SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLIVA kli3va2, v.1 -er, klev kle4v, klevo kle32, klivit kli3vit2, kliven kli3ven2; förr äv. KLYVA, v.1 -er, klöv, klövo, kluvit.
vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (numera bl. tillf., Serenius (1734; under climber; i bet. 1), Ericson Fågelkås. 2: 121 (1907; i bet. 3)); jfr KLEV, sbst.2, KLIV.
Ordformer
(inf. kliva (kliffua o. d.) VarRerV 24 (1538) osv. — klyva (klyfwa o. d.) Rudbeck Atl. 1: 435 (1679), Granlund Ordspr. (c. 1880). pr. ind. sg. kliver (-fv- o. d.) Schroderus Os. 1: 499 (1635) osv. klyver (klyfver o. d.) Mont-Louis FrSpr. 293 (1739), Hesselius Zaletta 37 (1740). imper. sg. kliv (klijf o. d.) Stiernhielm Fägn. 81 (1643, 1668) osv. — klyv (klyff) Balck Es. 70 (1603). pr. konj. klive (klifve o. d.) Skytte Or. A 8 a (1604) osv. ipf. ind. sg. klev (kle(e)f(f) o. d.) 1Sam. 14: 13 (Bib. 1541) osv. klöv (klöf) SColumbus Vitt. 248 (c. 1678). — pl. klevo (-fv-) Nordenflycht (SVS) 3: 145 (1759) osv. klivo (klifuo) Bureus Suml. 33 (c. 1600). klövo (klöffue) OxBr. 8: 10 (1627: inklöffue); jfr Linné Skr. 5: 24 (1732: wij klöf up). ipf. konj. kleve (-fv-) SAOL (1874) osv. klöve (klöfve) Swedberg SabbRo 777 (1701, 1710). sup. klivit (klifuit, -et o. d.) E14R 1561, 1: 226 a, osv. kluvit (klufvit) Swedenborg RebNat. 1: 26 (1719), Jolin Smädeskr. 117 (1863). p. pf. kliven (-fv-, kliffwin o. d.) Schroderus Dict. 204 (c. 1635) osv.)
Etymologi
[fsv. kliva, klyva; jfr sv. dial. kliva, klyva, ä. d. klyve, klive, d. klyve, nor. kliva, klyva, isl. klífa, mnl. cliven; av en germ. grundform klīƀan, eg.: klibba, klämmas fast vid, klättra, av germ. kliƀ- (se KLIBBA, v.). Med avs. på bet.-utvecklingen jfr KLÄTTRA]
1) (numera bl. vard.) förflytta sig uppför l. nedför ngt brant l. högt föremål, klättra; äv.: klättra upp, stiga upp l. gå upp (med besvär). VarRerV 24 (1538). Per Feedagh boradhe hohl å Jutä skipom, och klef i mersen och kastadhe Jutar. Bureus Suml. 57 (c. 1600; rättat efter hskr.). (Vissa kryddväxter) äro Getter gode effter the äre giorde at kliffwa på högder. Risingh LandB 72 (1671). Somliga (djur) måste gå efter sin föda .. andra .. klifva i trän. IJBiberg (1750) hos Linné Skr. 2: 40. Klif på dufslaget sen, och se, om släden ej kommer. Franzén Skald. 1: 274 (1824). Han fick en stege att kliva på. Böök Lejon 103 (1935). — särsk.
a) i ordspr. Man pläghar säya, Then moste först högt klijffua som illa skal falla. LPetri ChrPina T 7 a (1572); jfr: Dhen högt klijfwer, han faller diupt. Grubb 119 (1665). Det är så omöjligt, som att klyfva till månen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) tr.: kliva uppför l. på, bestiga (en mur o. d.). Somblighe andre försöckte medh steghor Murarna til at klifwa. Schroderus Liv. 609 (1626).
c) (enst., †) i p. pf. i adjektivisk anv.: som man kan klättra uppför, som kan bestigas. Schroderus Dict. 204 (c. 1635).
d) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., oeg., om växt l. växtdel: klängande. Euphrasén Linné 6 (1792). Marklin Illiger 362 (1818).
e) († utom i ε) bildl. Spåmannen .. / som högt med tankar wil klijfwa. Wivallius Dikt. 99 (c. 1635). Nordforss SSkr. 1: 14 (1800). — särsk.
