publicerad: 1939
KÄRESTA ɟä3resta2 l. ɟæ3-, i bet. 1—2 f., i bet. 3 m.; best. -an; pl. (i bet. 1—2) -or ((†) -er Peringskiöld Hkr. 1: 267 (1697)); förr äv. KÄRESTE, i bet. 1—2 f., i bet. 3 m.; best. -en.
Ordformer
(kier- 1674—1727. kiär- (kjär-) 1559—1769. kär- 1541 osv. — -est 1642. -esta 1559 osv. -este 1649—1807. -iste 1572. -isto, oblik form 1541. kärst 1659. kärsta (kiär-, kjär-) 1649—1712. kärste (kier-, kiär-) 1630—1704)
1) (numera i sht i vitter l. poetisk stil) kvinna som är föremål för ngns kärlek, fästmö, tillkommande (hustru); (kvinnlig) hjärtevän l. ”hjärtanskär”; äv. (i sht förr): älskarinna; jfr KÄRASTE 1. Iagh beswär idher .., at j icke vpwecken eller omaken mina käristo, til thes henne sielff löster. HögaV 2: 7 (Bib. 1541). LPetri Kr. 23 (1559). Min Kärsta och iagh trådha nu i Dantz. Chronander Bel. E 7 a (1649). (Tora) war en rik Hustru: och en ibland Jarlens kiärester. Peringskiöld Hkr. 1: 267 (1697). Studier och böcker mer mig passa / Än smek och kyssar och en käresta. Hagberg Shaksp. 4: 230 (1848). Så dog han med feberns svett över pannan. — / Men då hade kärestan funnit en annan. Viksten Idyll 52 (1927). — särsk. i uttr. allra käresta (allrakäresta), se ALLRA f α.
2) (†) hustru, gemål, maka; jfr KÄRASTE 2. OxBr. 8: 228 (1654). HögEhrewördige Biskopenn medh sinn dygdiga kiäresta. VDAkt. 25/3 1683. BtVLand 2: 105 (1760).
3) (†) = KÄRASTE 3. (Tisbe till Pyramus:) Lätt migh tigh kyssa, kärestan min! Asteropherus 55 (1609). Enkians tillkommande Kiäreste plåtslagaren Niels Hansson. BoupptSthm 19/9 1674. Hon har fådt en käresta. Sahlstedt (1773). Hagberg Shaksp. 10: 395 (1850). Jungfru Sofies käresta, en lång karlbengel. SDS 1901, nr 33, s. 3. — särsk. i uttr. allra käresta (allrakäresta), se ALLRA f α.
Ssgr: (jfr 1, 3) KÄRESTA-FOLK. [jfr d. kærestefolk] (i vitter stil, föga br.) fästfolk. Geijerstam Tillsvid. 22 (1887). —
(1) -GÅVA. (i kulturhistorisk skildring) gåva till fästmö, ”fästningsgåva”. SvKulturb. 9—10: 80 (1931). Fatab. 1933, s. 297.
Spoiler title
Spoiler content