SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLYVA kly3va2, v.2 -er, klöv klø4v, klövo klø32, kluvit klɯ3vit2, vard. stundom (i sht i mellersta Sv.) klyvit kly3vit2, kluven klɯ3ven2, vard. stundom (i sht i mellersta Sv.) klyven kly3-ven2; äv. (föga br.) -de, -t, -d.
(impf. ind. sg. klöv (-ö(f)f) OPetri Kr. 220 (c. 1540) osv. klef Hesselius Zaletta 39 (1740; rimmande med: blef). klyvde (-fde) Verelius Gothr. 26 (1664), SvFolkH I. 1: 358 (1914); klöffde Balck Es. 81 (1603).
impf. ind. pl. klufvo Botin SvSpr. 128 (1777), Brodén SvSpr. 59 (1873). klö(f)vo Ehrenadler Tel. 81 (1723) osv.
impf. konj. klufve Moberg Gr. 239 (1815). klö(f)ve Brodén SvSpr. 66 (1877) osv.
sup. kliffwitt HH XIII. 1: 178 (1565); kluvit (-(f)fu-, -fv-, -et) HB 1: 168 (1629) osv.; kly(f)vit Columbus Ordesk. 44 (1678; uppl. 1908), Schiller SvSpr. 199 (1859; angivet ss. brukl. i dagligt tal), Bergroth FinlSv. 44 (1916; klandrat ss. i hög grad ovårdat); klöffved HT 1914, s. 250 (c. 1562). klyvt (-ft) Enberg SvSpr. 180 (1836), Svenson-Graner Regnb. 26 (1914); klöfft KKD 10: 265 (1702).
p. pf. klof(f)uen OPetri 1Post. 65 a (1528), Bullernæsius Lögn. 134 (1619: sunderkloffna); kluven (-ffu-, -fv-) Messenius Disa 6 (1611: kluffuedh, n. sg.) osv.; klyven (-(f)fv-) Helsingius (1587: Klyffwit, n. sg.), 2NF 26: 970 (1917: klyfna, pl.). klyvd (-fd) Spegel 425 (1712: klyft, n. sg.), SvD(A) 1922, nr 113, s. 7; klöfd Linné Skr. 5: 184 (1732), Dens. Gothl. 298 (1745). klufvat Landsm. XVII. 1: 31 (1671: tueklufwat); klåffvat Gyllenius Diar. 170 (c. 1660).
Jfr för övr. Lundberg AStVbalkl. 8 ff. (1921)).
vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NA(D) (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(klifva c. 17001755. klijfva 16261700. klyva (-ffu-, -ffv-, -fv-) 1587 osv. klöff- 1658 (: Klöff-Giärdzle). klöfver, pr. ind. sg. Linné Skr. 5: 146 (1732))
Etymologi
[fsv. klyva, st. v., motsv. isl. kliúfa, st. v., fsax. klioƀan, mnt. klūven, sv. v., äv.: utfundera, holl. kluiven, st. v., plocka, gnaga, fht. klioban, ä. t. klieben, st. v., feng. cléofan, eng. cleave, urspr. st. v.; samhörigt med gr. γλύφειν, inrista (jfr GLYPTIK, HIEROGLYFISK). Formerna klöver, klövde, klövt, klövd torde urspr. härstamma från sydsv. dial. klövja, klöva, av fsv. klyfia, klyva, dela (jfr fd. clyuiæ, d. kløve, isl. klyfia), ett svagt sidoverb till KLYVA, v.2 — Jfr KLOVE, KLYFT(A), KLYKA, KLYNNA, KLYSNA m. fl.]
1) (gm ett kraftigt hugg l. slag l. med skärande redskap) dela l. stycka (ngt), i sht i längdriktningen. — jfr AV-, BORT-, FRÅN-, GENOM-KLYVA m. fl.
a) i eg. anv.; i sht i fråga om delning av trä l. sten medelst yxa, slägga, kil, såg o. d.; i sht i fråga om delning på det sätt som är det naturliga för materialet, t. ex. trä längs fibrerna. (Herren) klöff berghklippona, och ther ran vth watn. Jes. 48: 21 (Bib. 1541). (Han) bleff .. slagen medh en Steen i munnen .., så att .. leppen bleff klåffvat. Gyllenius Diar. 170 (c. 1660). Släät weed är god at klyfwa. Grubb 734 (1665). Allmogen (skall) .., der ej tilfälle är til Stengårdars anläggande, klyfva til stör vuxen gran och gårtall. PH 6: 4800 (1758). I desse (borrade) hål sättas kilar, som klyfva stenen. Palmstedt Resedagb. 17 (1778). I regel tillverkas hyvlade bräder ur plankor och battens, vilka klyvas i önskade tjocklekar. Edberg TräB 165 (1929). — jfr GROV-KLYVA. — särsk.
