SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLÄDA klä3da2 l. (i sht i talspr., men där vanl.) KLÄ klä4, v. kläder resp. klär, klädde kläd3e2, klädt klät4, klädd kläd4 ((†) p. pf. pl. klädna EkenäsDomb. 1: 90 (1644: aff klädna)); förr äv. KLÄDAS, v. dep.; ipf. kläddes. vbalsbst. KLÄDANDE, -ING (se avledn.), -NING (se KLÄDNING, sbst.1), -SEL (se d. o.); KLÄDARE, -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. skrivet cl-. kleda 1897 (: kleder opp). kledt, sup. 1652. kledd, p. pf. 1611. klä 1674 (: klän, imper. 2 pers. pl.), 1684 (: klär', pr. ind. sg.) osv. kläd(h)a (cl-) 1526 osv. kläd, p. pf. 1648. klädd (cl-), p. pf. 1526 osv. klädder (cl-), p. pf. 15261750. clädher, p. pf. 1526)
Etymologi
[fsv. kläþa, motsv. d. klæde, v., isl. klæða, mnt. klēden, t. kleiden; sannol. av feng. clǣðan, avledn. av clāð (se KLÄDE). — Jfr KLÄDNAD, KLÄNNING]
I. iföra (ngn) kläder o. i anv. som utgå från denna bet.
1) iföra l. sätta på (ngn) kläder; kläda på (ngn); vara (ngn) behjälplig vid hans påklädande; i sht dels refl.: iföra sig l. taga på sig (sina) kläder, dels i p. pf.: (som blivit) påklädd, som klädt på sig, som har (sina) kläder på; i annan anv. företrädesvis med obj. betecknande barn l. sjukling o. dyl. l. person som iföres högtidsdräkt, ämbetsskrud o. d. Klä(da) ett barn. Klädd, tvättad och kammad. Flickan håller på att klä(da) sina dockor. Hålla på länge med att klä(da) sig på morgnarna. Är du inte klädd än? Klä(da) sig på fem minuter. Mark. 5: 15 (NT 1526). Ett aff de minste hans barn, hwilkett han hade betrodt een sin pige till att kläde mathe och sköthe. SthmTb. 1587, s. 14 a. Klädd war hon (dvs. Kättja) i fijnt Skijr; at hon synts hwart klädd, eller oklädd. Stiernhielm Herc. 24 (1648, 1668); jfr d. (Klockaren) skal och i tidh upläsa Kyrkiodörarna, kläda prästen, siunga (m. m.). KOF II. 2: 255 (c. 1655). På vägen kan vi titta in (i ateljén), där de har klädd modell. Cederschiöld Artist. 42 (1915). Laura höll på att klä sig för teatern. Siwertz Sel. 1: 166 (1920). — jfr FULL-, HALV-, O-KLÄDD. — särsk.
a) med avs. på brud. I natt var dronningen på herr Bengt Horns bröllop och klädde bruen. Ekeblad Bref 2: 336 (1662). Siwertz Sel. 1: 44 (1920). — jfr BRUD-KLÄDD.
b) med avs. på lik. VRP 8/2 1723. ½ stop Win åt den, som klädde Liket. BoupptVäxjö 1749. Wigström Folkd. 2: 228 (1881).
c) kläda ut (ngn l. sig till ngt), kostymera (ngn l. sig som ngt). Klädd till kvinna. Hans Höghet (dvs. det nya året) har klädt sig till tiggarmunk. Tegnér (WB) 2: 204 (1816). Gref Fersen, klädd till kusk, tar vagnens tömmar (vid franska kungaparets flykt). Wirsén Fur. 7 (1896).
d) med bestämning angivande l. antydande klädedräktens art l. utseende l. beskaffenhet l. anordning; stundom med bestämning angivande enskilt klädesplagg l. dyl.; ofta närmande sig l. övergående i bet.: bruka kläda (ngn l. sig så l. så). Kläda ngn l. sig (ut)i (stundom med) ngt. Kläda sig varmt, tunt, (bruka) iföra sig varma resp. tunna kläder. Kläda sig i vitt, svart. Hur var hon klädd på festen? Kläda sig fin. Klädd i gala, i sorgdräkt. Kläda sig elegant, enkelt, med smak, efter sitt stånd. Kläda sig väl, dels: kläda sig varmt, dels: kläda sig med smak. Kläda sig i säck och aska, se ASKA, sbst. 1 d (slutet). Icke Salomon j allo sinne herligheet war så clädder som een aff them (dvs. liljorna). Mat. 6: 29 (NT 1526); jfr 4 a. Huad skolom wy clädha oss medh? Därs. 31. Konungen .. sågh ther en man som war icke clädher j bröllops clädher. Därs. 22: 11. Wi kunne ei annat än undra, när wi se en högmodig menniskia klädd öfwer sit stånd. Spegel Pass. 300 (c. 1680). Den svartnade, i trasor klädda hären. Runeberg 2: 114 (1846). Lärjunge infinne sig .. snygg och anständigt klädd samt med nödiga läroböcker försedd. SFS 1878, nr 53, s. 15. Han .. gick alltid klädd i hvit halsduk. De Geer Minn. 2: 38 (1892). Så säger den där nippertippan till mig att jag ska klä mig enkelt! Bergman LBrenn. 30 (1928). — jfr ARBETS-, BAL-, BLÅ-, BONJOUR-, BOT-, BRUD-, BRÖLLOPS-, CIVIL-, FEST-, FIN-, FRACK-, GALA-, GRANN-, GRÅ-, GÅBORT(S)-, HELGDAGS-, KYRK(O)-, LIVRÉ-, NATIONAL-, NATT-, PÄLS-, RÖD-, SANDAL-, SORG-, SVART-, SÖNDAGS-, TUNN-, VARDAGS-, VIT-, VÄL-KLÄDD m. fl. — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Som man är klädd, blir man hädd, se HÄDA b γ. Ey görs behoff clädha wlffuen wtj fåra cledhe, man kenner honom doch likauell. G1R 8: 148 (1532). Man klär sig på Fransyska och fryser på Svenska. SvOrdspråksb. 61 (1865) [jfr d. klæde sig paa fransk og fryse paa dansk]. Kläd dig som de fleste, och lef som de bäste. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (†) dep.: kläda sig (i ngt). (Om) Gudh .. giffuer migh .. klädher til at klädhas medh. 1Mos. 28: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: till att kläda mig med). Qvinfolken (i By socken) äro flitige at spinna och väfva, så at större delen klädas i hemgjord väfnad. Hülphers Dal. 562 (1762). Qvinfolken (i Milano) af medelståndet kläddes nu på fransyska. CAEhrensvärd (SVS) 1: 94 (1782).
