SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLING kliŋ4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = (Östergren (1930)).
Etymologi
[jfr dan. o. t. kling, interj. o. sbst.; i ljudhärmande syfte bildat till KLINGA, v.; jfr KLINGELI, KLINGKLANG, KLINGKLING]
I. interj. använd för härmande av klingande ljud; ofta i sammanställning med klang; särsk. i uttr. kling, klang. Kling, klang, se slädan är för dörr. Liljestråle Fid. 648 (1772). Klang kling! klang kling! / Klockor, stämmen upp i ring. Jensen FjStig 15 (1893). — särsk. (numera knappast br.) användt för härmning av glasens klang vid skålande. Kling klang / Hej klinga och gutår! Bellman (BellmS) 2: 60 (1767, 1791). Klang! Gamla Fredman vil fukta sin aska, / Kling klang! mina flickor, slå i för Contant. Dens. (SVS) 1: 248 (c. 1785, 1790).
II. sbst.; om den under I behandlade interj. l. om ljudet från vissa klingande föremål; äv. abstraktare: förhållandet att ngt klingar, klingande, klang; äv. mer l. mindre bildl.; numera företrädesvis i sammanställning med klang. Nu drikkes Systers Skål / en 4 uppå Rad, at Glaset roper Kling. Warnmark Epigr. I 3 b (1688). Jag hörde förmaks-klockans kling, / Som plär ett förebud till Grefvens ankomst vara. CIHallman 362 (1779). Dessa bubblor, dessa lekar / Med ord och rim, som säga ingenting / Med allt sitt skimmer, allt sitt kling klang kling. Franzén Skald. 7: 130 (1841). Musik, det är ett kling ett klang, ömsom dunder och ömsom pip. SDS 1901, nr 54, s. 3. Bergman Patr. 11 (1928). Då .. (kyrkklockan) slog sju, lät min dörrklocka höra ett enstaka kling. SvD 30/6 1929, Söndagsbil. s. 18.
Spoiler title
Spoiler content