α) (förr) i uttr. kluvna bräder o. d., om bräder som man erhöll gm att klyva (o. icke såga) rundvirket. Gålf af klufna teljer. VDAkt. 1749, Syneprot. F III 7. Den .. som med tälgde och klufne Bräder handel idkar. FörordnSkog. 1/8 1805, s. 44.
β) (förr) i uttr. klyva ved, ss. benämning på en lek, vars deltagare föreställdes syssla med klyvning av ved. Ihre Superstit. 33 (1750). FoF 1915, s. 195.
b) (med kniv o. d.) skära (ngt) midt itu. Klyva ett äpple, en tomat, en melon. Tagh ett klyfwit Fåårhufwudh medh Hiärnan (osv.). Palmchron SundhSp. 299 (1642). Sedan en fet oxetunga är miuk kokad uti salt vatten .., så klyfves hon efter längden. Warg 72 (1755). En klyfd anjovis. Montell Frun 34 (1898). En rektalfistel klyves smärtfritt efter infiltration av dess omgivning med (viss lokalbedövande lösning). LbKir. 1: 476 (1920).
c) med avs. på person l. ngns huvud, sköld o. d.: med svärd o. d. hugga (rakt) igenom ngns huvud, kropp o. dyl. l. gm ngns sköld, hjälm o. d. HT 1914, s. 250 (c. 1562). Med ett slag af Öfverängelns eldsvärd / Till medjan klyfd, .. / Han (dvs. Molok) flydde. JGOxenstierna 4: 207 (1815). Sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Ut heller in om någon vill, / klyf hans hufvudskalle. Därs. 98 (1825). Östergren (1930).
d) (i vitter stil) i bildl. anv. Molnen de (dvs. kyrktornen) klyfde med spetsarnes udd, med lansar af andakt. Atterbom SDikt. 2: 260 (1816, 1838). Om ett svärd klöf själ från kropp. Topelius Ljung 260 (1873, 1889). Ett mörkrödt ärr klöf pannan och sträckte sig nedåt ena kinden. Lönnberg Skogsb. 18 (1881). (†) 100000 Fruentimmer klyfde luften med frögderop til Sedvanans ära. Dalin Arg. 1: 247 (1733, 1754); jfr 2 b. — särsk. om ”bredt” leende o. d. som går tvärs över ngns ansikte. Strindberg Skärk. 197 (1888). Ett .. leende klöv hans .. anlete. Siwertz JoDr. 99 (1928).
2) (i sht i vitter stil) om ngt som befinner sig i rörelse i vatten l. luft o. d. (o. är l. föreställes vara mer l. mindre kilformigt l. spetsigt): (gm att liksom dela o. föra vattnet l. luften osv. åt sidorna) kraftigt (o. med fart) bana sig väg gm (vatten l. luft); ”plöja”; äv. om person på fartyg o. d.; äv., i utvidgad anv., i fråga om passage gm folkhop o. d. (jfr a). Schroderus Liv. 597 (1626; om person på fartyg). Ey örnen i sin flyckt så hastigt lufften klyfwer (som tiden går). Fånge 43 (c. 1710). Den ljungande viggen klyfver skyn. Geijer I. 2: 43 (1803; i bild). Gyllne drakar klöfvo mörkblå vågor. Tegnér (WB) 2: 154 (1814). Ögonblicket derefter klyfde Hemmings tunga svärd luften. Sparre Stand. 458 (1847). (Det utsprång i bogen som kallas skägg) skall göra, att fartyget lättare klyfver vattnet. UB 7: 325 (1874). Med kraftiga simtag .. klöf han med fart vattnet i riktning mot det sjunkande barnet. Ödman VårD 1: 79 (1883, 1887). — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. klyva sin väg, äv. klyva väg för sig, bana sig väg. Sedan han för sig klufvit väg genom hopen. Palmblad Nov. 4: 67 (1851). Fartyget tyckes än våldsammare klyfva sin väg fram mellan (bogsjöarna). Melander Långtur 166 (1896).
b) om röst, ljusstråle o. d.: tränga genom (luften). En röst, .. / Som tunna Luften klöf. Frese VerldslD 119 (1723, 1726). En skarp ljusstrimma klyfver mörkret. Strindberg SvÖ 2: 72 (1883).
