publicerad: 1936
KLANG klaŋ4, r. l. m. (HH 20: 302 (c. 1640) osv.) ((†) n. Syr. 45: 9 (1536), Böttiger 1: 237 (1856)); best. -en (ss. n. -et, Hes. 26: 13 (Bib. 1541), Kiellberg KonstnHandtv. StyckKlock. 4 (1753)); pl. -er32 (Londée Kellner 44 (1739) osv.), äv. (numera föga br. utom i bet. II, men där vanl.) -ar (JournLTh. 1812, nr 157, s. 2 (i bet. I), 2UB 6: 468 (1904; i bet. II), Östergren (1930; i bet. I; angivet ss. förekommande mindre ofta)) (ss. n. =, Dahlstierna (SVS) 188 (c. 1696: Heerde-Klang), Lannerstierna Vitt. 13 (1777)).
Ordformer
(klang 1541 osv. klång 1673 (rimmande med: Sång)—1818 (rimmande med: sång))
Etymologi
[fsv. klang, n., motsv. dan. o. nor. klang; av mnt. klank (gen. klanges) o. t. klang (fht. o. mht. klanc, gen. klanges), m.; i avljudsförh. till mnt. o. t. klingen (se KLINGA, v.); jfr eng. clang, ävensom KLANG, interj.]
I. mera abstr.
1) förhållande(t) att ngt klingar l. tonar; äv.: förmåga att (vid anslag o. d.) klinga l. tona; äv.: (enskilt) klingande l. tonande ljud, ton, särsk.: sammansatt ton (ton med klangfärg); stundom (i sht förr) om ljud(ande) i allm.; jfr KLINGA, v. 1, 2. När Leerpottan wil giffua så stoort Klang ifrån sigh, som Koppargrytan. Rothovius 1Pred. C 1 b (1623). Kolen af den rå veden voro lösa, sotiga och utan klang. Wallner Kol. 65 (1746). Han sjelf ej kände / hur hårdt han spände, / tills med en klang / stålbågen sprang. Tegnér (WB) 5: 107 (1825). Han ville höra klangen / Af svärden än en gång. Runeberg 2: 33 (1848). I orden som klang yppar sig folkstammens medfödda sinne för ljud och tidsmått. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 515. De ”partialtoner”, af hvilka det musikaliska ljudet eller, såsom vi hädanefter vilja benämna det, ”klangen” är sammansatt. Björling Klangf. 16 (1880). Från domkyrkans (i Lund) torn ringer Knutsklockan, när bröderna samlas till stämma vid glasens klang. Böök ResSv. 34 (1924). — jfr AN-, EFTER-, FÖR-, GEN-, GRUND-, MALM-, METALL-, SAM-, SILVER-, SPORR-, SVÄRDS-, ÅTER-KLANG m. fl. — särsk.
a) om klingande av klockor (ofta kyrkklockor) l. bjällror o. dyl. l. om ett instruments l. en rösts (l. ett tonstyckes) tonande vid utförande av musik (signaler) l. sång; jfr KLINGA, v. 1 a. Syr. 45: 9 (1536). At man intet meer höra skal klanget aff tina harpor. Hes. 26: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: klangen av dina harpor). Vilda krigares rop förblandas med klang af trumpeten. Adlerbeth Æn. 37 (1804). Starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang. Rydberg Vigg 4 (1875). Klockors klang har i många olika förhållanden och användningar visat sin förmåga att stimulera både kropp och fantasi. Cederschiöld Rytm. 172 (1905). Allt mera eldig ljuder klangen (av näktergalens sång under natten), medan det lider fram emot dag. Rosenius SvFågl. 1: 5 (1913). Stilla klanger av en skälla. Blomberg Vallf. 58 (1926). — jfr BASUN-, BJÄLLER-, CYMBAL-, GITARR-, HARPO-, HORN-, KLOCK-, LUT-, PUK(E)-, SKÄLL-, TRUMPET-KLANG m. fl. — särsk. (†) närmande sig l. övergående i bet.: musik, sång; äv. om fågelsång l. sätt varpå en fågel sjunger; äv. bildl. Man weet och icke hwadh för Röst, / Paradijs Foghlen haar i Bröst, / Ty aldrigh är på någhen ort, / Om hans klang något wordet spordt. Sigfridi B 6 a (1619). Låter en Wijsa skiön klinga med Frögden, / Låt gå af Marken liuft Klang upp i Högden. Sydow Godafton 142 (i handl. fr. c. 1650). Thet är mig bekant: At .. (Karin Månsdotter) Anno 1612. vti ett eländigt Tilstånd är död, och i Arboga Kyrckian (vtan Sång och Klang) begrafven. Rüdling Suppl. 287 (1740). Atterbom Minnest. 2: 140 (cit. fr. 1808; bildl.). jfr HERDE-KLANG.