γ) (numera knappast br.) med obj. betecknande kroppsdel. Tänd af stridens begär, Eneas benen och föttren / Kläder i gull och fördrar ej dröjsmål. Adlerbeth Æn. 330 (1804); jfr δ. Skall utan strumpor jag i brudstol ynkligt träda? / Skall jag en sådan dag i stöflar benen kläda? Lundquist Wessel 20 (1888).
δ) i fråga om rustning, harnesk, hjälm o. d.; äv. (numera föga br.) i utvidgad anv. (jfr ε, f), med bestämning angivande vapen. Soldaterna (från Indien) .. voro klädda i hvita linneuniformer, sablar och gevär. Lundgren MålAnt. 2: 101 (1872). När .. (Oden) far till strid, då rider han på den åttafotade gångaren Slepne och är klädd i guldhjälm och fager brynja. Wisén Oden 56 (1873). — jfr BRYNJE-, HARNESK-, JÄRN-KLÄDD. — särsk. (i högre stil, numera knappast br.) i uttr. kläda sig (klädd) i vapen; äv. i bildl. anv. Lät oss .. clädha oss vthi the wapn som liwset tillhöra. Rom. 13: 12 (NT 1526; Bib. 1917: ikläda oss ljusets vapenrustning). Bytom sköldar, och klädom oss fort i Argivernes vapen! Adlerbeth Æn. 40 (1804). I Nederländerna stötte dock hans (dvs. Filip II:s av Spanien) absolutistiska och katolska sträfvanden på ett motstånd, som klädde sig i vapen (1568). NF 4: 1252 (1881). jfr VAPEN-KLÄDD.
ε) i utvidgad anv. (jfr δ, f).
α') (vard.) i fråga om utrustning som skämtsamt jämföres med klädesplagg. Hon himlar sig och ställer till spektakel, om jag går ut klädd i kassa. GHT 1897, nr 270 B, s. 2. Jag minns bl. a. den ryske generalkonsul M:s talrika barnaskara, som imponerade på oss andra genom att alltid vara klädd i en gammal respektingivande sköterska. Linder Tid. 140 (1924).
β') (i sht i högre stil) i uttr. kläda ngn l. sig naken, kläda av ngn l. sig; äv. i bildl. anv.; jfr II. Väl E'r! skiönt synden har E'r klädt så splitter nakna. Frese AndelD 80 (1726). När vi i ensamheten kläda oss nakna. Geijerstam KampKärlek 172 (1896). Kläden Er nakna, slån Er för brösten! SvLösen 1916, s. 170.
e) pregnant.
α) refl.: kläda sig fint l. med smak; nedlägga omsorg på sin klädsel. Ej heller brydde man sig (fordom) särdeles om, at kläda sig. Dalin Hist. 1: 250 (1747). ”.. Är inte mamma ändå lite fåfäng?” ”Ja, hon vill kläda sig.” Wetterbergh SamhKärna 1: 36 (1857). Det enda stötande var hennes klädsel .. men jag hoppas kunna lära henne att klä sig. PT 1905, nr 262 A, s. 3.
β) (i sht i kvinnospr.) i p. pf. i adjektivisk anv.: fint l. smakfullt klädd, välklädd; äv.: iförd sällskaps- l. högtidsdräkt. Inga dejeunéer göras här (i Medevi), .. men alla dagar skall man ändå vara klädd. SHülphers (1800) hos Dahlgren Herrgårdssl. 216. Vid promenader, då man icke skall vara fullkomligt klädd, nyttjas endast kupiga hattar (Capotes) af kambrick. VeckoskrFrunt. 1824, s. 216. Man kan verka ”klädd” i en foulardklänning utan att därför verka definitivt elegant. SvD 8/5 1921, Söndagsbil. s. 4. Den för många år sedan påbörjade reformen .. att inte vara ”klädd” på restauranter och teatrar. GHT 1934, nr 143 A, s. 3.
f) i utvidgad anv. (jfr d δ, ε).
α) (numera föga br.) i fråga om uppsättning av hår på ett prydligt sätt: koaffera; i sådana uttr. som kläda ngn l. sig i håret, stundom i huvudet; kläda håret (på ngn), stundom ngns huvud. Coifera sig, (dvs.) kläda eller pryda hofwudet och håret. Swedberg Schibb. 215 (1716). Cleon är nögd eller missnögd med sig sjelf, alt efter som hans Hår-friseur klädt hans hufvud. Posten 1769, s. 764. Hvad ditt hår är sött i dag! Klä'r du det ofta så? Knorring Axel 1: 107 (1836). Jag tror också minnsann, att Valencianskan kammar sig och klär sig i håret hela dagen. Kræmer Span. 125 (1860). Sundén (1886).