α) i uttr. kliva på Pindens l. Parnassens kulle o. d., ”bestiga Parnassen”, utöva diktkonst. Arvidi 136 (1651). Brenner Dikt. 1: 256 (1713).
β) i uttr. kliva i Guds rådkammare l. rådsal, (vilja) utforska Guds vilja l. rådslag; jfr KLIVA UPP 1 d α. Palmchron SundhSp. 161 (1642). Kolmodin QvSp. 1: 40 (1732).
γ) i uttr. kliva för högt, överskrida de gränser som lämpligheten l. tillbörlighet o. d. föreskriver, gå för långt. Papisterna .. Klijffua här medh (dvs. med bilddyrkan) alt för högt, och miszbruka beleten til Gudztienst. L. Paulinus Gothus Ratio 73 (1617). Schroderus Os. 1: 410 (1635).
δ) [jfr y. fsv. jak wille ecke lathe Jwther kliffwa mik pa hwffwudhet (BtSH 5: 381 (1510))] i uttr. kliva på ngn, kliva ngn på huvudet l. nacken l. axlarna o. dyl. l. kliva på ngns huvud o. d., betecknande förtryck, underkuvande o. d.: ta sig ton mot ngn, ”rida ngn på näsan”. Balck Es. 160 (1603). Phrygius Föret. 35 (1620). Venetianerne .. satte opp hufvudet och begynte klifva på .. (turkarna). Eneman Resa 1: 91 (1712). Chydenius 103 (1765).
ε) (numera bl. vard., mindre br.) i fråga om uppnående av högre samhällsställning l. ära l. lycka o. d.: stiga, ”komma sig upp”; äv. i utförd bild i sådana uttr. som kliva uppför befordringsstegen, förr äv. kliva på ärans trappa o. d. Runius (SVS) 1: 171 (1705). I dag vi klifva sku til Ärans högsta topp. Knöppel Reg. 12 (1741). At klifva på ärans trappa kallas det, då man stiger många numror upp på rangordningen. LBÄ 44—50: 60 (1801). Klifvandet uppför befordringsstegen. Hildebrand Statsförf. 506 (1896). jfr (†): Klifwer tu på lyckons-stol. Warnmark Songt. 36 (1701).
2) (numera ngt vard.) stiga över ojämnhet, hinder o. d.; taga ett stort o. högt l. stora o. höga steg över ngt; vanl. i förb. med prep. över; äv. bildl.; jfr KLIVA ÖVER. Kliva över en tröskel. Thet är gott kliffua på then gården (dvs. gärdsgården) som låger är. SvOrds. C 5 a (1604); jfr: Alla klifva öfver gärdsgården, der han är lågast. Rhodin Ordspr. 2 (1807); jfr KLIVA ÖVER 1. (Under gudstjänsten i Roms kyrkor faller man) på knä mitt på golfvet .. under det at andre klifva öfver benen. Palmstedt Resedagb. 106 (c. 1780). Järta 1: 6 (1799; bildl.). När kreaturen första gången på året löstes för betesgång, skulle varje djur kliva över eggjärn. Suneson GGrund 146 (1926).