3) i uttr. klyva näbb.
a) i eg. anv., om fågel: öppna näbbet o. frambringa läte; numera bl. tillf. med anslutning till b. I berg och backar, under barr och löf, / Satt alltid en figur och näbben klöf. Sehlstedt 1: 140 (1861). Wigström Folkd. 2: 338 (1881; fr. Skåne). — särsk. i bild (jfr b). Nästa gång klyfver hon (dvs. Minervas fågel) nog näbb. JGRichert (1840) hos Warburg Richert 2: 45 (med anspelning på tidningen Minerva).
b) [jfr östsv. dial. näbba, käbbla, munhuggas, o. NÄBBIG] (vard.) om person: öppna ”näbbet”, öppna mun o. säga ngt, tala; särsk. i fråga om träta, polemik o. d.: växla ord, munhuggas, käbbla. Klyva näbb med ngn, förr äv. till ngn. Han var alltid färdig att blifva ond, så fort Olle till honom ”klöf näbb”. Knorring Torp. 1: 148 (1843). Blir nog väl med det, för Ingel Hansson har klufvit näbb med kungar förr! Strindberg GVasa 30 (1899). När .. en framstående psykolog säger att det är galet, borde ju inte jag klyva näbb. DN(A) 1931, nr 283, s. 14.
4) allmännare: dela (ngt i delar). Polhem Test. 14 (c. 1745). Det nuvarande, i så många mot hvarandra afundsjuka stater klufna Europa. Rydberg KultFörel. 1: 163 (1884). Ett fyrkantigt torn med bågfönster klufna af kolonnetter. Bildt Ital. 236 (1896). — särsk.
a) herald. gm en (l. tvenne) lodrät(a) linje(r) avdela (vapensköld) i tvenne (l. trenne) fält; motsatt: dela (se DELA, v.1 1 c); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. i uttr. kluven sköld [jfr t. gespaltener schild, fr. écu parti i motsv. anv.], om vapensköld som gm en lodrät linje är delad i tvenne fält. Uggla Herald. 50 (1746). Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). Klyfves skölden två gånger eller af två skuror i tre fält, kallas (osv.). Schlegel o. Klingspor Herald. 36 (1874). Fleetwood Herald. 40 (1917). jfr: (Fr.) coupé, (sv.) då en skiöld eller en del deraf är klyfd eller delt på tvärs. Möller 1: 397 (1745).
b) i sht kam. i fråga om förh. före 1/1 1928: dela (hemman) i två l. flera delar efter mantalet, så att varje del erhåller proportionerlig andel såväl i hemmanets ägor som i på detsamma vilande skatter o. besvär, dela (se DELA, v.1 4). Hemmanen klyffwes j månge deler. G1R 18: 35 (1546). Nu få flere del i sätesgård ..: kan then ej väl delas, eller klyfvas; hafve tå then rätt, som större delen äger, at efter laga värdering lösa the andra ut. ÄB 12: 7 (Lag 1734). Alla under enskild eganderätt varande hemman .. få klyfvas till hvad hemmantal som helst. SFS 1881, nr 41, s. 2. PT 1911, nr 160 B, s. 2. — jfr HEMMANS-KLYVNING.
c) [efter t. spalten] kem. sönderdela (ett ämne); jfr SPALTA. Berzelius Brev 9: 36 (1808). Vid uppvärmning med utspädda mineralsyror klyfves antiarin i socker och ett gult harts. NF 1: 844 (1876). Äggviteämnenas klyvning till aminosyror. Starck Kemi 267 (1931).
d) refl. l. i pass. med intr. bet.: dela sig; äv.: spricka; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Serenius G 4 a (1734). (Den av skrotjärn erhållna tråden är) benägen at klyfvas. Rinman Jernförädl. 223 (1772). Det svarta beotiska skägget klöf sig i två lockar. Heidenstam Skog. 254 (1904). Han har klufvit sig i en hvardagsmänniska .. och en hälgdagsmänniska. Strindberg GötR 313 (1904). De gamla stammarna (på fläderbuskarna) ha klufvit sig, och märgen har multnat bort. Hallström Skepn. 235 (1910). — särsk. om flod, bärgskedja, väg, ledning o. d.: grena sig. Chalons .. ligger vid Saone, som här klyfver sig i två grenar. MNorberg (1779) hos Björnståhl Resa 5: 165. Urals södra del .. klyfver sig i tre bergrader. Palmblad LbGeogr. 27 (1851). En .. tjock ledningsslang, som .. klöv sig i flera armar. Siwertz Varuh. 57 (1926).
