SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KABAL kaba4l, r. (m. Nordforss (1805), Lundell; f. Heinrich (1814)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(i sht förr ofta skrivet cab-. kabal (cab-) 1786 osv. cabale 17151814)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kabale, eng. cabal; av fr. cabale, kabbala, hemlighet, intrig, av mlat. cabbala, av hebr. qabbālā, eg.: tradition. — Jfr KABBALA]
1) (numera föga br.) om värksamhet som i hemlighet (o. med moraliskt förkastliga medel) bedrives av en sammanslutning av flera personer l. av en enstaka person för uppnående av vissa (i allm. olovliga l. illojala) syften, intrig, intrigspel, konspiration, komplott, ränker, ränksmideri; ofta i pl. RARP 7: 184 (1660). Vi hoppas, at alla intriguer och cabaler nu lära hafva en ända. HSH 14: 253 (1737). Cabale och Kärlek. Levin Schiller (1800; boktitel). De som smidt kabalen, skyndade (osv.). Frey 1845, s. 237. Jag spann ihop lite kabal och intrig för att mystifiera er. Bergman LBrenn. 247 (1928). Allt hvad kabaler och intriger hette var honom (dvs. Karlfeldt) främmande. AB(A) 1931, nr 79, s. 6.
2) (†; se dock slutet) konkret: samling av personer som sammanslutit sig för att gm intriger o. ränker nå ett visst syfte, parti, liga, kamarilla. Schönberg Bref 2: 323 (1778). De starka kabaler, som arbetade för och emot Bergmans utnämnande. Gustaf III 4: 22 (1808). Den kabal, som en gång mördade Gustaf III. Tegnér Armfelt 3: 252 (i handl. fr. 1810). Dalin FrSvLex. 1: 159 (1842). — särsk. [efter eng. cabal, särsk. användt med anspelning på att begynnelsebokstäverna i namnen på några av de ledande männen i ifrågavarande kommitté (Clifford, Arlington, Buckingham, Ashley, Lauderdale) bildade ordet cabal] (fullt br.) hist. i sg. best., benämning på en kommitté för utrikesärenden som bildades 1671 i England o. en tid framåt ledde landets politik. Eberhardt AllmH 3: 265 (1776). Geijer I. 1: 175 (1818). Almquist VärldH 5: 532 (1933).
Ssgr: (1) KABAL-MAKARE. (†) intrigmakare. Heinrich (1814).
-MINISTÄR(EN). hist. = KABAL 2 slutet. Held o. Corvin 3: 570 (1852). SvUppslB 5: 648 (1930).
Avledn.: KABALERA, v. (caball- 1769c. 1800. cabbal- 1794. kabal- (cab-) 17661904) [jfr d. kabalere, t. kabalieren; av fr. cabaler] (†) till 1.
1) intr.: smida ränker, intrigera, stämpla. Eberhardt AllmH 1: 135 (1766). Ingen af de mina (dvs. av mina förfäder) hafva caballerat emot sin Konung. HSH 7: 221 (c. 1800). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
2) tr.: intrigera mot (ngn l. ngt), gm intriger motarbeta l. skada (ngn l. ngt). LittT 1796, s. 409. Nordforss Theaterdir. 72 (1799).
Spoiler title
Spoiler content