SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄTTARE ɟät3are2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) kättarer Verelius 293 (1681); kättrar (äv. att hänföra till sg. KÄTTER) Dalin Vitt. 4: 507 (1750; i vers)); förr äv. KÄTTER, m.||ig.; pl. = l. kättrar (se ovan).
Ordformer
(kett- (kiett-) 15271749. kätt- (kiätt-) c. 1540 osv. -are c. 1540 osv. -er 1631 (pl.), i ssgr: 15821804. -ere 15271590)
Etymologi
[fsv. kättare, liksom d. kætter av mnt., mnl. ketter, sannol. sidoform till mnt. ketser, quetser, motsv. mht., t. ketzer, trol. vbalsbst. till mnt., mht. quetsen, slå, såra, skada; alltså sannol. eg.: (religions)fördärvare, religionskränkare. — Jfr KÄTTERI, KÄTTERSK, KÄTTERSKA]
1) (i fråga om ä. förh., i sht inom de icke protestantiska kyrkorna) person som hävdar en från kyrkans l. en kyrkas l. ett trossamfunds lära (på en l. flera väsentliga punkter) avvikande uppfattning l. som brutit mot kyrkans ordning o. (trots bannlysning) icke sökt försoning med kyrkan; irrlärig person, icke rättrogen; stundom: avfälling; förr stundom närmande sig bet.: gudlös människa, ogudaktig sälle. OPetri PEliæ a 4 a (1527). (Magnus Eriksson) war en bansman, lyst i påwans ban, och achtadhe intet ban, ty han war en kättare. Dens. Kr. 129 (c. 1540). Liwgha som en kettare och en förförare. FörsprHes. (Bib. 1541). Försmädelighe kättare .. stängia the (dvs. biskoparna) vth ifrån then Christeligha Kyrkiones Samfund eller gemenskap. Schroderus Comenius 640 (1639). De Svenska herrarna hade .. satt sig mot påfven; de voro derföre enligt domstolens beslut kättare. Fryxell Ber. 2: 266 (1826; i fråga om förh. 1520). Grimberg SvH 128 (1906). — jfr ERTS-, ÄRKE-KÄTTARE.
2) bildl.: person som hävdar en uppfattning som (på en l. flera väsentliga punkter) står i strid med l. avviker från gällande mening l. vedertagen uppfattning l. ett visst program o. d.; person som i visst l. vissa avseenden har sin egen mening (o. därigenom väcker uppseende l. förargelse). En Kättare i Moralen. Dalin Arg. 1: 116 (1733, 1754). En ny jakt på kättare inom kommunistpartiet (i Ryssland). SvD(A) 1933, nr 84, s. 20.
3) [efter motsv. anv. i t.] (†) person som gjort sig skyldig till blodskam. RA I. 2: 17 (1561). Kättare och blodhskendare. LPetri Skylsk. A 7 b (1572). (Han) hafuer beskylt sin granne drengh .. för En kiättare i det han skulle haffua belägrat tuenne systrar. ÅngermDombRenov. 1636, fol. 33. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 344 (1868; i fråga om ä. förh.).
Ssgr (i allm. till 1, i fråga om ä. förh., i sht inom de icke protestantiska kyrkorna): A: KÄTTAR- l. KÄTTARE-BÅL. (förr) bål för brännande av kättare; äv. mer l. mindre bildl. Kättarebålen i det katholska Europa. Topelius Fält. 2: 181 (1856). SDS 1929, nr 17, s. 4 (i bild).
-DOMSTOL~02 l. ~20. domstol med uppgift att gm rannsakning upptäcka o. fastställa kätterska meningar; inkvisitionsdomstol. Lind (1749; under ketzer-gericht).
-DOP. av kättare förrättat dop. NF 3: 712 (1879).
(1, 2) -FÖRFÖLJELSE. förföljelse riktad mot kättare. Dalin (1852).
(1, 2) -MAKARE. (kättar(e)- 17531823. kätter- 15821804) [efter t. ketzermacher] (†) person som är benägen att stämpla andra ss. kättare l. anklaga för kätteri; intolerant person. PErici Musæus 3: E 4 a (1582). Weste FörslSAOB (1823).
(1, 2) -MAKERI (kättar- 1823. kätter- 17091788) [efter t. ketzermacherei] (†) jfr -MAKARE. Några Theologi (äro) mycket färdige till Kättermakerij. Hiärne Par. 5 (1709). Weste FörslSAOB (1823).
-MÄSTARE. (kättar(e)- 16351933. kätter- 15821635) [fsv. kättara mästare; jfr t. ketzermeister] person som anklagar för kätteri, ledare av kättardomstol; inkvisitor. PErici Musæus 3: F 2 b (1582). SvUppslB (1933).
-PROCESS.
-STYCKE. (†) (i skrift framställd) kättersk mening. (Luther) haffuer (enl. P. Eliæ) latit vtgått aff prentet kiettere stycke the fordom dags haffua aff Christenheeten fordömdt warit. OPetri PEliæ b 3 b (1527).
B [efter t. ketzer-] (†): KÄTTER-MAKARE, -MAKERI, -MÄSTARE, se A.
Avledn.: KÄTTARINNA, f. (†) till 1, 2: kvinnlig kättare. Dalin Arg. 1: 190 (1733, 1754). Lind (1749; under ketzerin).
Spoiler title
Spoiler content