e) [jfr motsv. anv. av t. spalten] ärftligh. i pass. med intr. bet. l. intr., om generna i arvsmassa o. d.: på sätt som kan beräknas efter Mendels regel fördela sig (på de nya individerna). PopVetAvh. 34: 21 (1911). Almquist Ärftl. 42 (1912). Homozygoterna förbli .. konstanta från generation till generation, medan heterozygoternas egenskaper ”klyvas”. NoK 113: 28 (1932).
5) i fråga om mer l. mindre på djupet gående tankeoperationer.
a) (numera föga br.) utreda (ngt komplicerat i dess särskilda moment), ”dissekera”, analysera. LPetri DialNattw. D 4 a (1562). (En period) då man .. vänder systemet på alla sidor, åtskiljer och klyfver, definierar, tvistar. Rosenstein PVetA 1789, s. 24. Att klyfva begrepp och upplösa tankeknutar är icke hvars mans sak. CGvBrinkman (1824) hos Wachtmeister Brinkman 19. Hallström G3 129 (1918). (†) Sannt är wel at Baglivius har först klufwit meningen (ang. våra livsrörelser), Cartesius jemwel rördt litet therom, .. men ingen ännu har bewjst .. den. Swedenborg RebNat. 1: 297 (1720).
b) i uttr. klyva hår, se HÅR, sbst. 2 e. jfr (i mera eg. anv.): Lät nu et hår i mörka hjärnor klyfvas / Til hundra fler med tusend hufvudbråk. Dalin Vitt. II. 4: 128 (1748).
c) [jfr motsv. anv. i d. samt av nt. klūven, grubbla] i uttr. klyva ord o. d., spetsfundigt utfundera betydelsen l. betydelserna av ett ord l. en grupp av ord (i sht utan aktgivande på den egentliga meningen l. på sammanhanget); tvista om ord, disputera; jfr 6 b. Hvarför tro .. at Sveriges idoge inbyggare skulle öfverge sina åkrar, sina bodar, sina verkstäder, för at svälta och klyfva ord i det nya Jerusalem? Kellgren 2: 121 (1787). Ni klyver ord som en jesuit. Serner KejsGKläd. 223 (1918).
6) (†) hämta fram (ngt ur sitt huvud o. d.), ”kläcka fram”.
a) i uttr. klyva ngt ur sitt (eget) huvud l. sin hjärna o. d., ”kläcka fram” ngt (ur sin hjärna), taga ngt ur egen fatabur. Et Gudomligt Bröst-Elexir menar man vara klufvit ur min hiärna. Dalin Arg. 2: 189 (1734, 1754). Det har han ej klufvit ur sit hufvud. Rhodin Ordspr. 42 (1807). SvTyHlex. (1851, 1872).
b) i uttr. klyva ord o. d., ”kläcka fram” l. finna på l. först framföra ett visst talesätt, ett visst uttryck o. d.; jfr 5 c. Ordelaget ..(:) han har inte klyfwit däd oohlet först. Columbus Ordesk. 22 (1678; uppl. 1908). Intet hafwer jag klufwit (de ur bibeln anförda) orden först; intet hafwer jag skrifwit Bibelen ... Men hör vtleggningen. Swedberg Dödst. 288 (1711). Serenius (1741). — särsk. i uttr. klyva ord l. tal efter ngn, taga upp ord l. tal efter ngn, eftersäga ngns ord l. tal. Sedhan befinnes ey eller bewijsligit att vnderlagmans hustron någhot skamligit taal effter samma Student kluffuit haffuer. HärnösDP 1661, s. 29. Lind (1749).
