publicerad: 1939
KÄTTJA ɟät3ja2, r. l. f.; best. -an; förr äv. KÄTE, f., l. KÄTTE, sbst.3, f.
Ordformer
(käte 1562—1694. käti (-thi, -tj, -tij) 1525—c. 1755. kiätte c. 1631 — c. 1730. kätti c. 1655—1695. kätja (-ia) 1603—1885. kättja (kiätt-, kett-, -ia) 1615 osv.)
Etymologi
[fsv. kæte, f.; avledn. till KÅT, adj. Formen på -ja (-ia) är en ombildning liksom i andra feminina sbst. på -i, -e (ss. läti, lättja, gläþi, glädje) vilka övergå till maskulina på -je (jfr GLÄDJE) eller feminina på -ja (jfr FLÄTTJA, sbst., LÄTTJA)]
1) (†) (övermått av) livskraft, ysterhet, yrhet; uppsluppenhet; munterhet, lustighet; livslust; jfr KÅT, adj. 1. Fattig mans käti haffuer monge olati. SvOrds. A 6 a (1604). Then osz (utplundrade bönder) seer Dansa, skal ful tänckia så, / At wij thet gör' af lust och kättia. Stiernhielm Fred. 9 (1649).
2) (†) lättsinne, obetänksamhet; nyckfullhet; självsvåld; övermod; äv. om leverne som präglas av lättsinne osv.; äv. övergående i bet.: vällust, veklighet, bekvämlighet; jfr KÅT, adj. 2. G1R 2: 83 (1525). At man icke aff käte bryter Församblingennes ordning. LPetri Exorc. D 5 a (1562). Sombliga slössa i kätio, / The armas Silfwer och Guld. PolitVis. 351 (1650). (Freden) är then som Förstarne waggar i sömpnen, / Trygger i säkran dröm, vthi kättia, och i weeklige Luster. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Jagh söker ingalunda dhetta (dvs. Sagu pastorat) af någon kättia, vtan för min nödh och fatigdoom skull. BraheBrevväxl. II. 1: 185 (1661). FörarbSvLag 5: 231 (1713).
3) (i skriftspr.) sinnlig lusta l. åtrå, köttslig begärelse, trånad, liderlighet; numera bl. i fråga om människor; jfr KÅT, adj. 3. Foordrer kötet, doch icke til käti. Rom. 13: 14 (Bib. 1541; NT 1526: bagärilse; Bib. 1917: onda begärelser). Hunger hämmar Kättian. Grubb 499 (1665). Under fagraste sken af kyskhet, bor kättia. Mörk Ad. 1: 131 (1743). Hur vågar du ge kättja kärleks namn? Brogren Yngl. 157 (1894, 1901). DN(A) 1930, nr 312, s. 6. — jfr KÄRLEKS-, ÄLSKOGS-KÄTTJA.
4) (†) om jord, åker o. d.: bördighet; jfr KÅT, adj. 5. Vult von Steijern Lijn. 4 (1756). Är han (dvs. åkern) af den godhet, att han af kättia, grönskas så (osv.). Crælius TunaL 338 (1774).
Ssgr (till 3): A (†): KÄTTJA-FULL, se B.
-FULL. (-a- 1730. -e- 1685 osv. -o- 1734) lättfärdig, sinnlig; brunstig; liderlig, okysk; äv. i överförd anv., om ögon l. yttrande o. d. Spegel GW 264 (1685). (Getterna) äro kiätt[i]efulla om hösten och illa stinkande. Broman Glys. 3: 153 (c. 1730). Kätjefulla ögon. Atterbom Minn. 594 (1819). NoK 116: 96 (1933). —
C (†): KÄTTJO-FULL, se B.
Avledn.: KÄTTJAKTIG, adj. (†) till 3: kättjefull, lättfärdig, okysk. Sylvius Mornay 257 (1674). Schultze Ordb. 2204 (c. 1755). —
KÄTTJAS, v. dep., se d. o. —
KÄTTJIG l. KÄTTJOG l. KÄTIG l. KÄTTIG l. KÄTTOG, adj. (kätt- (kett-, kiett-) 1681—1742. kät- 1615—1833. -ig 1615. -jig 1833. -iog (-iug) 1681—c. 1755. -og 1742) (†) till 2, 3: lättsinnig; övermodig; självsvåldig; kättjefull. At titt Kött icke må warda öffuerdådigt och kätigt. Schroderus Casm. 260 (1615). När dhe blefwo alt för kättioge och hetzige i Kiärleken. Rudbeck Atl. 2: 413 (1689). Tranér Anakr. 210 (1833).
Spoiler title
Spoiler content