SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAVA kla3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. klava, motsv. d. klave; avledn. av KLAVE]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. KLAVE 1: förse l. binda (ett kreatur) med klave; äv. allmännare, med sakobj.: med länk o. d. fastbinda (ngt vid ngt); äv. bildl.: binda l. fastlåsa (ngn vid ngt). Kolmodin QvSp. 2: 343 (1750; bildl.). När .. (grindar) sättas up til en fålla, klafvas den ena grinden vid den andra. Kalm Resa 1: 262 (1753). Kalfvarne .. klafvas bredevid Kon med et lagom långt rep. VetAH 1769, s. 58. Fasterns arm höll henne som en krycka; .. hon var fastlåst vid ålderdomen, klafvad vid den sjelfviska ömheten. Strindberg Utop. 9 (1885). Bengts Fäd. 247 (1921). — jfr INKLAVA.
2) skogsv. motsv. KLAVE 2: mäta (träd) med klave. SkogsvT 1903, Suppl. 1: 13. De till utfällning bestämda träden klafvas .. 1,3 meter från marken. Därs. 1904, s. 76. HbSkogstekn. 195 (1922). — jfr HÖJD-KLAVA.
Särsk. förb. (till 1): KLAVA IN10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = INKLAVA. Lind (1738). Brauner Bosk. 27 (1756).
Avledn. (till 2): KLAVARE, m.||ig. skogsv. person som har till uppgift att klava träd. Haller o. Julius 263 (1908). Geete o. Grinndal 72 (1923).
Spoiler title
Spoiler content