SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNYST knys4t, n. (CVAStrandberg 4: 328 (1857) osv.), äv. r. l. m. (Dalin Vitt. 5: 150 (c. 1750), Högberg JesuBr. 1: 170 (1915)), oböjl.
Etymologi
[jfr d. knyst, n., i d. dial. äv. r., nor. knyst; till stammen i KNYSTA]
(ngt vard.)
1) (svagt) ljud; halvkvävt ord, ”muck”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest; ofta i sådana uttr. som icke ett knyst, icke det minsta knyst, varken knyst eller knäpp o. d.; jfr KNY, sbst. (Han) hörde icke det ringaste på gatan hvarken knyst el(ler) knäpp. VRP 3/4 1722. Den hurtige Charlie, som utan ett knyst afstår sitt hjertas utkorade åt brodern. AB(L) 1895, nr 290, s. 2. Ingen vågar säga ett knyst. VL 1907, nr 166 A, s. 6.
2) i allmännare anv., övergående i bet.: (icke) det minsta, (icke) ett dyft. Janson Gast. 64 (1902). Prosten stirrade länge på skrivelsen och förstod inte ett knyst. Larsson i By BergsmH 1: 60 (1915). Därom vet Pantalone ej ett knyst. Siwertz Vindr. 124 (1919).
Spoiler title
Spoiler content