b) (†) smäll(ande), dån, brak. (Sv.) Klang, Liudh .. (lat.) fragor. Helsingius (1587). Röken af stycken (dvs. kanoner) kunde han see, menn knallen och klangen haffver han inthett hört. HH 20: 302 (c. 1640). Klangen af det skarpa skottet hördes knappt, förr än det visade sig att (osv.). Almqvist Hind. 40 (1833).
c) (i vitter stil) mer l. mindre bildl.; jfr KLINGA, v. 2 c. O Titlars klang! Blodets glans! Stjernors pragt! .. Er tid är ej mer. Kellgren 3: 214 (1793). Själfva namnet Artaxerxes hade en klang af forntid i sig. Rydberg KultFörel. 4: 308 (1887). Eubulos' manliga språk (i Runebergs ”Kungarna på Salamis”) har en klang af de trofasta, pröfvade känslors djup, ur hvilket det flödar. Söderhjelm Runebg 2: 476 (1906). — jfr AN-KLANG. — särsk.
α) (†) närmande sig bet.: rykte. De forne Kungars prackt, ehuru högt den hunnit, / Nu heter dock dermed: ey är dess rumm mer funnit, / Så när som på ded klang, i lefvand' verden går, / När i dess ättegrifft dess kropp insluten står. SColumbus Vitt. 93 (c. 1670).
β) (†) i uttr. till klangen, efter vad det låter (ytligt sett kan förefalla). Ja, Skrymtan, Dumhet och Egennytta vare tack, til klangen är här så mycket ärligt Folk, at jag trotsar Värmeland ha så många masteträn. Dalin Arg. 1: 233 (1733, 1754).
2) förening av toner som klinga tillsammans; samklang av toner; ackord; harmoni (se d. o. 1 a). Harmoniens klangar. Wulff Värsb. 6 (1896). Det på livfull rytmik och skiftande klanger så rika verket (dvs. en pianokvintett av Dvořak). PT 1917, nr 258 A, s. 3. Atterberg har en gång för alla satt in sina krafter inte på att överraska med aldrig förut hörda klanger, utan på att (osv.). GHT 1934, nr 23, s. 3. — jfr FYR-, SAM-, TRE-KLANG. — särsk. (i vitter stil) bildl.: ”tongång”. I följande serie (av dikterna) .. anslås mer fosterländska klangar. SD(L) 1899, nr 371, s. 2. Idéerna (i ”Idunas äpplen”) äro romantikens, och .. (Geijer) har skrifvit ner sin dikt med atterbomska klanger genljudande i öronen. Blanck GeijerGötDiktn. 422 (1918).
3) sätt varpå ngt tonar l. ljuder; klangfärg (i ett instrument l. en röst l. en ton), timbre; ofta pregnant: fyllighet l. kraft i tonen, klangfullhet, klangskönhet, välljud. Djup, dov, fyllig, gäll, hård, ljus, mörk, mild, varm, vek klang; jfr 1. En röst med, utan klang. Sedan Thermosiris sålunda talat, gaf han mig en Pijpa af så liufligit klang, at (osv.). Ehrenadler Tel. 66 (1723). Ett skiönt Orgevärck, hvilket til storlek och klang icke hafver dess like vti Sverige. Rüdling 20 (1731). Sjelfva klangen af en röst (kan) genom öfning och ändamålsenlig undervisning högst betydligt .. förskönas och förstärkas. Mankell Lb. 2 (1835). Förutom genom sin höjd karakteriseras en ton äfven genom sin styrka .. och genom sin klang. Moll Fys. 4: 16 (1901). Vårt svenska språk har dock sin egen sköna klang. FWulff i Finn 1903, s. 51. Det var en glimt av den forne Johan Viktor .. i ögonen, .. rösten hade fått mera klang. Böök Lejon 54 (1935). — jfr BRÖST-, DUR-, FÄRG-, HALS-, HORN-, HUVUD-, MALM-, METALL-, MOLL-, RÖST-, SILVER-, VOKAL-, VÄL-KLANG m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som en hoppfull, sorgsen klang o. d., klang (tonfall) som uttrycker hoppfullhet, sorgsenhet o. d. Hans röst hade en sorgsen, hopplös klang, då han talade. Lundegård LaMouche 270 (1891). Det låg en ljus hoppfull klang i stämman, som träffade honom likt en smekning. Lindhé Ledf. 52 (1903). Hallström Händ. 41 (1927).
