SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KARA ka3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kara; jfr nor. kara, skrapa, sopa, nyisl. kara, skrapa, bestryka; till ett sbst., motsv. nyisl. kar, n., orenlighet på nyfödda lamm l. kalvar, vilket återfinnes i fht. ubarchara, smuts på ngt, vartill fht. charian, t. kehren, sopa (jfr KER-HÄRD)]
(i vissa trakter) (med ngt värktyg o. dyl. l. med händerna) föra l. skjuta l. skrapa (ngt, i sht ngt som är mer l. mindre finfördelat l. består av smärre stycken, t. ex. eldkol, aska, malmstycken, åt ngt håll), raka. Schroderus Albert. 3: 24 (1638; i bild). Kara elden närmare in til henne (dvs. till gåsen som håller på att stekas). Hildebrand MagNat. 235 (1654). Kara askan öfwer ellen. Rudbeck Samolad 28 (1701). Kritbitarna karades ur (kalk-) ugnen med ofvanbeskrefna breda skåfvel. Kalm Resa 2: 83 (1756). (Dokumentet) skulle ha blifvit aska, om icke Pihlgren med sådan brådska karat det ur glöden, att han bränt sina fingrar. Heidenstam Karol. 2: 328 (1898). Med sin (skid-)staf kara snön af eder rygg. Schröder Skid. 46 (1900). — särsk. i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. Huar karar eld vnder sijn gryta (dvs. arbetar för sin egen fördel). SvOrds. B 2 a (1604). En lätting, then intet iis kara ellen af sig. Rudbeck Samolad 28 (1701); jfr Weste (1807).
Särsk. förb. (i vissa trakter): KARA BORT 10 4. jfr BORTKARA.
KARA IHOP10 04 l. HOP4. Kara ihop elden. Lind (1738). Östergren (1929).
KARA TILLSAMMAN(S)10 040 l. 032, l. SAMMAN40 l. 32. Kara Eelden tilsamman. Lælius Bünting Res. 1: 229 (1588). JernkA 1825, 1: 251; jfr SAMMANKARA.
KARA UT10 4. Dahlman Reddej. 147 (1743). jfr UTKARA.
KARA ÅT SIG10 4 0. nästan bl. (vard.) bildl.: raka åt sig, kapa åt sig, roffa till sig. Serenius (1741). Östergren (1929).
Spoiler title
Spoiler content