KAJA kaj3a2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er ArkliR 1545: 1(1547)).
Etymologi
[fsv. kaia; jfr d. dial. kaje, nor. kaie; av ljudhärmande urspr., syftande på fågelns läte; jfr äv. d. kaa, mnl. cauwe, holl. ka, kauw, mnt. kā, fht. kā, kaha, feng. cēo, cīo, ävensom polska kava, kavka, tjeck. kavka. — Jfr KAJA, v.2]
1) kråkfågeln Coloeus monedula Lin.; jfr ALIKA.VarRerV 55(1538). Gaffz Szlottzliggiarne till att Redde (dvs. skrämma) bortt Kaijerne ifrån Szäden Körenkrwtt — 1/2 skålepundh. ArkliR 1545: 1(1547). Fosz A 5 b(1621). Serenius EngÅkerm. 191(1727). Kajan lefver vanligen i större eller mindre kolonier under hela året. Nilsson Fauna II. 1: 175(1835). Domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri. Bergman Mark. 5(1919). — jfr KYRK-KAJA. — särsk. [jfr d. fuld som en allik; uttr. beror möjl. på att kajor enl. uppgift lätt kunna berusas (medelst i brännvin doppat bröd o. d.) o. då få en mycket vacklande gång] i uttr. full som en kaja o. d., mycket berusad, stupfull. Första Maij war jag hos Frisken, .. / .. Drack mig fuller som en kaija. Runius Dud. 3: 70(1712). Hedin 1Varn. 49(1912).
2) [jfr 1 slutet] (vard.) berusad l. supig person; numera bl. i ssgn FYLL-KAJAl. (tillf.) elliptiskt för denna; förr äv. i uttr. Backi kaja. Skådom här en Bacchi kaja, / Som i Sodoms portar står. Bellman 5: 231(c. 1775). — jfr FYLL-KAJA.
