekandt en annan Konung Emund, med kännenamnet Bröt-Emunt. Peringskiöld MonUpl. 252 (1710). 2NF 26: 137 (1917).
(3, 6) -PROV. (†) ngt som är karakteristiskt l. kännetecknande för ngn l. ngt l. utgör ett väsentligt moment i en situation o. d.; kännetecken. (Vi ha) behof, / Rätt noga at förstå des (dvs. kärlekens) rätta känne-prof. Lybecker 167 (c. 1715). (Att) vissa politiska känneprof .. förebåda det Borgerliga Samhällets hvälfningar. Schönberg ÅmVetA 1778, s. 7.
-SNÖRE, -SPAK, se A.
-STRECK. runol. bistav. 3SAH 23: 371 (1641). AntT XXII. 1: 31 (1917).
-STRÄNG, se A.
(1) -SVEN. [fsv. kännesven] (†) lärjunge. Bureus KonStyr. A 4 b (1630). Warburg Rydbg 1: 59 (i handl. fr. 1872).
-TECKEN, se d. o.
C [möjl. eg. till ett (i nysv. eljest icke anträffat) sbst. känne, avledn. av KÄNNA; jfr fsv. känne, kännedom] (†): KÄNNES- l. KÄNNS-LÖS, se A.
Spoiler title
Spoiler content