SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLAFSA klaf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KLAFS, sbst.1
Ordformer
(klaf(f)sa c. 1740 osv. klavsa 19261928)
Etymologi
[jfr sv. dial. klafsa, smälla (Finl.), klapsa, smälla (Gotl.), d. klapse, smälla, ä. t. klapsen; avledn. av KLAPPA, v. — Jfr KLAFS, interj. o. sbst.2]
(vard.)
1) vid slag l. rörelse, trampande o. d. åstadkomma l. giva ifrån sig ett smällande l. smackande ljud (jfr KLAFS, interj. o. sbst.2 I); säga ”klafs”; äv. opers. Det klafsade och smälde efter kamelernas trampdynor. SD(L) 1894, nr 19, s. 6. Den våta sanden klafsade kring skorna för hvarje steg. Alving Bellm. 344 (1907). Kjolarna slängde och klafsade. Ekholm NorrfL 94 (1920). Sandalerna klafsade av väta. Willebrand-Hollmérus Yngst. 27 (1927).
2) trampa ned i ngt vått l. klibbigt (varvid ett smackande ljud åstadkommes); plumsa; äv.: gå tungt, som om man trampade i ngt klibbigt o. d. Ett otäckt klafsande i djup smuts. Knorring Torp. 2: 233 (1843). (Hon) gick med tunga, klafsande steg. Agrell Landsb. 205 (1887). Det var .. tungt att gå och klafsa i snön. SHedin (1901) hos Hedin Sven 146.
3) (i Finl.) glappa; särsk. om skodon: kippa. Förstugans golfplankor klafsade under mina fötter. Aho Spån. 1: 36 (1891). Jag har aldrig kippat och klaffsat .. — sade (toffeln). Topelius Sommarsjö 1: 100 (1897). Se dessa magra, bruna män i klafsande tofflor .. störta framåt. BGripenberg i SvD 25/4 1926, Söndagsbil. s. 1. jfr Bergroth FinlSv. 245 (1917).
Särsk. förb. (till 2; vard.): KLAFSA AV10 4. klafsande begiva sig av. Hedin Transhim. 3: 250 (1912).
KLAFSA FRAM10 4. klafsande komma fram l. röra sig framåt. (Grodorna) klafsa fram, utur theras våta giöme, när rägnväder är. Broman Glys. 3: 552 (c. 1740). (Hon) klafsade fram genom vattenpussarna. Bergman Chef. 254 (1924).
KLAFSA OMKRING10 04 l. IKRING04. klafsande gå omkring. Bergman HNådT 177 (1910). SvD(A) 1934, nr 38, s. 11.
KLAFSA PÅ10 4. klafsande gå på. Hedin Pol 1: 235 (1911). Han klafsade på i vårsörjan. Larsson i by BergsmH 1: 53 (1915).
Spoiler title