7) i p. pf. i adjektivisk anv.: som har en inåtgående fördjupning l. inskärning l. ränna o. d., så att det ser ut som om den vore kluven; äv. i överförd o. mer l. mindre oeg. anv. — jfr MÅNG-, O-, SMÅ-, TRE-, TVE-, TVÅ-, UNDER-, VIND-, ÖVER-KLUVEN m. fl. — särsk.
a) om del av människo- l. djurkroppen. Kluven gom, se GOM 1. Kluven rygg (husdj., numera föga br.), rygg (länd o. kors) med en längsgående fåra i midten, bildad gm den på båda sidorna starkt utvecklade muskulaturen. Kluven manke (husdj., numera föga br.), manke med en mer l. mindre tydlig fåra mellan bogbladen. PH 6: 4852 (1758). Ren kokar giftet i hans (dvs. den unga drakens) tand, / ren hväser han med klufven tunga. Tegnér (WB) 4: 26 (1822; i bild). Braheska slägtdraget, den klufna hakan. Fryxell Ber. 6: 143 (1833). Sjöstedt Husdj. 1: 41 (1859). LB V. 2: 117 (1908). Nyström Kir. 2: 42 (1929). — särsk.
α) (†) om djurs fot: som är försedd med från varandra väl skilda (icke gm simhud förenade) tår; äv.: som är avdelad i klövar. Getens klufne fot är altid vig och qvick. Kolmodin QvSp. 2: 246 (1750). Fötterne (äro) klufne djupt i fem tår, som klädas med hvita hår. VetAH 1788, s. 312 (i fråga om vattennäbbmusen). Marklin Illiger 182 (1818). Meurman (1846).
β) i fråga om formen på viss yttre kroppsbetäckning l. vissa yttre organ hos människa l. djur, ss. skägg, stjärt (hos fågel), fena (hos fisk) o. d. Broman Glys. 3: 600 (c. 1740; om stjärtfena). En .. man med klufvit skägg. 2VittAH 2: 27 (1787, 1791). Gladan .. lätt igenkännlig i flykten på den kluvna stjärten. Söderberg Fågl. 1: 9 (1932).
b) (†) om biskopsmössa: som har en inbuktning upptill. Biscopen (skall bära) en kloffuen hatt. OPetri 1Post. 65 a (1528).
c) (vard.) om människa l. djur med tanke på kroppens övergång i (de nedre) extremiteterna. Krittren pulsade ned (i snön) så långt de voro klufna. Lindqvist Dagsl. 3: 46 (1904). — särsk. (numera knappast br.) om häst, i uttr. väl kluven: som har öppen benställning. Holmberg 2: 278 (1795). Dalin (1852).
d) bot. om växtdel: försedd med inskärning; särsk. bot. i fråga om inskärning av visst, på olika sätt specificerat djup. Eljest är (blom-)-fodret fördelt i två läppar, af hvilka den öfre är något litet klyfd. VetAH 1742, s. 204. Klufven slida, .. när den är klufven ända till på stammen. Marklin Illiger 381 (1818). Med afseende på bladskifvans spets sägas bladen vara: .. Klufna (vanligen tvåklufna), då spetsen är försedd med en stor, spetsig fördjupning. Forssell InlBot. 138 (1888). — särsk. bot. om blad: som är försedd med inskärning som icke når över bladhalvans midt; motsatt: delad (se DELA, v.1 21 b slutet); jfr FLIKIG 2. Möller PrincBot. 32 (1755). Hartman ExcFl. 168 (1846). Forssell InlBot. 140 (1888).
e) (i fackspr.) om flagga l. fana: tvåtungad. Klufven standert. Hägg Flottan 71 (1904). Enskildas fartyg, som för postverkets räkning förde post, fingo föra svensk flagga med två tungor (s. k. ”kluven” flagga). 3NF 7: 549 (1927).
f) metr. i uttr. kluvet rim, om rim som är uppdelat på flera ord. Mjöberg Stilstud. 178 (1911). SoS 1919, s. 89.
Särsk. förb.: KLYVA ITU10 04. särsk.
1) till 1. Åskeslagh (har) klufuet i tu / tornet. JMessenius (1629) i HB 1: 168. Hvi klyfvas ej skuggande / hjelmar i tu? Tegnér (WB) 2: 14 (1808); jfr KLYVA, v.2 1 c.
2) till 4. Den hellenska världen var genom konungsfreden kluven itu. Grimberg VärldH 3: 122 (1928).
KLYVA SÖNDER10 40. jfr SÖNDERKLYVA. särsk.
1) till 1. OPetri Kr. 220 (c. 1540); jfr KLYVA, v.2 1 c. Östergren (1930).
2) (†) till 4 b. G1R 25: 414 (1555). HH XIII. 1: 178 (1565).
KLYVA UPP10 4. jfr UPPKLYVA.
