SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KALI ka4li, n.; best. -t.
Ordformer
(kali 1788 osv. kalij 1694)
Etymologi
[y. fsv. kali, jfr t. o. eng. kali; av vulgärarab. qali, med artikel alqali (arab. (al)qili), aska av alkalihaltiga växter; jfr ALKALI]
1) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) benämning på vissa växter av vilkas aska soda beredes; dels: växten Salicornia herbacea Lin., glasört (se d. o. 2), dels: växt av släktet Salsola Lin., särsk. Salsola kali Lin., sodaört. Bromelius Chl. 52 (1694; om Salicornia herbacea Lin.). ÖoL (1852).
2) [efter motsv. anv. i t., där ordet i denna bet. nybildats, trol. av ALKALI; jfr: I anseende därtill, at Potaskan nu har .. rätt at äfven höra till Mineralriket, och namnet Potasche icke blifvit af Tyska Chemister allmänneligen godkändt, föreslår (den tyske kemisten) Klaproth ordet Kali. LittT 1797, s. 300] (i sht) äldre kemisk benämning på kaliumoxid l. kaliumhydroxid (i det senare fallet vanl. i uttr. kaustikt kali); äv. i ssgr (t. ex. KALI-SALT), där ordet numera i kemiskt fackspr. oftast ersättes med: kalium; numera i sht landt. i fråga om användning ss. gödselmedel. Alkalierna äro 3 till antalet: Kali, Natron och Ammoniak. Berzelius Kemi 1: 238 (1808). Kali brukas företrädesvis till beredning af grönsåpa. NF (1884). Kali är ett nödvändigt näringsämne för växterna som upptaga betydliga mängder däraf. LB 1: 471 (1902). LAHT 1914, s. 15. Bolin o. Gustaver KemiGymn. 158 (1932; angivet ss. föråldrad benämning). — jfr BLÅ-, ETS-, HARTS-, MYLL-, VÄXTLIM-KALI m. fl.
Ssgr (i allm. till 2): KALI-ALUN. kem. vanlig alun (kaliumaluminiumsulfat). Åkerman KemTechn. 1: 565 (1832). SvGeogrÅb. 1932, s. 65.
-BEHOV. i sht landt. särsk. om det tillskott av kali som åkerjord behöver ss. växtnäring; äv. om växters behov av kali. Olbers Mossm. 60 (1892). De .. äldre trädens kalibehof. Abelin Frukt 156 (1902).
-BLÅ. (förr) jfr -BLÅTT. NJournD 1858, s. 116.
-BLÅTT, n. (förr) färg. den (icke tvättäkta) blåa färg på ylle som åstadkommes gm det betade godsets utfärgning med gult blodlutsalt o. slutbehandling med svavelsyra o. bresilja. Åkerman KemTechn. 1: 564 (1832). AHB 38: 37 (1869). Sahlin SkånFärg. 152 (1928).
-FATTIG. i sht landt. Kalifattig jord. TLandtm. 1897, s. 156.
-FRI. (i fackspr.) som saknar kali. VetAH 1819, s. 246. LAHT 1914, s. 15.
-FÄLTSPAT~02 l. ~20. [namnet syftar på att mineralet innehåller kali(um) ss. basisk beståndsdel] miner. (vanlig) fältspat, ortoklas. Scheutz NatH 350 (1843). LB 1: 6 (1899). Frosterus Min. 25 (1917).
-GLAS. tekn. glas innehållande kaliumsilikat (o. kaliumkarbonat), kali(um)kalkglas; motsatt: natron- o. blyglas. Berzelius Kemi 3: 238 (1818). Key-Åberg Glasind. 18 (1899). 3NF 8: 732 (1928).
-GLIMMER, r. l. m. miner. kalihaltig glimmer, muskovit. ÅrsbVetA 1821, s. 102. Frosterus Min. 33 (1917).
(1) -GRÄS. (†) växten Salicornia herbacea Lin., glasört (se d. o. 2). Fischerström 2: 409 (1780).
-GRÖNT, n. (förr) färg. den gröna färg på bomull som åstadkoms gm det betade godsets behandling med gult blodlutsalt samt kromsyrat kali o. saltsyra. Sahlin SkånFärg. 151 (1928).