β) spelt. i uttr. klädt kort, eg.: kort med figur iförd kläder, kort som utgöres av kung l. dam l. knekt; ngn gg äv. oeg., om äss; jfr MÅLARE. 2NF 14: 1108 (1911). Lundgren Koppel AuktBr. 80 (1923).
2) med objektsväxling: anbringa (ett klädesplagg på ngn) l. iföra sig l. bära (ett klädesplagg); utom i vissa bildl. uttr. (se a, b α) o. i förb. KLÄDA PÅ 2 numera bl. (i högre stil) i uttr. kläda ngt på ngn, ikläda ngn ngt, lägga ngt på ngn. Sedhan clädher presten jtt hwitt clädhe påå barnet och segher. OPetri Hb. B 2 b (1529). (Postiljonerna) må det tillåtas att, efter årstidens och vederlekens beskaffenhet, öfver uniformen kläda surtout eller schinell. SPF 1827, s. 218. — särsk. i vissa bildl. uttr.
a) (i vitter stil) i uttr. kläda blodig skjorta (för ngn), förr äv. kläda en blodig skjorta l. kläda (så l. så många) blodiga skjortor l. kläda blodiga kläder (för ngn), (i så l. så stor utsträckning) strida o. utgjuta sitt blod (för ngn). Gå i Fält, slijta ont, och der kläda blodiga Siortor. Lindschiöld Gen. B 2 b (1669). Han som nu ä' beredd mot oss till inbördz krig, / I Hiälm ock Wappen att een blodig Skiorta kläda. Börk Darius 74 (1688). Han .. förnedrar Folck, hvars förfäder klädt blodig Skiorta för Fäderneslandet. Dalin Arg. 1: nr 44, s. 5 (1733; uppl. 1754: utgiutit blod). Sedermera blef han (dvs. skrymtaren) Soldat och klädde som en annan Hercules blodiga kläder för Fäderneslandet. Därs. 1: 146 (1733, 1754). Hafva icke öster- och vesterbottningar klädt så många blodiga skjortor för svenska kronan, som trots någon annan? Chydenius 65 (1765). Kabylerna ha lätt för att klä blodig skjorta för vem som helst, bara de betalas bra. Lundh FörfResa 1: 34 (1924).
b) i vissa uttr. som beteckna att ngn l. ngt (ofta vid försvar för ngn annan) utgör måltavla för (förr äv. utstår l. uthärdar) beskjutning (förr äv. stenkastning l. hugg o. slag l. dyl.) l., i bildl. anv., att ngn l. ngt i tal l. skrift är utsatt för angrepp (för ngn annans l. ngt annats räkning) l. utgör föremål för skämt l. hån.
α) i uttr. kläda skott; numera nästan bl. (fullt br.) bildl.; jfr ovan. Derefter föll Långe Bengt och Per Olofszon med deras knecktar an på södra sidan, och giorde intet annat til saken, utan stodo och klädde skått. Tegel E14 136 (1612). Nej, här står jag väl inte längre och sväljer försmädelse. .. Jag har nu länge nog stått här och klädt skott. Dalin Vitt. II. 5: 138 (1738). Soldaten slår du, der han som bäst klär skott. Runeberg 2: 58 (1848). Brinkman fick ofta hemma i Sverige kläda skott för sitt kära Tyskland. Ekelund TyUts. 66 (1913). Den arma demokratien! Vad får icke den klä skott för i våra dagar! SvD(A) 1933, nr 283, s. 4. jfr (†): Klädha så monga förgifftiga tungors mordskott. LPetri Kyrkiost. 1 b (1566).
β) (†) i sådana uttr. som kläda krut och bly, hårda stötar, stenkast, blodiga slängar o. d. Stephanus .. klädde the mördiske steenkast, ehwart the på honom drabbade. Schroderus Casm. 71 (1615). När wåre Herrar kläde Krut och Bly. Stiernhielm Fred. 8 (1649). Sedan .. (Alexander den store) alla sådanne skott och hårda stöter klädt hade, så (osv.). Sylvius Curtius 657 (1682). De Gårda-Män de börgia .. / .. kläda så bloodiga slängiar. Dahlstierna (SVS) 168 (c. 1700).
c) (†) i uttr. kläda världslig dom, undergå dom av världslig domstol; kläda rätten, underkasta sig rättegång, stå till rätta; kläda högsta rätten l. den högsta rätt, undergå l. utstå det största straff. (Den anklagade) måste .. kläde retten och gå lagh. SthmTb. 1586, s. 28 b. Doch skall han kläda werdzlig dom. ÄARäfst 81 (1596). (Han) sade att huar honom sådennt kann bliffue bewijst vppå wilde hann kläde högste rätten. SthmTb. 1599, s. 42 b.
3) förse (ngn) med kläder; särsk.: hålla (ngn) med kläder; äv. refl. Kläda och föda ngn. Iach war .. nakwdher och j clädden mich. Mat. 25: 36 (NT 1526). Man begynte med tijdhen seya til (unions-)konungen, Swerige skal idher födha, Norige skal idher klädha, med Danmark skole i strijdha. OPetri Kr. 161 (c. 1540). Om tu seer en nakot så klädh honom. Jes. 58: 7 (Bib. 1541). Förskaffandes sig peninger, thär the kunne klädhe sigh mädh, äffter såm thå tiden och nödtorften kräfver. RA I. 2: 45 (1561). Hon klädde man och barn, snart sagdt, med egna händer. Leopold 2: 287 (1800, 1815). (Änklingens) tallösa tjänarskara, som måste efterhållas, förplägas och klädas. Lagerlöf Troll 2: 87 (1921).
