SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNYTA kny3ta2, v. -er, knöt knø4t, knöto knø3-2, knutit knɯ3tit2, vard. stundom (i sht i mellersta Sv. o. i Finl.) knytit kny3tit2, knuten knɯ3ten2, vard. stundom (i sht i mellersta Sv. o. i Finl.) knyten kny3ten2; förr äv. KNYTTA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Spegel 470 (1712: knytting, i bet. 5 f slutet)), KNYTTLING (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf.).
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. knyta Helsingius (1587) osv. knytta KKD 7: 145 (1707; i bet. 9 e), Lind (1749; i bet. 5 g), LdVBl. 1842, nr 28, s. 4 (i bet. 5 g). pr. ind. sg. knyter OPetri 1Post. 14 b (1528) osv. pass. knytes Murenius AV 9 (1637) osv. knyts Tegnér (WB) 5: 100 (1825) osv. ipf. ind. sg. knöt (knööth) Verelius Gothr. 267 (1664) osv.; knytte RA I. 3: 277 (1594), Lenngren (SVS) 2: 284 (c. 1815). ipf. ind. pl. knuto Boivie SvSpr. 185 Bil. (1820), Rydqvist SSL 1: 247 (1850); knöto (knöte) Frese VerldslD 123 (1726: samman knöte), Retzius FlVirg. 66 (1809) osv. sup. knutit (-et) Lucidor (SVS) 296 (1673) osv.; knytit Boivie SvSpr. 185 Bil. (1820; klandrat i SvLitTidn. 1821, sp. 328), Schiller SvSpr. 199 (1859; angivet ss. förekommande i dagligt tal), Bergroth FinlSv. 44 (1916; angivet ss. i hög grad ovårdat); knyt BtÅboH I. 2: 26 (1624); knyytt LPetri Job 14: 17 (1563: inknyytt); knytt (-dt) Rääf Ydre 3: 165 (cit. fr. 1621), 2RARP 2: 33 (1723). p. pf. knuten Serenius Gg 4 a (1734) osv.; knuttit, n. Spegel GW 261 (1685; rimmande med suttit); knyten Lagerström Tart. 99 (1730), HemslöjdsutstSthm 1880, s. 134; knytt GripshInvent. 1553, Hyltén-Cavallius Vär. 2: 31 (1868); knyttad (i bet. 5 g) Lönqvist Bara 19 (1775), Svanander Bara 5—6: 32 (1797); knytted (i bet. 5 g) TullbSthm 18/9 1578)
Etymologi
[fsv. knyta (p. pf. knytter); jfr sv. dial. knytta, sticka, ä. dan. o. dan. dial. knyde (ipf. knytte), d. knytte, nor. knyta, isl. knýta, av germ. knūtian, till KNUT, sbst.1; jfr mnt. knutten, nt. knütten, sticka, feng. cynttan (eng. knit), knyta, av germ. knuttian, utgående från en västgerm. sidoform som föreligger i feng. cnotta, knut. Formen knytta har (liksom d. knytte) delvis uppkommit gm ombildning efter ipf.- o. p. pf.-formerna knytte, knytt, men torde i bet. 5 g väsentligen bero på lån från nt. knütten. Den starka böjningen har uppkommit gm analogi med sådana verb som BRYTA, STRYKA]
A.
1) göra l. slå en knut l. knutar; äv. med innehållsobj. i sådana uttr. som knyta en knut; äv. med obj. betecknande det band o. d. varmed knutarna göras: göra osv. knut(ar) på (ett band o. d.); medelst knut(ar) förena ändarna av (ett band o. d.). Knyta en hårdknut. Knyta en knut på näsduken (l. urkedjan) för att komma ihåg ngt. Medh remar knyta wij lyckior, (knutar) och lösa them vp igen. Schroderus Comenius 516 (1639). Thet hårda Bandet / Thet Alexander fan af Gordio så knuttit / Som hade Pallas sielf i samma Knyte suttit. Spegel GW 261 (1685). Den känner knuten, som knutit har. Granlund Ordspr. (c. 1880). Knyta sina skoremmar. Melin VikSaga 95 (1910). Han satt .. med servettsnibbarna knutna likt två horn bakom nacken. Siwertz JoDr. 33 (1928). — särsk.