-GÖDD, p. adj. landt. gödslad med kali. Abelin Frukt 210 (1902).
-GÖDNING. landt. kaligödsling (i abstr. o. konkret anv.). Juhlin-Dannfelt 57 (1886; konkret). Arrhenius Kem. 312 (1919; abstr.).
-GÖDSEL. (mindre br.) landt. kaligödsling (i konkret anv.). MosskT 1891, s. 170.
-GÖDSELMEDEL~1020. landt. LAHT 1902, s. 179. Starck Kemi 117 (1931).
-GÖDSLAD, p. adj. landt. gödslad med kali. MosskT 1890, s. 347.
-GÖDSLING. landt. dels abstr.: gödsling med kalisalt, dels o. vanl. konkret, om gödselmedel med 37—40 % kalisalt. Juhlin-Dannfelt 191 (1886; konkret). LAHT 1910, s. 379 (abstr.).
-HALT, r. l. m. (i fackspr.) VetAH 1816, s. 174. LAHT 1914, s. 83.
-HALTIG. Arrhenius Kem. 119 (1919).
-HUNGER. landt. om det behov av kali som visar sig hos växter på kalifattig jord. HandtvLBl. 1905, s. 58. Utan kaligödsling visade plantorna stark kalihunger. LAHT 1914, s. 529.
-HYDRAT. kem. äldre benämning på kaliumhydroxid, kaustikt kali. Berzelius Kemi 1: 337 (1817). Bolin o. Gustaver KemiGymn. 158 (1932; angivet ss. äldre benämning).
-KALKGLAS ~02 l. ~20. tekn. kaliumkalkglas, kaliglas. Ekenberg (o. Landin) 348 (1890). Key-Åberg Glasind. 18 (1899).
-KÄLLA. (i fackspr.) om ämne varav kali kan framställas l. erhållas. Den kalikälla .. som vi hafva i vår .. orthoklas. MosskT 1887, s. 189. LAHT 1923, s. 196.
-LUT. kem. lösning av kaliumhydroxid i vatten. Berzelius Kemi 1: 245 (1808). Starck Kemi 116 (1931).
-RIK. (i fackspr.) Kalirik lera. LAHT 1885, s. 213.
-SALPETER~020. kem. kaliumnitrat, salpeter. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 198. Starck Kemi 118 (1931).
-SALT, n. (numera i sht landt.) kaliumsalt; numera nästan bl. om ss. gödningsmedel användt kaliumsalt. Berzelius Kemi 1: 406 (1808). LAHT 1897, s. 221. De ”kalisalter”, som överlagra stensaltet i Norra Tyskland. Starck Kemi 117 (1931).
-SÅPA, r. l. f. [namnet syftar på att kalilut användes vid beredning av såpa] (i fackspr., mindre br.) såpa. Uhrström Hemläk. 500 (1881). Arcadius Folksk. 71 (1903).
-TVÅL. [jfr -SÅPA] (numera bl. farm.) såpa; motsatt: natrontvål; jfr -SÅPA. Forshæll OorgPharm. 73 (1838). SvFarm. 393 (1925).
-VATTENGLAS~102, äv. ~200. (i fackspr.) kaliumsilikat. HjelpMåln. 67 (1857). Abenius Kemi 193 (1903, 1931).
-VÄRK, n. industriell anläggning där kali(um)salter brytas o. bearbetas i o. för användning inom jordbruket l. för tekniska ändamål. MosskT 1888, s. 37. KemT 1910, s. 38.
-VÄXT.
1) (†) till 1, = KALI 1. Palmblad Palæst. 8 (1823); jfr 2.
2) bot. till 2: växt som företrädesvis upptager kali, kalirik växt; motsatt: kisel- o. kalkväxt. Lundequist Landtbr. 261 (1845). HeimdFolkskr. 54—55: 17 (1898).
-ÖRT. (tillf.) = -VÄXT 2. Rinman 1: 627 (1788).
Avledn.: KALISK, adj. (föga br.) till 2: som innehåller l. hänför sig till kali. Kalisk svafvelsyrad lera. Söderström Henry o. Trommsdorff 187 (1807). Kaliska växter. Palmblad Palæst. 12 (1823); jfr KALI-VÄXT, 1, 2.
Spoiler title
Spoiler content