4) (i sht i högre stil; se dock a α slutet, β, b, c, d, e) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 3, med särskild tanke på klädedräkten ss. ngt vilket pryder l. höljer l. betäcker ngn l. är bestämmande för ngns utseende l. yttre framträdande. Tå iagh klädde thet (dvs. havet) medh skyyr. Job 38: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: när jag gav det moln till beklädnad). Nu kläddes himlahvalfvet / I mörk safir. JGOxenstierna 4: 136 (1815). En ändlös / Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat, / Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur. Runeberg 1: 194 (1836). Den nedgående solen, som kläder den (dvs. trappan) i alla färger. PT 1896, nr 36, s. 3. — särsk.
a) med obj. betecknande (del av) levande varelse l. ngt som (poetiskt) uppfattas ss. en sådan; särsk. refl. Clädher nw gudh så gräszit påå markenne .., skwlle han icke mykit mera göra thet idher o j twiffwalactoghe? Mat. 6: 30 (NT 1526). Se, herdinna, se vår jord, / Hur hon sig i skönhet kläder! Thorild (Hans.) 1: 117 (c. 1790). Du kläder liljorna i prakt. Geijer Skald. 89 (1812, 1835). Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär, / Och i sin fägring strålar åter jorden. JJNervander 2: 21 (1832). Skönt .. / Är det (dvs. fosterlandet) kring Saimens tusen skär, / Der Wuoxens bölja svallar, / Der Imatra i skum sig klär. Runeberg 5: 57 (1860). Storgatan .. har klädt sig i festskrud. Strindberg NRik. 1 (1882). Och (brud-)krona jag bär, / när marken sig klär / och björkarna gunga av grönska. Bergman LivÖ 63 (1922). — särsk.
α) i fråga om hår- l. fjäder- l. fjällbeklädnad o. d. Gud har ei klädt menniskan som diuren. Linné PVetA 1739, s. 6. Jag (dvs. sparven) är klädd uti fjäder. Topelius Lb. 1: 15 (1860). (Trädgårdssångaren) tyckes vara den mest härdige av .. (sylviorna), liksom han är den enklast klädde. Rosenius SvFågl. 1: 116 (1915). — särsk. (i sht i fackspr.) i uttr. (vara) klädd med ngt, (vara) beklädd l. betäckt med ngt. Linné MusReg. 23 (1754). Ansigtshuden är öfverallt klädd med fina hullhår. NF 1: 832 (1876). jfr DUN-, FJÄDER-, HÅR-KLÄDD m. fl.
β) bot. i uttr. klädd kvist, motsatt: bar kvist; särsk. i uttr. blomma på klädd kvist, blomma (se BLOMMA, v. III 1) efter lövsprickningen. 2NF 34: Suppl. 463 (1922).
γ) (numera knappast br.) i uttr. kläda sig i kött och blod, om ande: antaga kroppslig gestalt med kött o. blod; förr äv. kläda (ngn) i l. med hud och kött, utrusta (ngn) med ett hölje av hud o. kött. Tu haffuer klädt migh vthi hwdh och kött, medh been och senor haffuer tu samman foghat migh. Job 10: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: beklädde). (Gud i min moders liv) Satte been och ådror samman, klädde mig med hud och kiött Kolmodin Rök. 107 (1728). Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå / I ljuset opp och kläda sig i kött och blod / Och lefva efter döden bland de lefvande? Runeberg 5: 211 (1863).
δ) (i religiöst spr.) i fråga om andliga egenskaper l. förhållanden; i sådana uttr. som kläda (ngn, sig) i (förr äv. med) rättfärdighet, barmhärtighet, godhet o. d., kläda ngn (l. ngns sinne) i (förr äv. med) ära l. lov och ära. Så clädher idher nw så som gudz vthkoradhe helghon .. vthi hiertans barmhertugheet, wenligheet, ödmyukheet, sactmodugheet(,) långmodugheet. Kol. 3: 12 (NT 1526). Bepryydh tigh medh herligheet, och vphäff tigh, klädh tigh medh loff och äro. Job 40: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: kläd dig i). Lät tina Prester kläda sig mz retferdigheet. Liturg. 10 a (1576). Denna Brudgummen, som återlöst sin Brud, / Skall kläda henne snart i oförgänglig Ähra. Frese AndelD 72 (1726). Rättfärdigheten, i hvilken hon (dvs. människan som börjar leva i Kristus' rike) då klädes, heter .. en trones rättfärdighet. Nohrborg 133 (c. 1765). (†) Då kläder Gud i krafft de rätta Kungars hiertan. Runius (SVS) 1: 187 (1707).
b) (fullt br.) i fråga om växtlighet som täcker en markyta; i vissa fall svårt att skilja från a. Landet .. var klädt med den härligaste löfskog. Linné Sk. 310 (1751). Campos på de inre platåerna (i Brasilien) .. klädas vid regntidens inbrott med den rikaste blomsterskrud. NF 2: 1057 (1878). Sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar. Lagerlöf Holg. 2: 291 (1907). — jfr BLOMSTER-KLÄDA, ävensom BARRSKOGS-, BJÖRK-, BLOM-, CYPRESS-, FURU-, GRANSKOGS-, LÖVSKOGS-, MOSS-, SKOG-, TALL-KLÄDD m. fl.
c) (fullt br.) i fråga om behängning av en julgran med prydnader, utsmyckning av ett rum, ett hus, ett bord, en majstång o. d. med blommor l. grönt o. d. (Gästerna) gingo igenom en konstrik allé, bildad af tolf höga hvalfbågar, klädda med löf och omvirade af blomsterguirlander. Carlén Repr. 432 (1839). Någon sal eller annat samlingsrum, der barnen kunna uppehålla sig medan mamma ”kläder julgranen”. Langlet Husm. 1021 (1884). I klosterkyrkan var koret klädt med granar och enar. PT 1898, nr 276, s. 3. Högtiden till ära ha kullorna klätt stugan med blommor och lingonris. Sandström NatArb. 2: 19 (1910).
