SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNÅPA knå3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (Neander Vainio 36 (1924; i bet. 1)); -ARE; jfr KNÅP.
Ordformer
(knop- 1645c. 1755. knopp- 16951865. knåp- 1649 osv. knåpp- 1652)
Etymologi
[sv. dial. knåpa, knåpa sig, knoppa sig; av oklart urspr.]
(ngt vard.)
1) arbeta träget (i sht med småsaker l. småsysslor); särsk. i fråga om arbete som kräver mera tid o. tålamod än skicklighet l. som kräver noggrannhet i småsaker l. detaljer; äv. med innehållsobjekt. Murenius AV 286 (1654). Hään wij gå i Grufwan sysla och knåpa. Lindschöld Gen. D 2 a (1669). Han går och knåpar i trägården. SvBrIt. 1: 25 (c. 1700). Jag sitter alla dagar .. vid mitt skrifbord, och knåpar med fortsättningen af ”Siare och Skalder”. Atterbom (1847) i 3SAH XXXVII. 2: 268. (Hon) satt .. och .. knåpade några styng i brodérbågen. Alving Bellm. 321 (1907). — särsk.: med möda skriva (ngt). (De) skrevo hyreskontrakt, på vilka de i nödfall knåpade dit initialerna. Lo-Johansson Zig. 222 (1929).
2) arbeta smått o. långsamt, pyssla (med ngt). Han går och knoppar så smått, men tager sig icke något alfvarsamt arbete före. Lenæus Delsbo 191 (1736, 1764). Lind (1749). FoU 15: 96 (1902).
3) refl.: (med ansträngning l. skyndsamt) begiva sig i väg; packa sig i väg, pallra sig åstad; utom i vissa särsk. förb. bl. (föga br.) i förb. med adverbiell bestämning angivande varthän l. varifrån ngn begiver sig. ConsAcAboP 4: 105 (1672). Vij .. vänta .. at den gode herren lärer knopat sig utur riket. Bark Bref 2: 123 (1706). Knopen e'r hem. Palmfelt Ecl. 29 (1740). Höet at hösta på marcken tig knoppe. Hielm Alm. 1744, s. 17. Knåpa dig härifrån! Carlén Rosen 401 (1842). Dens. Skuggsp. 1: 439 (1861, 1865).
4) (†) bearbeta (ngn l. ngt); prygla, slå; äv.: skrubba, klå, ”fnatta”; äv. refl. Jagh skall tigh knoopa at thet skall swijdha. Brasck Apg. L 2 b (1648). Iag swär, iag skal dhem een gång så knopa, / Att ryggen ska bli både brun och blå. Beronius Reb. C 2 b (1674). At man flugor hvila ser, / Med ena benet på sitt svarta hufvud knåpa. Strand Tidsfördr. 2: 121 (1763). Björlin Elsa 199 (1879). Skatan satt på ladebotak, / knåpade sig både fram och bak. Landsm. V. 5: 129 (1886).
Särsk. förb. (ngt vard.): KNÅPA AV10 4. till 1: gm träget arbete småningom göra slut på (ngt). Jag ska nog knåpa af min skuld år efter år. Jolin Smädeskr. 116 (1863).
KNÅPA BORT10 4. till 1: gm träget arbete småningom avlägsna (ngt). Knåpa skogen bort och omsider giöra derutaf äng. Salander Gårdzf. 121 (1727).
KNÅPA IHOP10 04, stundom HOP4. till 1; jfr HOPKNÅPA.
1) gm träget arbete (med småsaker l. detaljer) sätta ihop l. åstadkomma (ngt). Sehlstedt 3: 128 (1867). Essén Doll. 159 (1917). särsk.: med möda (o. svårighet) skriva ihop (ngt). Janson Gast. 65 (1902). (Han) satt .. vid lampan och knåpade ihop sitt tal. Thoma Postexp. 87 (1919). AB(A) 1933, nr 294, s. 21.
2) gm träget arbete förtjäna ihop l. samla (pänningar). Jolin Smädeskr. 52 (1863). Idun 1901, s. 144.
KNÅPA I SIG10 4 0. (numera knappast br.) till 1, 2: långsamt (o. med möda) ”stoppa i sig” l. förtära (ngt). Lind (1749). Sahlstedt (1773). Tholander Ordl. (c. 1875).
KNÅPA OM. (†) jfr OMKNÅPA.
1) träget o. mödosamt arbeta med l. sköta om (ngt); jfr KNÅPA 1. Deras ägor jagh skal knopa om, / Medh syn och fast illistigher dom. Brasck FörlSon. F 1 b (1645).
2) till 4: prygla. Jagh önskar honom een gång finna, / Hans Pältz jagh skulle knåpa om så, / At Risperna skulle om Ryggen stå. Brasck TyKr. G 4 b (1649).
KNÅPA SAMMAN10 32 l. 40. till 1: knåpa ihop; särsk. = KNÅPA IHOP 1 slutet. I allmänhet märker man, att .. (Oxenstierna) mödosamt knåpar samman sina dikter. Lamm Oxenst. 369 (1911).
KNÅPA SIG AV10 0 4. (numera föga br.) till 3: ge sig av, ge sig i väg. Moræus Schonæus 450 (c. 1685). Scholander 3: 113 (1864).
KNÅPA SIG BORT10 0 4. (numera föga br.) till 3: ge sig av, packa sig i väg. Lind (1749). Larsen (1865).
KNÅPA SIG FORT. (†) till 3: ge sig av. Serenius (1734; under budge, v.).
KNÅPA SIG IN10 0 4. (numera föga br.) till 3: ge sig in, pallra sig in. Bark Bref 2: 167 (1707).
KNÅPA SIG TILL. (†) till 1: (gm ihärdighet l. trägna ansträngningar) skaffa sig (ngt). Ekeblad Bref 1: 207 (1652).
Ssgr (till 1; ngt vard.): KNÅP-ARBETE~020, äv. ~200. knåpgöra. Serenius EngÅkerm. 241 (1727).
-GÖRA, n. besvärligt o. tidsödande arbete med småsaker; detaljarbete; ”petgöra”. Tholander Ordl. (c. 1875). ”Det der ä' ett knåpgöra det med” — sa' qvastgubben åt urmakaren. Holmström Sa' han 17 (1876). SvD(A) 1934, nr 16, s. 7.
-SAK. (†) småsak, petitess. GbgMag. 1759, s. 239.
-SYSSLOR, pl. (tidsödande o. besvärliga) småsysslor. VetAH 1782, s. 310.
Avledn. (ngt vard.): KNÅPIG, adj.
1) till 1: som fordrar l. utmärkes av knåpgöra; strävsam, ”knogig”. Berndtson (1880). Ett strävsamt och knåpigt liv. Bergman Hancken 171 (1920).
2) (föga br.) om handstil: gnetig; jfr KNÅPA 1. Cederschiöld Skriftspr. 85 (1897).
3) till 2: långsam, sölig. (Det) ligger .. i alla biographiska arbetens natur, .. att framskridandet går knåpigt och långsamt. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 59. Auerbach (1909).
KNÅPSAM, adj. (numera knappast br.) till 1 = KNÅPIG 1. Smått och knåpsamt arbete. Wasenius NorrlBoskSk. 38 (1751). VetAH 1753, s. 273. Björnståhl Resa 1: 226 (1771).
Spoiler title
Spoiler content