a) i fråga om åstadkommande av mer l. mindre konstmässig(a) knut(ar) på halsduk, prydnadsband o. d.; äv. i uttr. knyta på ngt, vara sysselsatt med l. hålla på med att knyta ngt. UnderrManskläd. A 4 b (1778). Han knöt länge på halsduken. Strindberg Fjerd. 26 (1877). Öhrvall Knut. 42 (1908).
b) i fråga om åstadkommande av knutar i magiskt syfte.
α) i fråga om (äldre) folktro: göra knutar för att därigm påföra l. fördriva sjukdomar o. d.; jfr KNYTA BORT 2. Linné Gothl. 330 (1745). Knyta öfver en. Weste (1807; med hänv. till knyta bort). I vissa sjukdomar, såsom gulsot, sker läsningen under knytning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 410 (1864). Gadelius Tro 2: 2 (1913).
β) i fråga om den (i sht förr) i vissa trakter, särsk. i Finl. förekommande seden att på midsommaraftonen binda olikfärgade (svarta, vita, gröna, röda, blå osv.) garnändar omkring växande, jämnhöga (i jämnhöjd avskurna) rågstrån för att efter något dygn av färgen på garnet kring det strå som vuxit högst utröna eget l. ngn annans öde. Topelius Dagb. 1: 237 (1834). Wacklin Minn. 3: 108 (1845). Vasenius Top. 1: 273 (1912).
c) bildl. i uttr. knyta knut(en) för l. på ngt, göra slut på ngt; se KNUT, sbst.1 1 b γ β'.
d) refl., om band o. d.: bilda knut(ar); äv. oeg. l. bildl.: trassla ihop sig. Acrel Sår 165 (1745). Pasch ÅrsbVetA 1837, s. 34. Man skall .. undvika allt för långa trådändar, som under arbetet lätt knyta sig. Sömnadsb. 150 (1915). Allt knöt sig, men redde sig ändå. Suneson GGrund 71 (1926).
e) i utvidgad anv., med avs. på klädesplagg o. d. som fästes medelst band o. d.: knyta till banden på (ngt); förr äv. med avs. på pänningpung o. d.: tillsluta med knutar, knyta till; jfr 2. Har Gudh digh högt vpsatt, hantera Folck och Länder, / Lät see du är eij knapp, at knyta Pung och Händer. Achrelius Mor. B 2 a (c. 1690). Att skona wäl knyta, kunn' the sig ey kröka. Törnewall B 3 a (1694). Skynda, mamsell, fäst kamm i ert hår, knyt klädningen bättre. Runeberg 1: 148 (1836).
2) fästa (ngt vid ngt) med knut(ar); vira l. linda (band, bindel, duk o. d. om ngt) o. fästa det med knutar; äv.: fästa (ngt vid ngt) medelst ett med knut(ar) fastsatt band o. d.; binda. Knyta ett band om ngt. Knyta en duk om pannan, för ögonen. Knyta en pinne vid en trädstam. Rääf Ydre 3: 165 (cit. fr. 1621). Knyt en näsduk för mund på den saten, så skriker hon så lagom. Björn Medb. 67 (1789). I skuggiga parkens sköt, / Han springarn knöt / Vid en af dess doftande stammar. Leopold 2: 222 (1810, 1815). Ett skärp af rödt ylletyg .. knytes kring lifvet. Iduna 1865, s. 2. Sahlin SkånFärg. 83 (1928). — särsk. refl., om band o. d.: medelst knut fästa sig vid l. omkring ngt; äv. oeg. l. bildl. TT 1879, s. 88. Lagerlöf Körk. 143 (1912; bildl.).
