SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAVERN kavæ4rn, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; äv. KAVERNA kavæ4rna, l. 032, r. l. f.; best. -an; pl. (föga br.) -or (Klint (1906), Nyström). Anm. Till sg.-formen kaverna användes nästan alltid pl. kaverner.
Ordformer
(caverne 1739. kavern (cav-) c. 1875 osv. kaverna (cav-) 1871 osv. kaverner (cav-), pl. 1632 osv.)
Etymologi
[jfr t. kaverne, caverna, eng. cavern, fr. caverne; ytterst av lat. caverna, till cavus, ihålig, urholkad (se KONKAV)]
håla; hålighet; hålrum.
a) (†) håla l. hålighet i jord, sten o. d. Vigæus Horol. B 8 a (1632). (Att bärgen i begynnelsen varit flytande) bekräfta alla draghål samt en del caverner. Wallerius Tank. 64 (1776).
b) med. hålighet l. hålrum i människokroppen; nästan bl. om gm vävnadssönderfall uppkommet hålrum i ett organ; i sht om sådant i lungorna, förorsakat av tuberkulos. Tholander Ordl. (c. 1875; trol. denna bet.). NF (1884). Nyström Kir. 1: 231 (1926).
c) bot. om hålighet i växtvävnad; i ssgn SLEM-KAVERN.
Avledn.: KAVERNÖS, adj. [jfr t. kavernös, eng. cavernous, fr. caverneux, lat. cavernosus] (i fackspr.) adj. till KAVERN.
a) som är full av håligheter.
α) geol.; jfr KAVERN a. Öfverst (i Spaniens trias) ligger kalksten, tjockbankig, kavernös, af mörka färger. JernkA 1884, s. 219.
β) anat. o. med. som är full av håligheter (kaverner); jfr KAVERN b. Kavernös vävnad, vävnad som innehåller vätske- l. luftfyllda hålrum. TLäk. 1835, s. 207. S. k. cavernös svällväfnad. PedT 1898, s. 417. Blödning från .. kavernös väfnad. LbKir. 1: 509 (1920).
b) med. till b: som beror på l. är tecken på förefintligheten av hålrum (kavern). Det kavernösa bronkialljudets olika styrka och tonhöjd. Petersson FysUnders. 193 (1908).
Spoiler title