1) (numera bl. tillf.) till 1: med våld öppna (ngt), bända upp. Dähnert 305 (1746). Vidar .. skulle då klyfva up ulfvens käftar och frälsa Oden. Dalin Hist. 1: 156 (1747). Sahlin SkånFärg. 46 (1928).
2) till 4: gm klyvning dela upp. särsk. ärftligh. i pass., till 4 e: delas upp. Jundell Barn. 1: 38 (1927).
KLYVA UT10 4. jfr UTKLYVA.
1) (tillf.) till 1: gm klyvande skilja ut l. åstadkomma l. forma (ngt). Jarl (hövdingsonen) .. / krökte båge, / klöf ut pilar. Gödecke Edda 98 (1877). särsk. (†) bildl. med avs. på person: skilja ut (från andra). HSH 4: 112 (c. 1568).
2) (†) till 4 b: avsöndra (jord från en jordegendom). BtFinlH 2: 222 (1588).
3) ärftligh. till 4 e: gm klyvning åstadkomma (viss typ o. d.); äv. i pass. i intr. anv. l. intr. i uttr. klyvas resp. klyva ut i ngt, gm klyvning ge upphov till ngt. VerdS 335. 56 (1930). Därs. 67.
4) (†) till 5 a: utreda (ngt), utfundera. SvTyHlex. (1851, 1872).
Ssgr (i allm. till 1 a): (4 d) KLYV-ALG. bot. benämning på sådan alg som förökar sig gm klyvning; i sht i pl. ss. namn på den dylika alger omfattande klassen Myxophyceæ (Cyanophyceæ). Fries Växtr. 277 (1884). Böös o. Falck Kryptog. 9 (1930).
(4 d) -BLAD. [efter det lat. släktnamnet Schizophyllum, till gr. σχίζειν, klyva, o. φύλλον, blad] (†) namn på det till skivsvamparna hörande släktet Schizophyllum Fr. Liljeblad Fl. 656 (1816). Dalin (1852). Fries Ordb. 56 (c. 1870; angivet ss. olämpligt namn).
-BLOCK. skeppsb. det översta (l. vart särskilt av de översta) av blocken (se d. o. 3 h) i ett köl- l. stapelblock, vilket (vilka) förr sönderklyvdes o. borttogs (borttogos), strax innan fartyget skulle gå av stapeln; motsatt: fast block. Lavén Sjöv. 11 (1853). 2NF 3: 707 (1905).
-BORD. tekn. sågbord (arbetsbord) i klyvcirkelsåg; äv. om maskinen i sin helhet. AB(L) 1895, nr 274, s. 3. TT 1897, Allm. s. 199. —
-CIRKELSÅG~002. tekn. = -SÅG 2. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 8. FFS 1924, s. 1360.
(4) -FOT. zool. benämning på hos kräftdjur förekommande extremitet (urspr. simfot) som består av ett skaft med två av plattade leder bestående grenar (av vilka den inre grenen kan utbildas till gångfot); äv. i överförd anv., om missbildning av liknande utseende hos människofot. 2NF 19: 119 (1913). BonnierKL 6: 1445 (1925). Hofsten Ärftl. 2: 183 (1931).
-FOTING. [avledn. av -FOT] zool. kräftdjur tillhörande ordningen Copepoda, som igenkännes bl. a. gm sina klyvfötter, loppkräfta, hoppfoting; i pl. äv. ss. namn på denna ordning. Thorell Zool. 2: 412 (1865). Rendahl Brehm 22: 113 (1931).
(4 d) -FRUKT. bot. frukt som vid mognaden klyver sig i två l. flera enfröiga delar (delfrukter). Areschoug LVäxt. 93 (1875). Skårman Forssell 226 (1898). 3NF 7: 1230 (1927).
-GÄRDSEL l. -GÄRDSLE. skogsv. o. landt. kluvet gärdselvirke; motsatt: trindgärdsel. OrdnLilleTull. 1658, s. D 4 a. LmUppslB 491 (1923).
-JÄRN. (mindre br.) om till klyvning användt järnredskap. Lind (1749; under klöb-eisen). PoetK 1821, 2: 19. Alving Châteaubriant Brière 107 (1924).
-KIL. tekn. bakom klingan i cirkelsåg anbragt kilformig, i den mot klingan vända kanten tunnare stålskiva som avser att spänna upp sågskär som ”klämma” eller ”nypa” klingan o. därigenom hindra arbetsstycket att av klingans uppgående tänder kastas mot arbetaren. TT 1894, Allm. s. 193. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 13. —
-KLINGA, r. l. f. tekn. klyvcirkelsåg; motsatt: kapklinga. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 14. HbSkogstekn. 467 (1922).