3) (numera bl. vard.) gå med stora o. höga steg i ojämn l. av andra skäl svårframkomlig terräng som nödvändiggör att benen lyftas högt över mötande hinder o. d.; plumsa (i snö o. d.); äv. allmännare, i fråga om gående på slät mark l. jämn yta: gå (med stora o. tunga steg), ”trampa”, ”klampa”; äv. med innehållsobj. Kliva i snön, i smutsen, i högt gräs. Han kom klivande i stora stövlar. Lundberg Paulson Erasmus 209 (1728; i bild). Tjenare, Mollberg! Se hur han tätt och hjulbent klifver. Bellman (SVS) 1: 113 (c. 1775, 1790). Nu ser man .. (bonden) klifva sina dryga och dugtiga husbondesteg mellan de bugande sädesaxen. Palmær Lustr. 30 (1841, 1848). Han klef i strandstenarna. Strindberg Hafsb. 188 (1890). Ha, Munskänken! redan ute och klifver! Dens. Folkung. 9 (1899). Tuppen .. klifver spanskt, spänner ut bröstet. Forsslund Djur 224 (1900). Siwertz Sel. 1: 40 (1920). (†) bildl. (Påven) tilåter .. för Penningar at (vid ingående av äktenskap) klijfwa vthi the Gradher (dvs. släktskapsled), ther widh then naturlige Blygden stygges. Schroderus Os. 2: 121 (1635). — särsk.
a) i uttr. kliva i klaveret, se KLAVER, sbst.1 1 a.
b) (skämts., vard.) oeg., i uttr. kliva i (benkläderna o. d.), taga på (benkläderna osv.); äv. med huvudtonen på prep. (jfr KLIVA I); äv. bildl. Wallin Vitt. 1: 391 (c. 1805; uppl. 1878). Förr dugde .. nästan alla att ”klifva i kronans byxor”. GHT 1897, nr 42 B, s. 3.
Särsk. förb. (numera i sht ngt vard.): KLIVA AV10 4. jfr AVKLIVA.
1) till 1: stiga ned (från en vagn o. d.). Kliva av spårvagnen. Kolmodin QvSp. 1: 75 (1732).
2) (i vissa trakter) till 3: ge sig i väg (med stora o. klivande steg). Min vägvisare klef af med lunkentusfjät. Landsm. VIII. 1: 43 (1887). Engelke Småstad 57 (1906).
KLIVA FRAM10 4. jfr FRAMKLIVA.
1) till 3: med långa o. höga steg röra sig framåt l. förflytta sig fram (till l. mot l. från osv. en plats); äv. allmännare: gå l. stiga fram; ofta med bibet. av (djärv) beslutsamhet l. målmedvetenhet, stundom äv. av obehörighet l. framfusighet; äv. bildl. En (kyrka) är .. Latinerne lämnader .. att då någon deras Präst kommer, han äj må klifva fram på deras (dvs. de grekisk-katolska munkarnas) altar och hålla Missa. Eneman Resa 2: 56 (1712). Swedenborg RebNat. 1: 292 (1719; bildl.). Under hällande regn klef jag fram på de dåliga gatorna. Nyblom Bild. 249 (1864). Bergman Mark. 179 (1919).
2) (tillf., †) bildl.: komma sig upp, komma fram (i livet). Kolmodin QvSp. 1: 599 (1732).
KLIVA I10 4. till 1 l. 3: stiga i; stiga upp l. ned i (ngt). Släpper man Hunden i smörtroget, så klijfwer han i medh bådha fötterna. Grubb 733 (1665). Han klev i släden. Berglund FruJust. 112 (1926).
KLIVA IN10 4. jfr INKLIVA.
1) till 1: klättra upp o. stiga in (gm ett fönster l. dyl.). E14R 1561, 1: 226 a. Auerbach (1909).
2) (vard.) till 3: stiga in l. inträda (i ett rum l. dyl., eg. med långa l. klumpiga steg). Weste FörslSAOB (1823). Nu öppnades dörren och karlarna klefvo in. Roos Strejk. 55 (1892). särsk. bildl.: ingå l. inträda (i ett sällskap l. en förening, på en levnadsbana o. d.). OZenius (1824) hos Warburg Richert 1: 188. (Han) klev direkt in i den diplomatiska karriären. SvD(A) 1932, nr 175, s. 8.
KLIVA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr NEDKLIVA.
