SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAPPRA klap3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (tillf., Tholander Ordl. (c. 1875; i bet. b)); -ARE (tillf., VLitt. 1: 522 (1903; i bet. a; om storken)).
Etymologi
[jfr d. klapre, nor. klapre; av nt. l. t. klappern, avledn. av klappen (se KLAPPA, v.)]
åstadkomma l. giva ifrån sig ett upprepat, hårdt, smällande ljud, smälla, smattra, slamra, skallra, knäppa; med personligt l. sakligt subj.; äv. opers.; äv. med huvudsaklig tanke på den rörelse varigm ljudet uppkommer, övergående i bet.: röra sig hastigt fram o. tillbaka med ett smällande l. smattrande osv. ljud, ”smälla”, ”slå”, ”klappa” (se d. o. 7); äv. i p. pr. i adjektivisk anv., i sht i överförd anv., i sådana uttr. som klapprande ljud l. läte, steg, hovslag o. d.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Skrivmaskinerna klapprade hela dagen. Flyga med klapprande vingslag. Det hördes klapprande steg i gången. KKD 6: 102 (1708). (Valrossarna) bitas, slåss, med betarna att ett klapprande läte uppkommer. Nilsson Fauna 1: 323 (1847). Träskorna på hans (dvs. Viggs) fötter klapprade mot golfvet. Rydberg Vigg 4 (1875). Nattregnet klapprar mot ditt tak. Vetterlund StDikt. 85 (1892, 1901). Det klapprade mot gatstenarna, trätofflorna smällde i orolig takt. Lagerlöf Länk. 197 (1894). Efterklassicismens abstrakta och pompösa diktion, där man ständigt riskerar att glömma bort innehållet under alexandrinernas klapprande. Lamm Oxenst. 206 (1911). Tältduken klapprade i blåsten. Bergman Skepp. 228 (1915). Man hör .. klapprandet av hästhovar. Värnlund Sångare 153 (1933). (dvs. så snart flygaren visade sig) klapprade kamerorna. DN(B) 1934, nr 228, s. 9. — särsk.
a) i fråga om det läte som storken åstadkommer gm att smälla näbbens överkäke o. underkäke mot varandra; stundom äv. i fråga om andra fåglar. (Sparvugglan) klapprar stundom med näbben. Nilsson Fauna II. 1: 87 (1835). Klappra du (stork), var aldrig stum! Böttiger 1: 96 (1856). Vid dammen klappra storkar. Jensen Mickiewicz 174 (1898). (Änderna) snaskar och klapprar med näbbarna. DN(A) 1934, nr 21, s. 9.
b) om tänder, ngn gg om haka l. käke: (på grund av köld l. sinnesrörelse) skallra resp. darra (så att tänderna skallra); stundom med personligt subj., i uttr. klappra med tänderna l. klappra tänder, skallra med tänderna, hacka tänder. Ahlman (1872). Hon .. måste bita tänderna ihop för att de icke skulle klappra. Benedictsson Peng. 329 (1885). Hakan endast darrade och klapprade. Ahrenberg Hem. 131 (1887). De orden isade mig, så att jag klapprade tänder. Bergman Hancken 54 (1920). Dens. Patr. 133 (1928).
Särsk. förb. (i sht i vitter stil): KLAPPRA BORT10 4. avlägsna sig under frambringande av ett klapprande ljud. Hennes sandaler klapprade bort mot dörren. Heidenstam Svensk. 2: 18 (1910).
KLAPPRA FÖRBI10 04. gå (springa osv.) förbi med ett klapprande ljud. Steg (började) klappra förbi ute på plankbanan. Ullman FlickÄra 29 (1909). Hultenberg Lothar SpanSjäl 97 (1921).
KLAPPRA IHOP 10 04. ”smälla” (slås) i hop (med ett klapprande ljud). Käkarne klapprade ihop, så att det smällde. Sjöstedt Västafr. 352 (1904).
KLAPPRA UT10 4. gå (springa osv.) ut med ett klapprande ljud. Smågräbborna .. klapprade ut i förstugan med sina små träskor. Hedenstierna Jönsson 30 (1894).
Ssgr, se under KLAPPER, sbst.2
Spoiler title
Spoiler content