-KNIV.
1) för klyvning l. späntning (av stickor) avsedd kniv, vanl. infäst mellan tvenne handtag. Ambrosiani DokumPprsbr. 201 (i handl. fr. 1788).
-MASKIN. tekn. maskin för klyvning l. späntning (av trä). TT 1873, s. 161. HbSkogstekn. 632 (1922).
-MÅKARE, r. l. m. (i fackspr.) måkare (slägga) för klyvning av sten. TLev. 1892, nr 7, s. 2. Därs. 1907, nr 6, s. 3.
-SIDA. (i fackspr.) sida utefter vilken ngt kluvits; jfr -YTA. Eneberg Karmarsch 1: 253 (1858). Edberg TräB 168 (1929).
-SLANA. (i sht i Skåne) längre klyvstör. SDS 1935, nr 75, s. 13.
-SPÅN. (i fackspr.) spån efter klyvcirkelsåg. Klyvspånen är sedan flera år tillbaka en exportvara som användes bland annat till förpackning av frukt. Edberg TräB 162 (1929). SvD(A) 1932, nr 211, s. 15.
-STEN. (i fackspr.) benämning på sten, i sht gnejs, som lätt låter klyva sig. TT 1900, K. s. 83. Grå gnejs (kustgnejs, stenarbetarnes ”klyfsten”). 2UB 7: 17 (1903).
-STÖR. skogsv. o. landt. stör erhållen gm klyvning av grövre träd; motsatt: trindstör. Klyfstörar af mörk ek. Johansson HomOd. 14: 12 (1845). Haller o. Julius 250 (1908).
(4 d) -SVAMP. äldre benämning på bakterie (i inskränkt bem.) (med syftning på att den förökar sig gm klyvning); i sht i pl. Fries Växtr. 303 (1884). Pettersson Bakt. 9 (1926).
-SÅG. (i fackspr.) såg använd för klyvning (sågning i fiberriktningen) av trä; särsk.
1) äldre redskap som bestod av en i ram inspänd grov sågklinga o. som drogs av två personer, klosåg. BoupptVäxjö 1825. Stål Byggn. 1: 151 (1834). Meurman (1846).
2) tekn. i ett stativ inbyggd cirkelsåg (se d. o. 2) som är särskilt konstruerad för klyvning o. uppsågning i längdriktningen av tunnare virke, ävensom för kantning o. jämnkapning. TT 1879, s. 41. Edberg TräB 80 (1929).
-SÅGARE. [till -SÅG 2] (i fackspr.) arbetare som arbetar vid en klyvsåg (i bet. 2). PT 1905, nr 235 A, s. 3. —
-SÖM. (i fackspr.) söm där stynget lägges gm själva tråden. TextBildv. 65 (1925).
(4) -TEGEL. (i fackspr.) tegel av ungefär hälften av vanlig tjocklek; i sht koll. UpsFabrHandtvFUtst. 1921, s. 33. Glaserat Klyvtegel för väggbeklädnad i badrum, korridorer (osv.). GHT 1926, nr 134, s. 1.
-VIRKE. (numera mindre br.) kluvet virke; äv.: virke lämpligt för klyvning. Eneberg Karmarsch 1: 244 (1858). Taktäckningen har .. i Uppland en gång allmänt utgjorts af smalt rundvirke eller halfrundt klyfvirke, lagdt i tvenne lager med mellanlägg af näfver. Uppl. 2: 322 (1908).
-VÄRK, n. (i fackspr.) om klyvsåg (se d. o. 2) l. anläggning med klyvsågar, stavvärk. ”Bakarna” klyfvas .. till bräder i ett särskildt klyfverk. PT 1901, nr 158 A, s. 3. Edberg TräB 166 (1929).
(4 d) -VÄXT. bot. i pl., ss. namn på avdelningen Schizophyta av kryptogamerna, omfattande växter som föröka sig gm tudelning av cellerna. 2NF 24: 1060 (1916).
-YMP, sbst.1 trädg. ympkvist som insättes vid klyvympning. Lundström Trädg. 1: 143 (1831).