1) till 1: klättra ned, bege sig ned, stiga ned (från en högre belägen plats). Phrygius HimLif. 150 (1615). Då klefvo flera apor ned ifrån träden. Topelius Lb. 1: 31 (1860). Så klef hon ned från stolen. Wägner Norrt. 45 (1908).
2) till 3: vid gående trampa ned (i ngt). När en ko .. klef med ena foten ned i ämbaret. Almqvist Lad. 11 (1840). Jag .. klef ned i diken och bäckar. FBremer i Nordstjernan 1844, s. 5.
3) (vard.) till 3, i uttr. kliva ned sig, förr äv. kliva sig ned, ”gå ned sig” (se GÅ NED 1 a); äv. bildl. Den skumögde .. tror sig stiga på fast grund, då han klifver sig ned i smutsen. Kellgren 3: 193 (1787). (De) framsläpa .. öfver isen den tungt lastade båten, dervid de stundom klifva ned sig mellan isstyckena. UB 7: 245 (1874). Siwertz Sel. 2: 51 (1920).
KLIVA OMKRING10 04. till 3: (med stora steg) gå omkring (på en plats o. d.). Nordlund Bit. 74 (1894).
KLIVA PÅ10 4.
1) (†) till 1: kliva upp på (ngt). Sahlstedt (1773).
2) (vard.) till 2, 3: stiga på, stiga fram, stiga in. Dalin (1852). BygdFolk 1: 9 (1927).
3) till 3: gå med långa steg, ”stega i väg”. Weste (1807). De flesta klefvo på i tung lunk. Öberg Makt. 1: 128 (1906).
KLIVA TILL. (†) till 1 e ε: (söka l. lyckas) stiga socialt, ”komma sig upp”. (Hon avböjde äktenskap med enkla prästmän, ty) Hon ansåg .., att hon ”änteligen skulle klijfua till och fåå en magistrum”. PersonhT 1933, s. 137 (1653).
KLIVA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPKLIVA.
1) till 1: klättra upp (i l. på ngt); stiga upp (i l. på ngt). Kliva upp på en stol, i en vagn. Hunden, som wille klifwa vp i hans Säng. Schroderus Os. III. 2: 26 (1635). Han klev upp igen (ur brunnen). Moberg Sedebetyg 269 (1935). särsk.
a) (†) refl.: klänga sig l. klättra upp. Schroderus Comenius 200 (1639; om stenbock). Ormen han klef sigh vp i green. Ps. 1695, 216: 7.
b) stiga upp (från liggande ställning, särsk. ur bädden). Björkman (1889). Hedenstierna FruW 35 (1890).
c) (†) oeg., om växt l. växtdel: klänga sig upp; jfr KLIVA, v.1 1 d. Kalm Resa 1: 307 (1753; om murgröna).
d) (†) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 2). (Att vi) icke skole kliffua vp j himmelen, och förtrösta oss til at medh wåra tanckar mäta thet alzmechtiga och oendeliga wesendet. LPetri 3Post. 70 a (1555); jfr α. Månan klef opp i den mörkgröna skog / Uppå öfversta pinn. Sehlstedt 1: 154 (1861). särsk.
α) i uttr. kliva upp i Guds rådkammare o. d., = KLIVA, v.1 1 e β. Grubb 499 (1665). Block Progn. 6 (1708). Bremer Grann. 2: 121 (1837).
β) arbeta sig upp l. komma högt upp på samhällsstegen o. d. Swedberg Schibb. 304 (1716). Klifva up til ära och höghet. Nohrborg 945 (c. 1765). Högberg Vred. 1: 75 (1906).
2) (†) till 1, bildl., med saksubj.: sträcka sig upp, nå upp (till). Om .. Hafwet har klufwit högre op wid Polarna än wid Æquatorn (så osv.). Swedenborg RebNat. 1: 26 (1719). Det Bergzbruk, som .. / .. med sin ålder klifwer / Långt up til Hedenhöös. Geisler BergzmLyckönsk. 5 (1719). Tallskog, som klifver upp till bergens fot. LfF 1897, s. 183.