3) (i sht i vitter stil) oeg.: slingra i l. om vartannat, sammanslingra (ngt), lägga (armar l. ben o. d.) i kors; äv. med saksubj. Lättia aldrig fick i kors min' armar knyta. Kolmodin QvSp. 1: 636 (1732). Se'n han sagt det, hade lugnt han knutit / Sina armar öfver bröstet blott. Runeberg 2: 91 (1848). (Den lilla flickan) satt .. öfver hans axlar, hållande sig fast i hans långa hår och knytande sina små fötter tvärsöfver hans haka. Blanche Bild. 1: 140 (1863). I höjden brusade det och dånade i kronorna (på träden), som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Heidenstam Svensk. 1: 163 (1908). — särsk. refl.: sammanslingra sig. Till en rik och mäktig krona / Dina (dvs. ekens) .. grenar / Knyta sig. Oscar II 2: 307 (1859, 1888). Heidenstam Tank. 49 (1899).
4) med hjälp av snöre, band o. d. sammanfoga till ett helt, sammanbinda, binda; med obj. betecknande antingen de delar som sammanfogas till ett helt l. det hela (krans, bukett, kärve o. d.) som gm sammanbindningen åstadkommes; äv. bildl.; äv. i uttr. knyta på (ngt), vara sysselsatt med l. hålla på med att knyta (ngt). Kärfvar knötes. Mörk Ad. 1: 134 (1743). En Blomsterquast, som med et strå du knyter. Envallsson Kung. 15 (1784). Av den sista sädesluggen gjordes (i Värmlands finnbygd) en ”löckneck” som knöts i särskilda ”lotter”, en för varje ko i ladugården. Nilsson FestdVard. 144 (1925). — särsk.
a) (förr) i uttr. knutet hår, i knutpiska uppbundet hår. Lenngren (SVS) 2: 130 (1795). En lång karl med knutit hår och tupé. Cederborgh OT 1: 46 (1810).
b) i uttr. knutet (halm)tak, tak med halmen fastbunden, ”bundet halmtak” (se BINDA, v. 5 b δ). TurÅ 1933, s. 8.
c) bildl. i uttr. knyta lagrar, se LAGER, r.
d) (i vitter stil) refl., med saksubj.; äv. bildl. Murgrönrefvans helga krans sig knöt / Betydningsfullt om silfvergråa håren. Stagnelius (SVS) 3: 19 (1814). Den krets (av beundrare), som knutit sig kring henne under ett uppehåll i dansen. Rydberg Frib. 28 (1857).
5) av band l. snören l. garn l. vidjor o. d. ss. material förfärdiga l. iordningställa (ngt); jfr BINDA, v. 7. En bår af qvistar knuten. Tegnér (WB) 4: 13 (1822). — särsk.
a) åstadkomma (en lina l. dyl.) gm hopknytning av flera delar. Hammarström Sportfiske 28 (1925). — särsk. bildl. Nu från (det brinnande) templet och ned till strand / knyts en kedja af händer. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Ridderstad SDikt. 1: 211 (1855).
b) vävn. med avs. på solv: tillvärka gm att hopbinda solvtråden till avsedda öglor. Törnsten Linnel. 7 (1787). UB 6: 424 (1874). — jfr SOLV-KNYTNING.
c) med avs. på frans l. makramé o. d.: tillvärka gm att sammanfläta o. sammanknyta trådar enligt visst mönster. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 31. Gardinen .. kantas nedtill med fransar, hvilka kunna vara antingen i macramé .. eller knutna af i tyget upprispade trådar. Freja 1880, s. 106. SvSlöjdFT 1914, s. 19. — jfr FRANS-, MAKRAMÉ-KNYTNING.