b) mer l. mindre bildl. The Dygder, som .. / .. med så liufft ett Klang i Frommas Öron lyda, / I them var hon ifrån sin Barndom fostrad upp. Lagerlöf Vitt. 74 (1691). Det finnes intet namn med bättre klang i den klassiska lärdomens rike än Fredrik August Wolf. Geijer I. 8: 162 (1838). Det finnes ord af en så missljudande klang, att de återdalra i hvarje fiber. Carlén Köpm. 2: 173 (1860). (Macaulay) är (ss. talare) .. mon om att genom satsernas bygnad lägga klang (dvs. schwung) och oratorisk accent i hvarje period. Forssell Stud. 1: 28 (1866, 1875). Jag är dilettant .. i den bemärkelse detta ord hade, innan det fick en föraktlig klang. Nilsson FestdVard. 9 (1925). Det där uttrycket ”med ed besanna” hade .. satt skräck i honom. Det hade en klang av domedagsbasuner i sig. Hellström Storm 289 (1935). — särsk. konst. färgton; ofta pregnant: frisk, klar l. glansfull färgton, glansfullhet (i koloriten); jfr KLINGA, v. 4 b. Hallström Skepn. 298 (1910). Ockran och den indiskt gula äro solida och kraftiga utan att fördenskull äga allt för mycken klang. Nyblom Akvarellm. 29 (1910). Braque höll sig till en början till en ganska lågstämd skala av dominerande grå, svarta och bruna klanger. OoB 1931, s. 541. jfr: Den moderna svenska konstens styrka, .. som med ett ord kan betecknas som klang, d. v. s. friskhet, enkelhet och manlig kraft. Bergh Konst 193 (1908). jfr FÄRG-KLANG.
II. (i fackspr.) konkret: ss. ringklocka o. d. avsedd metallskål (med kläpp) å telefonapparat, urvärk m. m. Nyström Telef. 4 (1885). Patent nr 14618, s. 1 (1902). Klangar till ringklockor. VaruförtTulltaxa 1: 291 (1912).
Ssgr: (I 1, 3) KLANG-ANALYS. fys., mus. analys av en klang; uppdelning av en sammansatt ton i dess deltoner; äv. om analys av den individuella mänskliga rösten. SvTMusF 1920, s. 68. SvUppslB (1933). —
(I 1 a) -BOTTEN. [jfr d. klangbund, t. klangboden] resonansbotten.
1) (föga br.) mus. i eg. anv. UB 2: 499 (1873). Klangbotten i fioler. Hallström i 3SAH 23: 41 (1908).
2) (i vitter stil) bildl. Jag har .. försökt att hos henne anslå djupare strängar, men der finnes ingen klangbotten. Palmblad Falkensv. 1: 61 (1844). SvD(A) 1931, nr 345, s. 6. —
(jfr I 1 a) -DAG. [efter KLANG-ÅR] högtidsdag, festdag, glädjedag, jubeldag (se d. o. 2); ofta i pl.: glansdagar, glanstid, storhetstid; i sht i uttr. klang- och jubeldag(ar) l. jubel- och klangdag(ar). Gubben (Sverge) har suttit glad och belåten och berättat historier om sina försvunna klangdagar och hoppats på framtiden. Hultin VSkr. 115 (1866). Den gamla preussiska residensstaden upplevde på tisdagsmorgonen sin första klang- och jubeldag sedan republikens tillkomst. NDA(A) 1933, nr 78, s. 7. —
(jfr I 1 c) -DIKT. [försvenskning av SONETT] (†) sonett; äv. allmännare, om dikt där rimmet spelar en mera framträdande roll; jfr KLING-DIKT. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 217. Atterbom PoesH 2: 274 (1848). Schulthess (1885). —
(I 1, 2, 3) -EFFEKT. mus. effekt i fråga om klang; (åsyftad) klang. För stråkorkestrar med ännu mindre besättning blifva alltid åtskilliga af komponisten afsedda klangeffekter oupphinneliga. Wegelius Musikl. 2: 190 (1889). SD 1892, nr 337, s. 7. —
(I 1 (a), 3) -FAGER. (i vitter stil) som klingar skönt; skön i klangen; som har en vacker klang (klangfärg). Det hvilar öfver hela det klangfagra verket en ton af visserligen understundom något kylig nobless. PT 1898, nr 69 A, s. 3. SvD(A) 1933, nr 355, s. 24. —
