SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLARET, sbst.2, m.?
Ordformer
(clar-)
Etymologi
[jfr ä. dan. o. t. klaret, mnt. klarit; ytterst till KLAR (jfr d. o. 5); jfr KLARIN]
(†) ett slags trumpet med hög o. gäll ton. VarRerV 47 (1538). Bläser med trometer claret, / Med Piper och Basoner i liuflighett. Visb. 1: 325 (c. 1620). Linc. Uu 1 b (1640).
Ssg (†): KLARET-BLÅSARE, m. VarRerV 47 (1538).
Avledn. (†): KLARETARE, m. (clarether) ”klaretblåsare”. KlädkamRSthm 1561 K, s. 203 a.
Spoiler title
Spoiler content