d) (fullt br.) i fråga om utsmyckning (montering) av en hatt med band, blommor, plymer o. d. Modern .. sitter och klär en vacker mörkröd hatt åt sin älskling. Nordensvan Skuggsp. 2 (1884). Hatten är af hvit rot och klädd med hvita rosor. SvD(A) 1916, nr 198, s. 7.
e) (fullt br.) förse (ett föremål) med ett (prydande l. skyddande) ytlager av tyg, skinn, papp(er), trä, metall, sten o. d.; bekläda; vanl. med av prep. med (stundom i) inledd bestämning angivande materialet. Kläda en stol, en soffa (med tyg l. skinn). Kläda knappar med silke. Kläda hamrarna på ett piano. Kläda en vägg med tapeter. Boningshus av plank, utvändigt klädt med papp. Kläda en vägg, en mur med marmor(plattor). Cläde .. som cläddis medt vti kyrkienn (vid konungens begravning). KlädkamRSthm 1560 D, s. 36 a. (Landtmarskalken befallde sekreteraren att) låta kläda Ridderhusett med Swart kläde. RARP 2: 164 (1635). 1 stor Ankar-Smedja af korszwerk med bräder klädd. HC11H 11: 159 (1697). Uti ett litet vackert kabinett, klädt i rödt och hvitt damask, .. njöt jag några timmar en välgörande sömn. Bremer Grann. 2: 125 (1837). (Den egyptiska pyramiden) kläddes .. uppifrån och nedåt med plattor af polerad granit. Hahr ArkitH 5 (1902). Knapparna (i rokokons herrdräkt) äro klädda med dräkttyget. SvRokoko 34 (1924). — jfr BOJ-, JÄRN-, KOPPAR-, PANSAR-, PLÅT-, TEGEL-, TYG-KLÄDD m. fl. — särsk.
α) i fråga om oorganiskt lager som omger ett naturföremål; nästan bl. i p. pf.: beklädd (med). Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718). Flintor finnas öfveralt på slätten, mäst på lerslätten, klädde med sin kritbark. Linné Sk. VIII (1751). — jfr IS-, SNÖ-KLÄDD.
β) i sådana uttr. som kläda (en vägg) med bokhyllor l. böcker l. (fresko)målningar l. dyl. En väl inrättad Studer-Cammare, .. alla väggarne voro klädde med rätt vakra hyllor. Weise 1: 31 (1769). (Gravkorets) väggar ofvan jord äro klädda med frescomålningar af Sandbergs mästarhand. Höjer Sv. 1: 151 (1873).
γ) i sht sjöt. omlinda (tågvirke) med en smäcker lina l. smärtingsremsor l. garn o. d. för att skydda det mot skamfilning l. vädrets åvärkan. Rosenfeldt Tourville 17 (1698). Ankartåg klädes på de ställen där någon skamfilning kan komma, med tränsning. Dalman 29 (1765). Smith (1916).
δ) (numera föga br.) sjöt. i uttr. kläda (en mast l. rå) med segel, anbringa l. utspänna segel på (en mast l. rå); äv. med objektsväxling, i uttr. kläda segel på (en mast l. rå). När alla andra Master äre öfwer Bord, (är det nödvändigt) at taga .. (mesanmasten) til Fockmast igen, kläda der på så mycket Segel det tåhl, dhet Skeppet må komma til dräga af. Rosenfeldt Tourville 97 (1698). (Fr.) Jet de voile, (sv.) Ett stell eller omgång Segel, kallas när alla Rååna äre klädde med sina Segel. Därs. 115.
f) med abstrakt obj. Olycklige, du yfs, du skryter af din smärta, / Du kläder glädjen sjelf i svart. Tegnér (WB) 2: 2 (1808). (Djävulen) kläder sina försåt än i behofvets, än i smickrets än i nöjenas drägt. Hagberg Pred. 1: 111 (1814). (En smak) som älskar att kläda orden i krås af förstafvelser och i prestkappa af släpande ändelser. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 511. För grekerna var det ett behov att kläda sina religiösa känslor och tankar i mänsklig gestalt. Grimberg VärldH 3: 427 (1928). — särsk.
α) i fråga om uttryckande l. framställande av tankar, känslor o. d. i ord l. toner, översättning av en skrift o. d. från ett språk till ett annat o. d. Kläda sina tankar i ord. Mitt underdånigste företagande, at kläda uti en Swensk Klädebonat de Fundamenter och Reglor om Fechtare-konsten. Porath Pal. 1: Dedik. 2 (1693). Denna läre-rika Sagan (om dygden, konsten o. det goda ryktet) .. är värd, at klädas i Svensk dräkt. Tessin Bref 1: 191 (1752). Jesus talade ofta i liknelser, han klädde sina lärdomar i bilder, hämtade från den synliga naturen. Hagberg Pred. 3: 21 (1816). Rundt har ofta klätt sina dikter i den fria versens form. OoB 1930, s. 657.
β) (†) övergående i bet.: bemantla (ngt med ngt). Med vänskaps ädla drägt man egennyttan kläder. Nordenflycht QT 1745, s. 9.
