SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KANALJE kanal4je, i vissa trakter äv. (i bet. 2, starkt vard.) KARNALJE karnal4je, i bet. 1 r. l. m. l. f. (RP 13: 214 (1649), HSH 10: 172 (1715)) l. n. (Barckhusen Cotossichin 105 (1669), Tersmeden Mem. 3: 173 (1743)), i bet. 2 m.||ig.; best. -en (ss. n. -et); pl. (i bet. 2) -er.
Ordformer
(canaille 16671868. kanalj (canalj) 17951861 (rimmande med seralj). can(n)al(l)ie 1649 (: canalien, sg. best.), 16691737 (: Cannallie-Diur). kanalje (can-) 1710 osv. karnalje 18181929)
Etymologi
[liksom d. kanalje, karnalje, nt. karnalli, t. canaille, pack, slyngel, av fr. canaille, pack, slyngel, äv. i adjektivisk anv. (jfr anm. till 2 nedan), av it. canaglia, eg.: skara av hundar, äv.: pack, slyngel, avledn. av it. cane, av lat. canis, hund (jfr HUND, sbst.1). Det neutrala genus i bet. 1 beror möjl. på inflytande från sådana ord som PACK, PATRASK, SLÖDDER o. d.]
1) (†) pack, slödder, patrask; ”anhang”, ”följe”; pöbel. RP 13: 214 (1649). Drängiar och .. annan lös canaille. Stiernman Com. 3: 598 (1667). Tersmeden Mem. 3: 173 (1743). Sjögren (1795). Ekbohrn (1878).
2) (vard.) skälm, slyngel, skurk, bov, ”rackare”; numera ofta skämts. med försvagad bet. (jfr c). Ekeblad Bref 1: 145 (1652). Det lögst du din Canaille. Knöppel Mannsschol. 58 (1741). Det är så, som du vet, att jag varit en stor kanalje .., och jag har gjort mor mera bekymmer än ni alla tillsammans. Topelius Läsn. 1: 55 (1865). Jag fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i verlden; han har så ömtåliga känslor, den karnaljen! Strindberg RödaR 81 (1879; om en snäll gosse). Inpiskade gamla kanaljer, som spelade (kort) som knifvar, snålt och försiktigt. Hedberg Doyle 4Teck. 179 (1891). Du ler, din kanalje. Bergman JoH 19 (1926). — jfr BOND-, ERTS-, ETTER-, ÄRKE-KANALJE. — särsk.
a) (†) i uttr. må som en kanalje, må ”som en hund”, må mycket illa. Jag mår som en canaille. Kellgren (SVS) 6: 159 (1786).
b) bildl., om sak, i sht om ngt som är besvärligt l. ställer till förtret o. d., ”rackare”. Jag har .. fått spår på det (dvs. selenium) .. i Fahlu svafvelkis. Om Tit. och Gahn .. hjelpas åt, så få Herrarna nog rätt på, hvar kanaljen sitter i kisen. Berzelius Brev 8: 54 (1818). Ett skär .., som heter Fallskär, just den der platta karnaljen .. derute, ett gement skär utom för skäljagt. Wetterbergh GNord 82 (1862). Därpå räckte han fram en liten kanalje till sparbössa med en madonnabild på. Strindberg TrOtr. 2: 128 (1884, 1890).
c) övergående i bet. av ett vänligt smekord. Ack, du sakramenskade lilla tappra kanalje, du! Hagberg Shaksp. 3: 301 (1848). Det är verkligen en liten duktig kanalje. Cavallin Kipling Gadsby 135 (1897).
d) (†) i sg. best. ss. eufemistisk beteckning för djävulen, i uttr. kanaljen i mig, ”djävulen i mig” (se DJÄVUL 9 a). Bremer Sysk. 1: 24 (1848).
e) övergående i bet.: ”baddare”, ”huggare”, ”tusan till karl”. De var mej en kanalje att kunna svänga sej. Östergren (1929).
Anm. till 2. Hos Almqvist förekommer ordet [efter motsv. anv. i fr.] ngn gg i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig bet.: bovaktig, skurkaktig o. d. (äv. användt om djur); jfr nedan anförda språkprov. En kanalje svart hundracka. Almqvist DrJ 11 (1834). Dens. Col. 36 (1835).
Ssgr (i allm. till 2; vard.): A: KANALJ-AKTIG. som är utmärkande för en kanalje. (Markurells) uppsyn var mindre kanaljaktig än vanligt. Bergman LBrenn. 177 (1928).
B: KANALJE-ANSIKTE. (†) bovansikte. Hagberg Shaksp. 9: 200 (1850).
(1) -DJUR. (enst., †) i en fabel: simpelt, ”gement” djur (om vargar, björnar o. andra rovdjur). Rydelius Förn. 180 (1722, 1737).
-FOLK. (†) patrask, slödder; jfr KANALJE 1. En Tylper räcknas bör, ibland Canalie Solck (felaktigt för Folck). Achrelius Mor. B 2 b (c. 1690).
-KONA. (canaille kohna) (†) nedsättande benämning på kvinna. LKagg (1720) i HH 24: 272. —
-POJKE. (†) slyngelaktig pojke, slyngel till pojke. Der hafva vi Fredrikssons Pålle. Hvart fan skall den kanaljepojken taga vägen? Schwartz Pos. 27 (1863).
-TYG. (kanalje- 18421929. kanaljes- 1900)
1) skurkstreck, bovstreck; rackartyg. Nog är verlden ändå full af mera kanaljetyg, än af redbarhet. Ridderstad Samv. 3: 572 (1851). Det var något kanaljetyg, som låg under. Melander UnderlL 2: 106 (1921). särsk. (i vissa trakter) i uttr. av bara kanaljetyg, ”bara på rackartyg”. Greta till att skrika af bara karnaljestyg. Hülphers Ångermanl. 72 (1900).
2) (†) = KANALJE 2. Har du mod och lust, bror, att se ett kanaljetyg under ögonen. Almqvist TreFr. 2: 8 (1842).
C (i vissa trakter; vard.): KANALJES-TYG, se B.
Avledn. (till 2; vard.): KANALJAS, v. dep. (tillf.) hitta på skälmstycken, skoja, gäckas. Bergman LBrenn. 265 (1928).
KANALJERI, n. [av fr. canaillerie] (numera mindre br.) slyngelaktighet, skurkaktighet, gemenhet; lumpenhet; äv. konkretare, om handling l. yttrande; äv. med försvagad bet. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Almqvist AmH 1: 67 (1840). Rydberg Vap. 166 (1891; med försvagad bet.). Kanaljerier har han gjort massevis, den Jödden. Sparre LjugJ 13 (1921). Bergman LBrenn. 127 (1928).
KANALJIG, adj. (tillf.) som är utmärkande för en kanalje. Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899). Bergman LBrenn. 283 (1928).
KANALJÖS, adj.; adv. -t [jfr (ä.) d. ka(r)nal(l)iøsk] (†) slyngelaktig, skurkaktig. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Almqvist Col. 34 (1835). Cygnæus 3: 69 (1853). särsk. ss. adv., förstärkande: i hög grad, ”förbannat”, ”satans”. Kullberg SBer. I. 2: 43 (1847).
Spoiler title