SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLACKARE, sbst.2 (sbst.1 se KLACKA, v.1 avledn.), m.
Etymologi
[jfr nt. klacker; möjl. till KLACKA, v.2]
(†) person som sprider skvaller l. förtal; jfr KLAFFARE. Om klackaren inthet kan betyga sin sagesman, då moste han stå derföre. RP 3: 152 (1633).
Spoiler title