(I 1) -FIGUR. [jfr dan. o. t. klangfigur] fys. figur som bildas på en i en punkt fastgjord o. med ett lätt, fint pulver beströdd skiva av ett elastiskt ämne, om skivan (t. ex. med en stråke) bringas att giva ifrån sig en tydlig ton, varvid pulvret lägger sig på de i vila befintliga gränslinjerna (”nodlinjerna”) mellan olika svängande partier av skivan. Chladnis klangfigurer [jfr t. die chladnischen klangfiguren]. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 16. SvUppslB 6: 91 (1931). —
(jfr I 1 c) -FRAS, r. (i vitter stil, föga br.) klingande (o. ihålig) fras. Törneros Brev 1: 261 (1825; uppl. 1925). Heidenstam Tank. 136 (1899). —
(I 1, 3) -FRISK. (i vitter stil) som klingar friskt; frisk i klangen; som har (röst med) frisk klang. PT 1905, nr 116 A, s. 3. Den ungdomligt klangfriska kören. 2NF 37: 644 (1925). —
-FULL. [jfr d. klangfuld, t. klangvoll]
1) till I 1, 3: som tonar med en fyllig klang; fyllig i klangen; äv. bildl. En klangfull stämma. Ett klangfullt språk. Atterbom i Phosph. 1810, s. 139. Nu hon talar: — rösten mild och ljuflig, / Klangfull, som när på ett glas man ringer. Hedborn Minne 68 (1835). Klangfulla paroller. SvD(A) 1933, nr 37, s. 4.
2) konst. till I 3 b slutet; om färg l. målad yta: full av (effektfull gm) klang. (Vermillon är) mycket verksam som karnationsfärg, men blott i de klangfullaste fläckarne. Nyblom Akvarellm. 34 (1910). Laurin 4Minn. 393 (1932).
Avledn.: klangfullhet, r. l. f. särsk. till -full 1; äv. bildl. Eichhorn Stud. 1: 99 (1869; bildl.). Östergren (1930). —
(I 1, 3) -FÄGRING. (i vitter stil) jfr -FAGER. VL 1901, nr 72, s. 3. Röstens stora, naturliga klangfägring. PT 1905, nr 116 A, s. 3. —
(I 1, 3) -FÄRG. [jfr d. klangfarve, t. klangfarbe] fys., mus. den på antalet av partialtoner samt deras läge o. relativa styrka beroende egenskap hos en sammansatt ton varigm denna (oberoende av tonhöjden) är karakteristisk för ngt visst instrument l. ngn viss röst; för ett instrument l. en röst karakteristiskt sätt att tona, beroende dels på den svängande kroppens material o. form, dels på det sätt varpå den försättes i svängningar, dels på resonansrummets (resonansrummens) beskaffenhet; äv. bildl.; jfr TIMBRE. Mankell Lb. 149 (1835). Björling Klangf. 11 (1880). Det innersta i .. (Tegnérs) sång, den underbara klangfärgen, detta onämnbara, som förråder sig i språkbehandlingen (osv.). Ljunggren i 2SAH 58: 9 (1882). Stämmans klangfärg påverkas kraftigt av luftrummen ovanför struphuvudet, vilka motsvara blåsinstrumentens ”ansatsrör”. Thunberg Livsförrättn. 372 (1925). SvUppslB (1933). —
(I 1, 3) -FÖRNIMMELSE. (i fackspr.) förnimmelse av klang l. av klangfärg. Klangförnimmelserna (kunna) medels s. k. resonatorer uppdelas i vissa komponenter. Vannérus WundtPsyk. 53 (1896). Herrlin Minnet 63 (1909). —
(I 1, 3) -LÖS. [jfr d. klangløs, t. klanglos] som saknar klang; tonlös; äv. bildl. SvTyHlex. (1851). Konsonantljuden äro somliga helt och hållet, andra nästan helt och hållet, klanglösa. Kræmer Metr. 1: 24 (1874). (Vitalis') diktning är .. i sångsättet sällan musikalisk, merendels klanglös. Wirsén i 3SAH 7: 63 (1892). (Neros) skrala, klanglösa stämma. Grimberg VärldH 4: 402 (1930).
Avledn.: klanglöshet, r. l. f. äv. bildl. Dalin (1852). Söderblom StundVäxl. 1: 58 (1904, 1909; bildl.). —
(I 1, 3) -REN, adj. som klingar rent; ren i klangen. Ekelund Syn. 68 (1901). Gamla klockor klangrent slå, / när en timme är förgången. Smith Kväll. 37 (1908).