5) med sakligt l. ss. sakligt tänkt subj.: utgöra en (prydande l. skyddande) beklädnad på (ngt), betäcka, bekläda. Frese VerldslD 46 (1716, 1726). (Swedenborgs vetenskapliga) skrifter utgöra så litet mot hans Mystiska arbeten, hvilka kläda en hel vägg. Kellgren 2: 92 (1787). De badande klä kusten (vid Åhus) i girlander. Böök ResSv. 47 (1924). (Glaciärerna) äro .. blott obetydliga rester av de väldiga ismassor, som under istiden klädde berglandet. SvGeogrÅb. 1927, s. 126. — särsk. i vissa bildl. uttr.
a) (vard.) i uttr. klä(da) vägg(en) l. väggarna, på bal få sitta utefter väggen l. väggarna utan att bli uppbjuden. Är det ledsamt, att jag är uppbjuden? vore det kanske roligare, om jag finge sitta beständigt och kläda vägg, som en divan? Blanche FlStadsg. 253 (1847). (Ungherrarna) beslöto ”boycotta” mamsell Smith vid stadens Luciebal och låta henne kläda väggen från första vals till balens afdansning. NordT 1892, s. 152. Lagerlöf ChLöw. 7 (1925).
b) (i fråga om ä. förh., numera föga br.) i uttr. kläda galgen, förr äv. en galge l. galge och gren, bli hängd; förr äv. kläda (skam)pålen, stå vid skampålen; förr äv. kläda stegel och hjul, bli steglad. Bör them (dvs. brottslingarna) förthennskuld cläde en galge, med mindre Kon:ge M:tt .. werduges benåde them. Teitt Klag. 137 (1556). För .. flera förbrytelser vid uppbörden dömdes .. (fogdarna) att kläda galge och gren. Hallenberg Mynt 330 (cit. fr. 1556). Sjoibmen måste på sina gamla dagar kläda pålen, sedan hans tvänne söner redan förut varit deran. Læstadius 2Journ. 182 (1833). Efter dom och ransakning klädde några, de mest brottslige i detta förräderi (mot Gustav Vasa), stegel och hjul på Brunkeberg. Afzelius Sag. 6: 219 (1851). Sundén (1886: Kläda skampålen). Östergren (1930: kläda galgen).
6) (†) innehava l. förestå (ett ämbete l. dyl.), bekläda (se d. o. II 2). Prytz OS F 4 b (1620). Att någen af deres Föräldrar eller Förfäder hafwa klädt Rijkssens Rådhz Embete. RARP 1: 2 (1626). Några dhe som hafua klädt Conrectoris embete i scholan. VRP 1635, s. 564. Columbus Vitt. 85 (c. 1670).
7) [utvecklat ur 5] komma (ngn l. ngt) att för ögat framstå ss. vacker(t) l. nätt o. d.; passa väl till (ngns l. ngts) utseende; allmännare: komma (ngn l. ngt) att göra ett (så l. så beskaffat) intryck på ögat, passa (så l. så) till (ngns l. ngts) utseende; särsk. om klädesplagg o. d.; äv. abs. Ett vackert ansichte kläder alt ting väl. Modée FruR 45 (1738). Det (dvs. att bära håret uppkammat) klädde honom (dvs. K. XII) otroligt väl. Nordberg C12 2: 686 (1740). Jag tyckte, att mina beväringsmustascher klädde mig förträffligt. De Geer Minn. 1: 51 (1892). Kommer ni inte att vara hvitklädd i dag? — frågade han. — Hvitt klär er så bra. PT 1906, nr 198 A, s. 3. (Han var) blek .. det klädde honom gott. Hallström Händ. 247 (1927). — särsk.
a) (†) om person: utgöra en prydnad l. pryda upp (ngnstädes). I sino hwse, skal hustrun wara mest, / Ty hema klädher hon aldra best. TobCom. E 1 a (1550).
b) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: klädsam. Klädande hufvudbonader. Kræmer Orient. 395 (1866). Ungerskans klädande nationaldrägt. PT 1897, nr 270 A, s. 3.
8) allmännare: komma (ngn l. ngt) att framstå på ett fördelaktigt (l. så l. så beskaffat) sätt (i sht i moraliskt avseende); äv. (särsk. i nekande o. därmed jämförliga satser): vara i överensstämmelse med l. passa till (ngns) väsen l. värdighet l. ställning o. d., hövas (ngn), anstå (ngn). Thz clädher tich ganska illa, ath thin oordh och sanningen icke fölias ååt. OPetri Send. B 6 a (1528). Det kläder oss (kvinnor) ock väl, at giöra våra kläder. Kolmodin QvSp. 2: 470 (1750). (Överste Stålbom) har blifvit artig och förekommande, och det klär honom inte det minsta. Granberg Dram. 184 (1811). Thilda hade en fix idé, att ingenting klädde en flicka så väl som att alltid framstå som ett synnerligen svagt käril. Hedenstierna FruW 7 (1890). NDA(A) 1934, nr 5, s. 3.
II. i förb. med prep. (adv.) av o. adv. ut: taga av (ngn) kläderna; taga av (kläderna l. ett enskilt klädesplagg); se KLÄDA AV, UT 3.
Särskilda förbindelser: KLÄDA AN. (†) jfr ANKLÄDA.
1) till I 2: iföra l. ikläda sig (ngt). Han hade nappast hint .. / Klä Brynian snarast an. Geisler Fägnet. C 2 b (1709).
2) bildl. till 4, i uttr. kläda ngt an med ngt, utsmycka ngt med ngt. Thenna synden steller han altijdh för then swagha Menniskione, klädher henne ann medh sköna Fergar. PPGothus Und. O 5 b (1590).
KLÄDA AV10 4, förr äv. UTAV. [fsv. klädha af] jfr AVKLÄDA.
