publicerad: 1936
KNAPPT knap4t, adv.
Ordformer
(knaft 1668—1755. knafft 1667—1727. knapt 1671—1901. knappt 1746 osv.)
Etymologi
1) = KNAPPAST 1. Knappt kunna stå på benen. Knappt kunna andas. Man såg knappt ärret efter operationen. Ordet är numera knappt brukligt. Han hade knappt någonsin hört ett så utmärkt föredrag. Knafft töras bedia om ett stycke Brödh. Rudbeckius Luther Cat. 184 (1667). Jag är nu plågad af sådan grufwelig tandwärk, att iag knafft kan holla pennan. KKD 6: 235 (1714). Lönen räcker knapt til. Sahlstedt (1773). För den son, som sist blef född, fanns knappt en smula qvar. Runeberg 2: 49 (1846). Röster, som knappt tordes ge sig luft, jämrade vid portarna. Hallström Than. 36 (1900). — särsk.
a) för att beteckna en skärpning av ngt förut uttalat: nätt o. jämnt; jfr b α. HSH 7: 217 (c. 1800). Förfärligt långsamt går det framåt (med förbättringen); knappt med tuppfjät. Atterbom (1842) i 3SAH 37: 76. Hallström GHist. 123 (1895). — särsk. (numera föga br.) i det konjunktionella uttr. knappt att, nätt o. jämnt att, nätt nog att. Men hon (som av barmhärtighet upptagits i huset) giorde icke de ringaste knafft att hon gick i kelleren. BoupptSthm 1680, s. 142 b, Bil. Tegnér (WB) 3: 135 (1821).
b) i vissa uttr. l. förb.
α) i uttr. knappt nog l. knappt ens, nätt o. jämnt, med nätt nöd; ofta (jfr a) för att beteckna en skärpning av ngt förut uttalat. HdlCollMed. 10/3 1697. En löslig munnens bekiännelse, och knapt nog det. VDAkt. 1795, nr 468. Knappt nog vilja de (dvs. vissa kristna) erkänna Guds arms uppenbarelse i naturen. Melin Pred. 3: 52 (1852). Bårbärarna gå förbi med resterna av de träffade. Man knappt ens ser på dem. Cederschiöld Krig 118 (1916). Östergren (1930).
β) (numera föga br.) i uttr. nätt och knappt, med nätt nöd, nätt o. jämnt. Då Tisbe .. upptäckte sin älskare, som nätt och knappt hann igenkänna henne innan han dog (så osv.). Lidforss Dante II. 2: 120 (1902). Engström Glasög. 14 (1911).
γ) (†) i uttr. knappt aldrig, närapå aldrig, knappast någonsin. Betala the icke i åhr, .. så betala the knapt aldrigh. BtÅboH I. 5: 55 (1682).
δ) (i sht i vitter stil) i uttr. knappt så mycket, nätt o. jämnt så mycket, just så mycket. Om en Wärd biuder sina Gäster wara lustige, och han gifwer them knapt så myckit til dricka, ther med the kunna släckia sin Torst, så motte Gästerna holla thet icke för hans Alfwar. Ekman Siönödzl. 155 (1680).
2) = KNAPPAST 2. Saken synes knappt värd en sådan uppoffring. Jag kan knappt tro att (osv.). Det skulle knappt förvåna mig, om (osv.). Jag anser knappt att han är tillräknelig. Han är knappt någon större begåvning. Går du ut i kväll? — Jag tror knappt det. Lucidor (SVS) 464 (1674). Achrelius Hand B 2 a (1690). Om bibelnämden får rätt, duger det knappt längre att säga (osv.). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 511. Han får knappt våra bref i afton. Berndtson (1880). De Geer Minn. 1: 42 (1892). SvTeolKv. 1930, s. 184. — särsk. (i Finl.) i uttr. knappt nog, knappast, näppeligen; jfr 1 b α. (Ranckens) teologiska ståndpunkt kan knapt nog betecknas såsom i egentlig mening pietistisk. FinBiogrHb. 1746 (1901). Söderhjelm ItRenäss. 220 (1907).
3) = KNAPPAST 3. Det är knappt femton grader i rummet. Knappt en vecka efter operationen var han på benen igen. Knappt tredjedelen av besättningen (på fartyget) räddades. SvBrIt. 2: 13 (1690). Klippan är i hela sin omkreds knaft 2. Engelska mijl. Hiärne 2Anl. 82 (1702). Tjufven var en knappt tjuguårig pojke. De Geer Minn. 2: 270 (1892). Grimberg VärldH 3: 442 (1928).
4) = KNAPPAST 4. Ehrenadler Tel. 30 (1723). Knapt var Hr. T:s omarbetade Öfversätn. trykt i Sv. Mag. .. som jag får skickandes en ny Öfversätning. SvMag. 1766, s. 388. Knappt var (svenska) Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 1 (1801). Gustaf III 3: 3 (1807). Knappt hade berättarinnan nämnt D. Fernando, då Cardenios ansigte skiftade färg. Lidforss DQ 1: 347 (1890). Knappt hade om morgonen sjuslaget förklingat .., när en svindlande stormstege restes mot den tysta stadsmuren. Heidenstam Svensk. 2: 80 (1910). Grimberg VärldH 5: 72 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. knappt .., att icke, knappt .., förrän; äv. med den pleonastiska negationen efter subj. i efterföljande sats; jfr ICKE g α δ'. Knafft kan den närmaste Gran-Hustrun hinna uti Kammaren, at icke Qwinnan i medler Tid är förlöster. Hoorn Jordg. 1: 162 (1697). Knapt hade hon utsagt desse orden at hon sig icke ångrade. Ehrenadler Tel. 261 (1723).
b) (i sht i vitter stil) med den efterföljande satsens konj. utelämnad. HNorijn (1702) i Landsm. XI. 1: 92. Knapt nalkas vi hvaran, vi våra plågor öka. GFGyllenborg Vitt. 1: 166 (1762, 1795). Knappt var det sagdt, flög dörren opp. Andersson MickelR 166 (1900).
Spoiler title
Spoiler content