(I 1, 3) -RIK. [jfr d. klangrig, t. klangreich] rik på klang; klangfull; fulltonig; äv. bildl. Atterbom SDikt. 1: 271 (1810, 1837; bildl.). Det lena, klangrika språk, som .. (Anakreon) talte. Tranér Anakr. IX (1833). HågkLivsintr. 6: 145 (1925).
(I 1, 3) -RIKEDOM~002 l. ~200. rikedom på klang; klangfullhet; fulltonighet; äv. bildl. Wrangel Dikten 206 (1912; bildl.). Ackté Minn. 57 (1925). —
(I 1, 3) -SKIFTNING. mus. skiftning i l. nyansering av klangen (klangfärgen). (Sångerskans röst är) på det omsorgsfullaste utbildad, beträffande såväl koloratur som i synnerhet frasering och klangskiftning. NF 6: 865 (1882). —
(I 1, 3) -SKÖN, adj. (i vitter stil) som klingar skönt; skön i klangen; välljudande; jfr -FAGER. En frisk och klangskön gossesopran. Rydberg Sägn. 46 (1874). NDA(A) 1933, nr 16, s. 7.
(I 1 (a)) -TID.
2) [efter KLANG-ÅR] i uttr. klang- och jubeltid, glädjetid; glanstid, storhetstid. O, gamla klang- och jubeltid, / ditt minne skall förbliva. CarmLibHolm. 19 (1928; i öv. av den t. studentvisan ”O, alte Burschenherrlichkeit”). Den studentikosa och skandinavistiska klang- och jubeltid som stått fadder åt ”Genboerne”. NDA(A) 1929, nr 124, s. 7. DN(A) 1934, nr 90, s. 1. —
(I 1 b) -TRUMPET. (†) larmtrumpet. Och Mose skickadhe them medh Pinehas Prestens Eleazars son j häär, och the helgha tyghen, och the klangtrummeter j hans hand. 4Mos. 31: 6 (Bib. 1541; öv. 1864 o. Bib. 1917: larmtrumpeterna). —
(I 1—3) -VÄRKAN. mus. värkan i fråga om klang; klang (ss. musikalisk effekt); klangeffekt. Den glänsande, mäktiga klangvärkan, som .. i C-durkvartettens final nästan påminner om en orkesters brusande tonström. Wegelius MusH 350 (1893). Berg Akust. 22 (1921). —
(I 1—3) -VÄRKNINGAR, pl. mus. jfr -VÄRKAN. John Field(s) .. stämningsfulla ”nocturner” utmärkas af fin smak och af pianomässiga klangverkningar. Valentin Musikh. 2: 110 (1901). Norlind AMusH 619 (1921). —
(I 1 a) -ÅR. [med syftning på att judarnas jubelår invigdes med basunblåsning]
1) (numera knappast br.) i fråga om förh. under gamla testamentets tid: jubelår (se d. o. 1). 3Mos. 25: 10 (Bib. 1541). Bælter JesuH 3: 230 (1756). LAHT 1900, s. 5.
2) bildl.: glädjerikt l. festligt år; år som utgör en glanstid l. storhetstid för ngn l. som tillhör ngns glanstid l. storhetstid; ngn gg oeg., om festligt tillfälle l. dyl.; numera i sht i uttr. klang- och jubelår. IErici Colerus 1: 3 (c. 1645). Jo, du kan slå dig lös! Det skall bli ett klang- och jubelår som sent skall glömmas. Hallström Händ. 106 (1927; i fråga om en fest med supé m. m.). —
-ÅRS-HORN. (†) till -ÅR 1: basun som användes vid invigningen av judarnas jubelår; jfr JUBEL-HORN. Tå man blåås j Clangåårs hornet longsamt. Jos. 6: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: jubelhornet).
Avledn.: KLANGA, v. [jfr sv. dial. (Gammalsvenskby) klang, skrälla] (†) giva ifrån sig klingande ljud, klinga. (Lat.) Clango, .. (sv.) Klanga, klinga, ljuda. Ekblad 58 (1764). —
KLANGLIG, adj.; adv. -t. [jfr d. klanglig] mus. till I 1—3: som gäller l. avser l. rör (osv.) klang l. klangvärkan. UNT 1913, nr 5350, s. 4. Ett rum i vilket man har möjlighet att få ut det mesta möjliga av orkesterns arbete i klangligt hänseende. DN(A) 1932, nr 310, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content