SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNAST knas4t, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Lagerlöf Theokr. 102 (1884) osv.), äv. -er32 (Palmstierna Artill. 44 (1872)).
Etymologi
[sv. dial. knast, motsv. d. knast, nt. (o. t.) knast; till stammen i KNASA o. KNASE]
1) (i vissa trakter, ngt vard.) vresig utväxt på träd, ”knöl”, ”knagg”; knuta l. kvist i ved, bräder o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Dähnert 149 (1746). En pinne, fullsatt med små knastar. Cavallin Kipling Kung 46 (1897). Golvet tycks icke en gång vara släthyvlat, jag har en knast rakt under ryggen. Elgström ModEsk. 289 (1916). Lågt på stammarne, på risiga knastar, hade gröningarne reden. 1LundagKron. 304 (1918). SvD(A) 1933, nr 298, s. 11 (bildl.).
2) (i fackspr.) om utstående del (fals, ”knopp”, tagg o. d.) på maskindel l. redskap. Eneberg Karmarsch 1: 199 (1858). Palmstierna Artill. 44 (1872; på projektil). (Skruvbultar) med kullrigt eller försänkt hufvud, med eller utan knastar. PriskatalWSonesson 1895, s. 118.
Ssg: (1) KNAST-FRI. (i vissa trakter, i sht i fackspr.) om ved, virke o. d.: fri från ”knaggar” l. kvistar, kvistfri. VetAH 1765, s. 55. Knastfri bokved. Lund 1895, nr 72, s. 1. Östergren (1930).
Avledn.: KNASTIG, adj. [jfr sv. dial. knastig, ävensom d. knastet]
1) (i vissa trakter, mindre br.) till 1: full av ”knastar”, kvistig, knutig. Rosensten Skog. 12 (1737). Rosenius Naturst. 4 (1897). De breda, knastiga golvtiljorna. Ossiannilsson Slätt. 341 (1909). Östergren (1930).
2) (i vissa trakter, numera knappast br.) bildl., om person: trumpen, vresig. Butter och knastig. Almqvist AmH 1: 36 (1840).
Spoiler title
Spoiler content