SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÅNKA koŋ3ka2, stundom KANKA kaŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KÅNK.
Ordformer
(kan(c)ka SvForns., 16451931. konka 18221919. kånka c. 1755 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kånka, kanka; sannol. besläktat med sv. dial. kångla, kangla, gå vacklande o. med svårighet, göra ngt med möda, bära med möda; sannol. sammanhörande med KINK, sbst.1, KYNG (till de parallella germ. rötterna kenk, keng, vrida, kröka); jfr äv. KINKA, v.1—3]
1) (i folkligt spr. i vissa trakter) om person, farkost, fordon o. d.: gunga upp o. ned (på havets vågor o. d.), guppa, skumpa, fara hit o. dit; om person äv.: rida l. åka obekvämt; numera nästan bl. (nedsättande, i sht i vissa förb., se särsk. förb.) i allmännare anv., om person: färdas (med båt l. fordon) på ett obekvämt l. mera primitivt sätt, skumpa, ”kuska”. SvForns. 2: 352. Jagh kanckar och ristas aff och til. Brasck FörlSon. F 3 a (1645). Det vill säija annat än at sittja på Landet och kanka i vår gamla vagn emellan Kyrckjan och Gården. Modée FruR 71 (1738). En redlös farkost lik, som uppå hafvet kankar, / Förutan styre, mast och segel. Kolmodin QvSp. 2: 358 (1750). Det blir väl aldrig af något mer än att kanka och ro här på Singöfjärden. PT 1904, nr 233, s. 3.
2) (vard.) gå tungt l. med ansträngning, gå o. bära på en tung börda, ”kneka”, ”streta”; stundom svårt att skilja från 3 a. Envallsson Nybygg. 28 (1783). Stadsbuden .. lyfte åter upp sin börda och kånkade vidare. Benedictsson Folkl. 155 (1887). Skara-Knallen, som kom kånkande med sin ryggpåse. Moberg Rask. 204 (1927); jfr 3 a. Skolbarnen .., som i 40 graders värme kånkade i väg till det nya skolhuset med samtliga inventarier. SvD(A) 1931, nr 79, s. 20.
3) (vard.) anstränga sig med att bära (l. forsla l. transportera) en tung börda, släpa på ngt; stundom övergående i bet.: ”knoga”, slita.
a) intr.; utom mera tillf. bl. i förb. med prep. l. (mindre br.) med o. bestämning betecknande det som bäres (l. forslas); jfr 2. Stark och Storm kånkade på kofferten, så att svetten lackade af dem. Crusenstolpe CJ 1: 367 (1845). Hon kånkade med det (dvs. barnet) hela dagarna. Öberg Makt. 2: 46 (1906). Efter en .. tid återkom han .., kånkande och stönande, trots det att hela bördan säkerligen ej öfversteg 20 kg:s vikt. VFl. 1913, s. 11.
b) (numera bl. i vissa trakter) tr. Björn Besynn. 1 (1792). Vi till att springa opp och kånka sängen till spisen. Wetterstedt Mut. 77 (1832). Ideligen måste de kånka slädarna över djupa råkar. Hedin Pol 2: 549 (1911). DN(A) 1934, nr 265, s. 12.
Särsk. förb. (med samma bruklighet som resp. moment av huvudordet): KÅNKA AV10 4.
1) till 1. Berzelius Brev 10: 69 (1831). Bremer Hem. 2: 179 (1839).
2) till 2; i uttr. kånka av med ngt. Envallsson Kopparsl. 47 (1781). Sundblad Tusch 1: 15 (1887).
KÅNKA FRAM10 4. till 1. Tegnér (WB) 4: 240 (1822).
KÅNKA IN10 4. jfr INKÅNKA.
1) till 2; i uttr. kånka in med ngt. Carlsson Dagsv. 13 (1927).
2) till 3 b, tr. Lundin NSthm 344 (1888). En stor kruka kånkades in. Jensen Hudson GrönskBon. 37 (1923).
KÅNKA MED10 4. till 3 b, tr.: draga med (sig), släpa med (sig); äv. i uttr. kånka med sig. Lerklumpar och stenstycken, som jag kånkade med mig från Wight. Andersson Verldsoms. 1: 27 (1853). Jolin Smädeskr. 40 (1863).
KÅNKA NED10 4 l. NER4.
1) till 1. Stenhammar Riksd. 1: 175 (1834).
2) till 3 b, tr. Topelius Vint. I. 2: 90 (1867, 1880). SvD(A) 1912, nr 269, s. 9.
KÅNKA OMKRING10 04. till 1. Knorring Skizz. II. 2: 7 (1845).
KÅNKA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1. Stenhammar Riksd. 1: 175 (1834).
2) till 2; i uttr. kånka upp med ngt. Högberg Utböl. 2: 247 (1912).
3) till 3 b, tr. Lundin StockhMinn. 1: 199 (1904).
KÅNKA UT10 4.
1) till 1. Det Lund, som förr .. en gång om året kånkade ut till Dalby hage. SDS 1909, nr 324, s. 9.
2) till 2; i uttr. kånka ut med ngt. SD(A) 1929, nr 200, s. 11.
3) till 3 b, tr. Wahlenberg SkymtAns. 147 (1902). Ni får kånka ut alla stolarna ur matsalen. SD(A) 1929, nr 200, s. 11.
KÅNKA ÅSTAD10 04. till 1. Hvem erinrar sig icke hurusom den gamle lorden .. måste konka åstad till Wien. OPSturzen-Becker (1855) hos Sylwan SturzenB 77.
Ssg: (2) KÅNKE-VIS, adv. (kanckewijs) (†) med vacklande l. tung o. mödosam gång. Sylvius Curtius 641 (1682).
Spoiler title
Spoiler content