3) (vard.) till 1 l. 3: stiga upp l. stiga fram (o. yttra sig). Förliden sommar klef .. (Bexell) upp bland de lärde utlänningarne i Götheborg, pratade nonsens och led mycken smälek. Liljecrona RiksdKul. 37 (i handl. fr. 1839).
KLIVA UPPFÖR10 40, förr äv. UPPFÖRE. till 1: klättra uppför, stiga uppför (från en lägre till en högre upp belägen plats). 1Sam. 14: 13 (Bib. 1541). Hallström Händ. 75 (1927).
KLIVA UT10 4. till 2, 3: stiga ut (i l. på l. ur ngt). Weste (1807). Han klef ut i förstuguqvisten. Palmær Eldbr. 124 (1854). Gyllander Fig. 111 (1918).
KLIVA ÅSTAD10 04, starkt vard. äv. (i bet. 3) STA4.
1) (†) till 1: (obekymrat) klättra uppåt. Visb. 3: 180 (1651).
2) (vard.) till 3: gå åstad med klivande steg. Han klev åstad genom snödrivorna.
3) (vard.) till 3; gm och samordnat med ett följande verb, med förbleknad egen bet.: (tanklöst) ”gå åstad” (se d. o. 2). Tokan klifver sta' och giör de största fel. Palmfelt Molière 11 (1738).
KLIVA ÖVER10 40. jfr ÖVERKLIVA.
1) till 2: klättra l. stiga över (ngt). OPetri Tb. 327 (1527; uppl. 1929). (Pojken) klev över gärdsgården. Lagerlöf Holg. 2: 88 (1907).
2) [efter fr. enjamber, eg.: taga ett långt steg, (i metriken:) enjambera] (föga br.) metr. till 2, bildl.: enjambera. Wulff Värsb. 30 (1896). jfr ÖVERKLIVNING.
3) (†) till 1 l. 2, bildl., i uttr. kliva över ngn, taga l. få försteget l. företrädet före ngn, höja sig över ngn, gå förbi ngn (i anseende, befordran o. d.). Att .. (biskopens) döttrar klifwa öfwer gambla hederliga matroner och hustrur. ConsAcAboP 3: 468 (1670). Dalin Arg. 2: 114 (1734, 1754).
Ssgr: (1) KLIV-FOT. (†) hos klätterfågel: klätterfot; vanl. i pl. Retzius Djurr. 152 (1772). Meurman (1846).
(1) -GÅNG. gymn. om sådan förflyttning å ribbstol, stege, lejdare o. d. varvid höger arm o. vänster ben (resp. vänster arm o. höger ben) samtidigt utföra förflyttningsrörelsen (uppåt l. nedåt). Växel klivgång uppåt l. nedåt. Tholander Ordl. (c. 1875). Thulin Gymn. IV. 1: 82 (1935).
-STEN. (i sht i fråga om ä. förh.)
1) till 1 l. 2: sten med vars hjälp man kan kliva upp på l. över ngt; äv. bildl. (Turkiets undergång) var detsamma som en klifsten för Ryssland att stiga ett steg upåt, till ökad storhet i Europa. Svedelius Statsk. 3: 160 (1869).
2) till 3: sten som (eventuellt jämte en l. flera andra dylika) lägges ut t. ex. i mindre vattendrag o. med vars hjälp man kan passera vattendraget i fråga. 2UB 1: 91 (1897). Klivstenar i stället för broar över smärre vattendrag. Wilhelm Tall. 191 (1919).
(13?) -STÄLLE. (†) om klivstätta l. om ställe vid vattendrag där man kan kliva över (på klivstenar)? Besuära bönderna, att the spetelscha ähra owäghna att umgås med the helbregdha, tagha waten i theras brunnar, klifwa öf(ve)r klifstället (osv.). Murenius AV 535 (1664).
-STÄTTA, se d. o.
Avledn.: KLIVELIG, adj. (†) till 1: som man kan kliva upp på l. bestiga. Cellarius 173 (1729).
Spoiler title