d) i fråga om tillvärkning av mattor l. andra vävnader gm att (medelst ett slags snara) fastknyta garnändar i botteninslaget. Knutna mattor. SocDem. 1928, nr 68, s. 7. Sylwan Ryor 63 (1934). — jfr MATT-KNYTNING.
e) med avs. på nät (l. maskor av nät): tillvärka medelst (med knytnål slagna) knutar, binda; äv. i utvidgad anv., med avs. på ståltrådsnät. Nordforss (1805). Runeberg 2: 9 (1847). Fiskaren hinner icke binda nät och knyta skötar, så fort som sälen rifver sönder dem. LD 1903, nr 272, s. 2. U-båtsnät. .. grofmaskiga, af tumstjock ståltråd knutna nät. VFl. 1918, s. 33. — jfr NÄT-, SKÖT-KNYTNING.
f) handarb. enligt en med nätbindning likartad teknik tillvärka (föremål av) ett slags tunn, nätlik vävnad l. spets o. d.; äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter): knyppla. Knyta filé. Handkläde .. medt en knytt hwith lista mitt oppå. GripshInvent. 1553. Posten 1768, s. 237. Fatab. 1911, s. 87 (1777). Bord, klädda med knutna eller virkade dukar. LbFolksk. 176 (1899). Knypplade och knutna spetsar. Branting PrydnSöm 75 (1910). TextBildv. 87 (1925). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, förr äv. -ing, i konkret anv.: knutet arbete (spets o. d.); äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter): knypplat arbete (spets o. d.). SthmStadsord. 1: 38 (1635). 1 paar gambla lakan med knyttning omkring. BoupptSthm 15/12 1666. Spegel 470 (1712: knytting). Litet Knytning med nål och Kaflar. BoupptVäxjö 1781. En duk, .. i kanterna prydd med knytning och nätverk. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 187 (1868). SvSlöjdFT 1905, nr 2, s. 2 (om knypplade spetsar från Dalarna). RedNordM 1927, s. 17. jfr GULD-, HOLLANDS-, SILVER-KNYTNING m. fl.
g) (företrädesvis i formen knytta) [jfr sv. dial. knytta, sticka] (†) sticka; jfr BINDA, v. 7 c. TullbSthm 18/9 1578. Strumporna (voro) knyttade af hvitt ullgarn. Lönqvist Bara 20 (1775). Somliga yachtseglare föredraga tröjor, knutne af tvinnadt ullgarn, med båtens namn i röda eller hvita bokstäfver invirkadt öfver bröstet. Oxenstierna Vanderdecken 66 (1865).
B.
6) i bildl. anv. av 2.
a) (i sht i vitter stil) foga (ngt till ngt annat); anknyta (ngt till ngt). Detta lifvets vana att knyta motsats till motsats. Wikner Lifsfr. 2: 59 (1873). (Han) knöt den ena anekdoten och episoden till den andra så skickligt .., att (osv.). Wærn-Bugge Bruksb. 175 (1925). — särsk. refl. med saksubj.: foga l. sälla sig (till ngt), förena sig med, följa på. Det ena knyter sig till det andra i oafbrutet sammanhang. Cavallin (1876). Till raden af dessa högtidsdagar .. knyta sig andra. Tegnér LundUniv. 26 (1897). SvD(A) 1931, nr 220, s. 4.
b) förena l. förbinda (ort l. trakt o. d. med en annan medelst förbindelseled l. kommunikationer o. d.); äv. med saksubj. Liksom .. (Balkanhalvön) genom Arkipelagens öar förbindes med Asien, är ock .. (halvön Indokina) genom Sundaöarna knuten vid Australien. Svensén Jord. 238 (1885). SvGeogrÅb. 1930, s. 80.
