publicerad: 1935
KARDBORRE ka3rd~bor2e, stundom KARDBORR ~bor2, förr äv. KARBORR(E) l. KARRBORR(E), om sak r. l. m., om person m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(kaarbålle 1915 (fr. Åland). karbor 1664—1741, 1762 (: Karbore-rötter). karborr 1760 (: Karborrgräs), 1795—1810. karborra 1639. karborre 1579—1885. kardborr 1842—1916. kardborre 1753 (: Kardborrar, pl.), 1816 osv. kardeborre 1916 (: Kardeborrerot). kareboor 1638. kareborre 1638. karraborre 1538. karrbor 1745. karrborr c. 1790—1821. karrborre (-bårre) 1652—1915 (fr. Åland). karrbåll 1915 (: Karrbållar; fr. Åland). karrebor 1659. karrebore c. 1600 (: karrebore root). karreborre c. 1580—1682)
Etymologi
[jfr fsv. kärreborre (sannol. felaktigt för karre-); jfr äv. nor. kareborre, kardtistel; sannol. en gm anslutning till KARA, krafsa, raka, l. en motsvarighet till nor. dial. karra, d. dial. karre, skrapa, o. BORRE, sbst.2, redan i medeltiden ombildad form av ett kontinentalgerm. växtnamn; jfr holl. kaardebol, kardtistel, eg.: boll varmed man kardar, av holl. kaarden, v., karda, o. bol, boll; jfr äv. det däremot svarande d. kardebolle, kardtistel, samt de nysv. formerna kaarbålle, karrbåll (se ovan). Orsaken till att karde- omtyddes efter KARA osv. torde hava varit att KARDA, sbst.1 o. v., inlånats i nord. spr. senare än växtnamnet]
1) om den med till taggar utbildade holkfjäll försedda blomkorgen hos vissa växter.
a) (numera knappast br.) om blomkorgarna av växten Dipsacus fullonum Lin., kardtistel; förr äv. i uttr. fransk kardborre. PH 5: 3568 (1753). En man (har) här i staden (Lund) bärgat 70 a 80000 så kallade franske kardborrar. EGLidbeck (1759) i SvMerc. V. 3: 57. UB 6: 466 (1874). Sahlin SkånFärg. 172 (1928).
b) om blomkorgarna av (arter av) släktet Lappa Tourn.; ofta, med tanke på dessas egenskap att hänga sig fast vid kläder o. d., i jämförelser, för att beteckna ngn ss. efterhängsen l. envis o. d. Karborren hänger fast vid folk, så göra ock mina Moraler. Dalin Arg. 1: 339 (1733, 1754). Kornetten .. hänger efter henne som karborren. Lindegren 1: 239 (1805). Gellerstedt Gläntor 11 (1909). — särsk. bildl.
α) (numera knappast br.) om ngt obehagligt l. retsamt l. ”stickande”. Hör up at fläta in din karrborr i min lager. Kellgren 2: 184 (c. 1790). Ironiens karborr. Polyfem I. 30—31: 2 (1810). Åtlöjets kardborrar. Jolin Smädeskr. 81 (1863).
β) (vard.) övergående i bet.: efterhängsen l. envis person. Vänner äro karborrar, ty komma de i lufven på en syndare, så släppa de aldrig utan hårsouvenirer. JJolin (1844) i Jolin 44. Topelius Fält. 5: 276 (1867).
2) ss. namn på vissa växter.
b) om växter tillhörande släktet Lappa Tourn.; i sht förr ofta i pl. med samma bet.; jfr BORRE, sbst.2 3 a, DÖNESKRÄPPA 1. VarRerV 57 (1538). Franckenius Spec. C 4 b (1638). Linné Fl. nr 651 (1745; pl.). PT 1902, nr 10 A, s. 3. — särsk. koll. Ljuvliga voro ängar och vägkanter i allan tid med maskros och kardborr. Larsson Hemmab. 54 (1916).
c) (†) i uttr. lilla kardborre, om växt tillhörande släktet Xanthium Lin., gullfrö. Franckenius Spec. E 1 a (1638, 1659).
Ssgr: A: KARDBORR-AKTIG. bildl.; jfr KARDBORRE 1 b β. Verssvarfvarens kardborraktiga efterhängsenhet. Schück VLittH 1: 485 (1900). —
(2 b) -BLAD. (-borr- 1747—1900. -borre- 1727—1777) Salander Gårdzf. 57 (1727). Strindberg RödaR 40 (1879). —
(1 b) -GRÄS. (-borr- 1639—1807. -borre- 1638—1749) (†)
-KAX. (†) växten Anthriscus vulgaris Pers., taggkörvel, taggkäx; jfr KARDBORRE 1. Nyman VäxtNatH 1: 246 (1867). —
(1 b) -NATUR. (-borr- 1905—1929. -borrs- 1929) bildl.; jfr KARDBORRE 1 b β; särsk. konkret: person som ”klänger sig fast” vid andra. Han var en kardborrnatur. Ramsay Barnaår 5: 42 (1905). Östergren (1929). —
(2 b) -ROT. (-borr- 1698—1929. -borre- c. 1600—1927. -borrs- 1929) rot av kardborre; äv. farm. om denna rot beredd till drog. OMartini Läk. 39 (c. 1600). Brännässla och Kardeborrerot .. m. fl. för håret välgörande droger. SvD(A) 1916, nr 42, s. 16. Gentz Lindgren (1927). —
B: KARDBORRE-BLAD, -FRÖ, -GRÄS, se A. —
-ROT, -STÅND, se A.
C: KARDBORRS-NATUR, -ROT, se A. —
Spoiler title
Spoiler content