-YMP, sbst.2 [vbalsbst. till -YMPA] klyvympning. Klyf-ymp är ibland alla ympningssätt det lättaste att verkställa. LfF 1836, 2: 50. Abelin Frukt 60 (1902).
-YMPA, -ning. trädg. ympa gm att i en avsågad o. därefter kluven stam insätta en l. flera kilformigt spetsade ympkvistar. Salander Gårdzf. 140 (1727). 2NF 33: 552 (1922).
(1 a, 4 d) -YTA. (i fackspr.) yta som uppstått gm l. vid klyvning av ngt; i sht geol. En ytterst hård sandsten som låter klyfva sig och på klyfytorna visar spår af böljslag. Torpson Norden 69 (1887). 2NF 18: 1161 (1913).
-YXA, r. l. f. yxa, särskilt avsedd för klyvning (av trävirke). Eneberg Karmarsch 1: 92 (1858). HbSkogstekn. 223 (1922).
(4 d) -ÖPPNING. [efter t. spaltöffnung] bot. var särskild av de (mellan parvis anordnade celler befintliga) springformiga öppningar i de högre växternas överhud (i sht på bladens undersida), varigenom luften får tillträde till växtens inre delar, ”stoma”; jfr SPALT-ÖPPNING. Hartman Fl. cxv (1832). LAHT 1928, s. 492. jfr LUFT-, VATTEN-KLYVÖPPNING.
Ssgr (bot.): klyvöppnings-apparat(en). sammanfattande benämning på klyvöppningen o. tillhörande celler. NoK 73: 117 (1927).
Avledn.: KLYVARE, sbst.1, i bet. 1, 3, 4 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.
1) till 1 (a): person som klyver (ngt); numera nästan bl. (i fackspr.) ss. yrkesnamn, om klyvsågare. Bureus Nym. 11: 42 (1637). PT 1917, nr 221 A, s. 3. Edberg TräB 166 (1929). jfr BRYNJ-, STEN-KLYVARE.
2) (i fackspr.) till 1 (a): redskap för klyvning av ngt; äv. om det skärande redskapet i apparat för klyvning. LAHT 1903, s. 24. särsk. om redskap för klyvning av korgvide. Eneberg Karmarsch 1: 253 (1858). Sedan klyfver (man) spöet med en knif, klyfvaren, som har fyra klingor, hvilka tillhopa bilda ett kors. Hector Husg. 169 (1904). jfr IS-, STEN-, VED-KLYVARE.
3) till 5; i ssgr; jfr BEGREPPS-, HÅR-KLYVARE.
4) till 6; i ssgn ORD-KLYVARE.
KLYVBAR, adj. till 1 (a): som går (lätt) att klyva. Eneberg Karmarsch 1: 11 (1858). (Grafit är) Lätt klyvbar och förekommer därför ofta i skivor. Starck Kemi 73 (1931).
Avledn.: klyvbarhet, r. l. f. i sht miner. Kristallens klyvbarhet. Till kännemärkena (på juveler hör bl. a.): .. Klyfbarhet, eller vissa mineralers egenskap att i bestämda rigtningar låta klyfva sig med jemna ytor. JournManuf. 4: 105 (1834). Erikson HbSmågatst. 19 (1928).
KLYVERI, n.
1) till 1 a, konkret: anläggning för klyvning av ngt; i ssgr. jfr: Betydande fiskbensklyfverier finnas i New-York och Boston. Ekenberg (o. Landin) 275 (1889).
2) till 5 b; i ssgn HÅR-KLYVERI. jfr (†) elliptiskt: Här gifvas många andra kryphål än för klyfverit. / Hvad ni har att kasta fram, det / Tala, säg, sjung rent ur skägget. Thomander 3: 489 (1826).
3) till 6; i ssgn ORD-KLYVERI.
KLYVLIG, adj. (-elig(h) 1640c. 1755. -lig 1859) (†)
1) till 1 (a): klyvbar. Linc. (1640). Schultze Ordb. 2333 (c. 1755).
2) till 4 d: som har kluvit sig, sprickig. Rothstein Byggn. 378 (1859).
KLYVNAD, r. l. m., l. KLYVNA, r. l. f. (klyfnad 17521829. klöffna 1639) (†)
1) till 1 (a), 4: egenskap(en) att vara kluven l. delad; konkretare: spricka. Schroderus Comenius 731 (1639). KrigVAH 1829, s. 125.
2) till 1 (a): klyvbarhet. SChydenius hos Trozelius Rosensten 238 (1752).
Spoiler title