c) binda (ngn l. ngns sinne o. d. vid ngn l. ngt, särsk. med band av sympati o. d.); äv. med saksubj. När som nw hiertat är .. fongat, såå knyter ordhet eller euangelium thz widh Christum och föreenar thz medh honom. OPetri 1Post. 14 b (1528). Den normandiska husbonden .. knyter tjänarne till husets intressen med väl afpassade gratifikationer. Anholm Norm. 209 (1898). De band, som .. knöto honom till Örebro län. SvD(A) 1933, nr 228, s. 9. — särsk.: gm (varaktig) anställning o. d. fästa (ngn vid ett företag); i sht i p. pf. Nyblom Österut 75 (1908). Textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren. Stiernstedt Liw. 156 (1925). Persiska staten (har) igångsatt mycket stora järnvägsarbeten, till vilka även en del svenska ingenjörer knutits. NDA(A) 1931, nr 352, s. 10.
d) (†) i uttr. knyta ngn i sin famn o. d., sluta ngn i sin famn osv. Kolmodin QvSp. 1: 290 (1732). Strand Tidsfördr. 1: 54 (1763).
e) (†) fängsla (ngn); äv. bildl. De tycktes nu vara knutne uti sina Fienders händer. Mörk Ad. 2: 332 (1744). Hans hjerta vore knutit / Med samma (kärlekens) band, hvari han sjelf min frihet slutit. JGOxenstierna 5: 183 (c. 1817).
f) med nödvändighet o. oskiljaktigt fästa l. binda (ngt vid ngt l. ngn); äv.: inskränka l. begränsa (ngn l. ngt) till ett visst begränsat område o. d. Vissa villkor voro knutna vid donationen. Nordenflycht QT 1748—50, s. 59. Ordskatten .. är med ett så innerligt lifsband knuten vid formerna, att (osv.). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 515. Riksspråk .. (är ett) språk, som icke är knutet vid någon viss landsända. Noreen VS 1: 26 (1903). För människans till timligheten knutna förnuft är dörren stängd till Guds väsen. SvTeolKv. 1928, s. 338.
g) förbinda l. förknippa (ngt med ngt l. ngn); sätta (ngt) i samband (med ngt l. ngn); ansluta l. anknyta (ngt till ngt l. ngn). Mångfaldiga sagor knötos till Henok. Rydberg Urpatr. 38 (1873). Den ädle skald, till hvars minne Ni knutit festen. Quennerstedt StrSkr. 2: 400 (1897, 1919). De öfversvinneliga förhoppningar man på vissa håll knutit vid den nya institutionen. VKyrka 2: 248 (1917). — särsk. refl.: förbinda l. förknippa sig (med ngt l. ngn), vara förbunden l. förknippad l. (komma att) stå i samband med (ngt l. ngn), ansluta l. anknyta sig till (ngt l. ngn). Detta hopp knyter sig till minnet. Geijer I. 7: 132 (1830). Kungsgården Venngarn, vid hvilken knyta sig sägner ända från vår hednatid. Höjer Sv. 1: 39 (1873). Det skolpolitiska huvudintresset knyter sig för ögonblicket till igångsatta och planerade utredningar. SvD(A) 1934, nr 12, s. 4.
h) (numera bl. ngn gg i vitter stil) sammanbinda (olika ting), sammanlänka, förena; äv. med saksubj. Det är oförnekeligt, at en Handlande bör .. känna människliga naturen, för at knyta sit och andras Interesse. GbgMag. 1759, s. 90. Han är minnet af våra sköna stunder, bandet som knyter våra själar. Strindberg TrOtr. 4: 35 (1897). Innan vi knyta våra öden, måste Du säga mig Din hemlighet. Dens. HögreR 290 (1899). — särsk. refl. med saksubj. Likväl knyta sig småningom den gamla traditionens trådar. Geijer I. 1: 190 (1845).
