KALAMITET kal1amite4t l. kalam1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cal-)
Etymologi
[jfr d. kalamitet, t. kalamität, ävensom eng. calamity, fr. calamité; av lat. calamitas (gen. -tatis); av ovisst urspr.]
1) (†) tillstånd av allmän olycka, elände; allmän nöd, landsplåga. Gustaf II Adolf 612(1616). Att staden skulle råka uthi en sådan calamitet. RP 2: 77(1631). Till de mest förödande kalamiteter, hvaraf ett folk kan hemsökas, hörer utan tvifvel kriget. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 102 (1859). Bolin Statsl. 1: 48(1868). 2NF(1910).
2) olycklig händelse, olyckshändelse, olycka; vanl. med starkt försvagad bet.: olycklig omständighet, missöde. JernkA 1896, s. 69. Dessa häftiga ökningar i utgifterna, och de kalamiteter, som af lätt insedda skäl däraf kunna uppstå för en järnvägsförvaltning. AtlFinl. 28: 15(1899). Kalamiteter, som störande ingripa i fåglarnes fortplantningsbestyr. FoFl. 1910, s. 283. Beträffande kalamiteten med de överfyllda båtarna, måste man nog taga i betraktande, att trafiken kan trasslas till en dag mitt i högsäsongen. SDS 1929, nr 219, s. 3.
