KNÄVEL knä3vel2, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. knävlar.
Ordformer
(knebel 1829—1836. kne(f)vel (-ffu-) 1582—1742. knäbel c. 1760 (: knäblarna, pl. best.). knä(f)vel 1678 osv. knävl 1798. Se äv. under KNÄVELBORR, KNÄVELSPJUT)
Etymologi
[liksom d. knevel av mnt. knevel, kort trästycke; jfr isl. knefill, tvärstock, holl. knevel, t. knebel; besläktat med KNABB, KNAPE, sbst.2 Formerna knebel, knäbel äro liksom d. knebel lånade av t. knebel. — Jfr KNÄVEL, sbst.2]
(i allm. kort) pinne l. stång, vanl. av trä.
1) om kortare pinne o. d. som anbringas på tvären ngnstädes, tvärslå. — särsk.
b) (†) stång som sättes tvärs över nosen på svin l. annat djur för att förhindra det att tränga gm gärdesgårdar o. d. Columbus Ordesk. 9 (1678; uppl. 1908). Schultze Ordb. 2340 (c. 1755).
c) (†) pinne som stoppas i munnen på ngn för att hindra honom från att skrika, kavle. PErici Musæus 2: 233 b (1582).
2) (†) benämning på ett slags karvstock; jfr KNÄVLING 2. MSolberg (c. 1760) i Fatab. 1931, s. 94.
4) (†) elliptiskt för: knävelborr (se d. o.). Swedberg Ordab. (c. 1730). LexTrip. (1742).
Ssgr (till 1): KNÄVEL-BORR, -SPJUT, se d. o. —
Avledn.: KNÄVLA, v. (knefla 1734. knäfla 1762) [jfr d. kneble, knevle, nt. knäweln, holl. knevelen, t. knebeln] (†) till 1 a: fastgöra ngt medelst knävel, knävra. Dalin Vitt. 6: 371 (1762). särsk. i förb. knävla in, knävla ut, gm insättande resp. uttagande av en knävel fästa resp. lossa (en lina). Tersmeden Mem. 2: 37 (1734).
