SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAVALL kaval4, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet caval)
Etymologi
[liksom d. kaval av it. cavallo, ryttare, eg.: häst, av lat. caballus, häst; jfr KABALL]
spelt. namn på ett kort (med ryttarfigur) i kille- (kamfio-) o. tarokspel, vilket står i rang mellan svin (hussu) o. värdshus i killespel o. mellan dam o. knekt i tarokspel; särsk. i uttr. kavall förbi, med syftning på den regel i killespel som föreskriver att den som begär att få byta kort med innehavaren av en kavall hänvisas till nästa man resp. att den som ”går i leken” o. får upp en kavall får fortsätta o. taga nästa kort; äv. (numera föga br.) i samma uttr. i överförd anv., betecknande att man ger ngn l. ngt en god dag. Caval förbi! Bellman 5: 305 (1772; i fråga om kamfio). Men man ser hans skryt och ropar / åt den Herrn: Cavall förbi! Wetterstedt ConvOrdb. 22 (1822). Lindskog Spelb. VI, 256 (1847; i fråga om killespel). 2NF 28: 490 (1918; i fråga om tarok). Wulff 85År 320 (1929; bildl.).
Spoiler title