1) taga av (ngn) kläderna; i sht refl.; jfr KLÄDA I 1. SthmTb. 1586, s. 11 b (refl.). God natt, lilla mamma! Vi ska klä af oss så fort. Hallström El. 248 (1906). särsk.
a) i uttr. klä(da) av sig naken; jfr KLÄDA I 1 d ε β'. (En person trodde) att han var Adam. Han ville derför också klä af sig naken, klädd i bara ett tobaksblad. Strindberg SvÖ 3: 8 (1884). Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) i uttr. klä(da) av ngn (l. sig) inpå bara kroppen, stundom ända in på kroppen; fullständigt avkläda ngn (l. sig); äv. bildl. (jfr c), särsk.: utplundra ngn. ÖoL (1852). Auerbach (1909; bildl.).
c) mer l. mindre bildl. (jfr b). Det var som om hennes själ klädt af sig i ensamheten. Lundegård Tit. 341 (1892). Hennes blick .. klädde af en, så man skämdes och frös. Hallström GHist. 36 (1895). särsk. (vard.) i uttr. inte klä(da) av sig, förrän man lägger sig, inte lämna ifrån sig sin egendom, förrän man är död (känner döden nalkas). Weste FörslSAOB (1823). Strindberg NSvÖ 1: 90 (1906).
2) taga av (ngn l. ngt kläderna l. ngt enskilt klädesplagg); ofta refl.; äv. (numera mindre br.) enbart med obj. betecknande det som avtages; jfr KLÄDA I 1, 2. Och när the hadhe begabbat honom clädde the mantelen aff honom. Mat. 27: 31 (NT 1526). Kläda af sigh Mässekläderne. Stiernhielm WgL 108 (1663). Rheumatismen .. kommer och går lika hastigt, som man klär af och på en rock. Runeberg ESkr. 2: 103 (c. 1850). Söderhjelm Prof. 306 (1890, 1913). särsk. mer l. mindre bildl.
a) (†) i uttr. kläda kappan av, om präst: avlägga sin ämbetsskrud, taga avsked; äv. (med sakligt subj.): bringa (en präst) därhän att han avskedas. En så grufvelig, kättersk och heterodox mening, min herr komminister, kläder kappan af oss endera och det med rätta. KyrkohÅ 1907, s. 236 (1734). (Den brottslige prästen) giorde skriftelig afbön, bötte, klädde kappan af, lade sit Embete neder (osv.). Wallin GothlSaml. 1: 196 (1747).
b) (i sht i högre stil) i fråga om blomsterskrud, bladskrud o. d.; jfr KLÄDA I 4 a (b). Dagarna förkortas, marken kläder af sin sommardrägt. Hagberg Pred. 6: 5 (1820). Höstkvällarna, då regnet och stormen klädde av träden .. deras löv. Segerstedt Händ. 4 (1918, 1926).
c) (numera bl. ngn gg i högre stil) med obj. betecknande egenskap o. d.; jfr KLÄDA I 4 a δ. Och kläd utaf dig först ditt lystna kiött och blod. Runius (SVS) 1: 246 (1712). Må den syndiga själ kläda sin dårskap af. Thomander 2: 583 (1828).
KLÄDA IN10 4. till I 4 e; i uttr. klä(da) in (ngt) i ngt, förse (ngt) med en beklädnad av ngt; äv. bildl. (Den från skorstenen uppstigande röken) ville gerna .. / I kolsvart kläda in den rödblå himmeln. Atterbom 2: 345 (1827). Omsorgsfulla husmödrar klädde in bordskivan i ett fodral av brun vaxduk. Linder Tid. 31 (1924). jfr INKLÄDA.
KLÄDA OM10 4. jfr OMKLÄDA.
1) till I 1: iföra (ngn) andra kläder (än dem han strax förut haft på sig); vanl. refl. Ekeblad Bref 2: 325 (1662). Han ropade åt Helga .. att hon skulle klä om sig på tre minuter. Siwertz JoDr. 329 (1928).
2) till I 4 e: sätta nytt överdrag l. ny beklädnad på (möbler o. d.). Auerbach (1909).
KLÄDA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. jfr PÅKLÄDA.
1) till I 1: iföra (ngn) kläder; vanl. refl. Huru Petrus vpstodh, kledde på sigh, och gick .. sin wägh. PErici Musæus 6: 92 a (1582). Wägner Norrt. 33 (1908).
2) till I 1 o. 2: iföra (ngn kläder l. ett visst klädesplagg l. dyl.); ofta refl. Mat. 27: 31 (NT 1526). Vi klädde på oss Chinesiska mandarindrägter. Holmbergsson Flor. 20 (1829). Modern klädde åter på honom skjortan. Auerbach (1909). särsk. (numera föga br.) bildl.; jfr KLÄDA I 4 a δ. Vi systrar på oss klädde / En mannadristighet. Kolmodin QvSp. 1: 189 (1732). Denna myndiga ton klädde också de flesta andra (kamraterna) på sig, när de talade om Tavaststjernas literära produktion. Söderhjelm Tavaststj. 100 (1900).
KLÄDA TILL. (†) till I 1 (c, d); i uttr. kläda ngn vackert till, (i maskerande syfte) utstyra ngn med fina kläder. Dee gåfvo honom (dvs. den disputerande) een Smedh (till opponent), som dee klädde vackert till. Columbus Vitt. 263 (c. 1678).
KLÄDA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPKLÄDA.
1) till I 1, 3: förse (ngn) med l. iföra (ngn) en uppsättning (nya) kläder; äv. refl. (Han hade) köpt Kläder, och Klädt sigh vp af nyo frånn hufwudh til foot. SthmTb. 1597, s. 361 a. Vi låta tills vidare kläda upp vår studiosus! Sedan få vi se, hur pass menniskolik han blir. Palmblad Nov. 4: 153 (1845, 1851). Hedin 1Varn. 65 (1912).
2) (vard.) till I 7: pryda upp. Fadren hva' en blomma ändå kleder opp kostymen! Strix 1897, nr 28, s. 5. Se, här i (rock-)uppslaget sitter också ett blått band. Det klär upp! Hallström Ness. 13 (1919).
KLÄDA UT10 4. jfr UTKLÄDA.
1) till I 1 c: iföra (ngn) viss dräkt l. visst klädesplagg l. dyl. för att därmed få honom att se ut som ngt annat än han är; ofta refl. Klä(da) ut ngn (sig) till ngt. Lind (1749; refl.). Han klädde ut henne till spanjorska med kammar, sjalar och mantillas. Siwertz Sel. 2: 58 (1920).
2) (†) till I 1 d, refl.: (vid ngt visst tillfälle) kläda sig (så l. så). (Thorborg) kläder sig ut på thet herligaste (till gästabudet), och går inn med sin moder, och monga andra kurteysa quinnor. Verelius Gothr. 147 (1664).
3) [jfr t. sich auskleiden, kläda av sig] (†) i uttr. kläda sig nakot ut, avkläda sig så att man blir naken; jfr KLÄDA I 1 d ε β'. Doch moste the .. kläda sig nakotta vth. Petreius Beskr. 2: 100 (1614).
KLÄDA ÖVER10 40. (i fackspr.) till I 4 e: förse (ngt) med en beklädnad av tyg l. skinn o. d. Madratser och Dynor klädas ock öfver med Fårskinn med full Ull. Brauner Bosk. 9 (1756). Sömnadsb. 28 (1915).
Ssgr (jfr KLÄDE ssgr): A: (I 1) KLÄD-DOCKA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1462). docka som man kan kläda på o. av. Weste FörslSAOB (1823). Östergren (1930).
(I 4 e) -DRÄNG, sbst.1 (kläd- 17511852. kläde- 1686. klädes- 1861) (†) tapetserargesäll; jfr KLÄDE-DRÄNG, sbst.2 (se sp. 1469). BoupptSthm 1686, s. 401 b, Bil. Ett par klädesdrängar (äro) sysselsatta att upphänga Gobelinstapeter. Börjesson Brödr. 54 (1861).
(I 1) -KAMMARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1462). (†) av- o. påklädningsrum. Lind (1749; under auszieh-stube). Lindfors (1815; i fråga om badhus).
(I 4 e γ) -KILA, r. l. f., äv. -KYLA, r. l. f. (-kila 1808 osv. -kyla 18401926) [jfr t. kleidkeule] sjöt. ett slags klubbformat värktyg av trä, användt vid klädning av tågvirke; jfr KILA, sbst. EconA 1808, febr. s. 61. VFl. 1926, s. 8.
(I 1) -LOGE -lå2ʃ. klädrum (i teater o. d.). Beskow Theat. 1832, s. 2. Schildt ArmF 20 (1920).
(I 4 e, 5) -MUR. bef. mur till stöd för en fästningsgravs kanter, beklädnadsmur. Hazelius Bef. 256 (1836). NF 5: 625 (1882).
(I 1) -RUM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1466). särsk. om vart särskilt av de i en teaterbyggnad befintliga rum som äro avsedda för de uppträdandes kostymering; jfr -LOGE. Andersson GrDram. 10 (1910). 2NF 16: 975 (1911).
(I 4 e γ) -SPÅN. sjöt. ett slags mindre klädkila. Deleen 603 (1829). Smith 201 (1916).
B (†): KLÄDE-DRÄNG, se A.
C (numera knappast br.): (I 4 e) KLÄDES-BRÄDER, pl. byggn. bräder till beklädnad av väggar o. d., beklädnadsbräder. MeddLandtbrStyr. 1904, 1: 8.
-DRÄNG, se A.
Avledn.: KLÄDARE, m.||ig.
1) (knappast br.) till I 1: person (kammartjänare, kammarjungfru) som hjälper ngn att kläda sig. WoL 358 (1889).
2) (i fackspr.) till I 4 e: person som kläder in en kabel i dess armering. Ryström Sjökabelarb. 106 (1927).
KLÄDERSKA, f. (föga br. utom ss. senare led i ssg) till I 1: kvinna som hjälper ngn (l. vissa personer) att kläda sig. En kläderska vid teatern. Strindberg Dram. 114 (1893). jfr BRUD-KLÄDERSKA.
KLÄDING, f.? (†) till I 1: kläder; dräkt; jfr KLÄDNING, sbst.1, KLÄNNING, KLÄDUNG. Lijffuet är meer än maten, och kroppen är meer än clädinghen. Luk. 12: 23 (NT 1526; Bib. 1917: kläderna). Rääf Ydre 1: 322 (i handl. fr. 1574).
KLÄDNAD, se d. o.
KLÄDSAM, adj.; adv. -T. [efter t. kleidsam] om sak: som kläder ngn; jfr MISS-KLÄDSAM.
1) till I 7: som förhöjer ngns utseende. Larsen (1884; angivet ss. sällsynt). En enkel, billig och klädsam skoldrägt. SvFlicksk. 184 (1888). (Christenberg) hade .. anlagt helskägg, icke särdeles klädsamt. Hallström Händ. 115 (1927).
2) till I 8. Levertin Gest. 100 (1903). Ödmjukhet är en vacker dygd och allra mest klädsam finner jag den hos fåvitska jungfrur. Bergman LBrenn. 29 (1928).
Avledn.: klädsamhet, r. l. f. särsk. till klädsam 1. Hoppe 421 (1885). SvD(A) 1930, nr 143, s. 7.
KLÄDUNG, f.? (cle-) [efter t. kleidung] (†) dräkt; jfr KLÄDING. G1R 13: 231 (1541).
Spoiler title
Spoiler content