7) i bildl. anv. med anslutning till (1 o.) 5.
a) (i sht i vitter stil) med avs. på intrig, drama o. d.: sammanväva; åstadkomma, uppbygga; äv. refl. Knyta och uplösa actionen uti en tragedie. Möller (1790). Intrigen knyter sig (i ett vitterhetsstycke). LoW (1862). Ett konstnärligt knutet drama. NF 2: 660 (1877). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 566 (1916).
b) gm att förena tvenne personer o. dyl. l. sig med ngn annan (i sht gm sympati, vänskap, kärlek o. d.) åstadkomma (ett föreningsband, förbund, bekantskap, vänskap, äktenskap, relationer osv.). Knyta starka vänskapsband. Knyta hymens band. Knyta en förbindelse, ett förbund, äv. en förening (med ngn). Knyta äktenskap, äv. (numera mindre br.) giftermål (med ngn). Knyta bekantskaper, relationer. Gudh som förra bandet (dvs. det förra äktenskapet) knööt, / ok thet samma sönderbrööt (gm makens död). Lucidor (SVS) 165 (1671). Knyta vänskap. Weste (1807). De giftermål som syndigt knötos. JGOxenstierna 4: 410 (1815). De svenske herrarne knöto .. frändskapsband med dansk och tysk adel. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 490. Beskows stora lätthet att knyta bekantskaper. Wirsén i 3SAH 11: 152 (1896). Att få knyta släktskap med sin överordnade var mer än han vågat begära. Karlgren KinNov. 138 (1921). — särsk. (mindre br.) refl., om vänskapsband o. dyl. l. om förbund o. d.: komma till stånd, bildas. Amundus gör bekantskap med Florinna ... och deras kärleksband knyter sig. Atterbom FB 185 (1818). Det hanseatiska förbundet (hade) vid medlet af 1200-talet knutit sig. Järta 1: 244 (1832). Oscar II IV. 1: 17 (1864, 1890).
C.
8) [jfr fsv. engin träbygningh skal knytas högre än viij alna (SthmTb. 1: 21 (1475))] byggn. hopfoga l. infoga (timmer, bjälke, stock) medelst knut (se d. o. I 6). (På grund av svedjefällandetfår man snart icke tillräckligt timmer till husbehov) ock dett (timmer) som då hugges är så smatt att dett illa kann knytas. RARP 3: 209 (1642). Syll-varfvet, som knytes åfvan på gråstens-murarne. Brauner Bosk. 151 (1756). Wijnblad Tegelbr. 21 (1761).
D.
9) [jfr fsv. syn knyttha näffwe, sin knutna näve (HistTroj. 308), knytha näffuon, knyta näven (CodUps. C 20 456)] sammandraga l. hoptrycka l. sluta handen i ett hårdt grepp, särsk. ss. tecken till vrede l. hot o. d.; äv. i uttr. knyta handen l. näven om l. (om)kring ngt o. d., sluta handen i ett fast grepp om ngt; äv. refl. l. i pass. med intr. bet., om hand: sluta sig l. sammandraga sig till ett hårdt grepp; äv. i p. pf. i adjektivisk anv., om hand. Tå en .. knyter näffuan .. eller ock någhot annat sådant wredhes tekn giffuer ifrå sigh. LPetri Mandr. A 8 b (1562). Slår man annan med knyttan näfwa (så osv.). FörarbSvLag 5: 312 (1713). Hans (dvs. K. XII:s) styfva näfvar knyttes käckt. Odel Sincl. 20 (1739). Knyter du handen så hårdt, att intet kommer ut, så kommer också intet in. Granlund Ordspr. (c. 1880). Händerna knöto sig så, att knogarna vitnade. Lagerlöf Holg. 2: 432 (1907). Han hade .. de rödblå, darrande händerna knutna kring käppkryckan. Siwertz Sel. 1: 22 (1920). Folkdans. 17 (1923). — särsk.
a) (i vitter stil, föga br.) med saksubj., i uttr. knyta handen l. näven o. d., åstadkomma l. föranleda att handen knyter sig. Rydberg 2: 328 (1867). Främst är jag fridens vän, men glädes äfven, / när ädelt sinne knyter gossenäfven. Dens. Vap. 127 (1891).
b) i uttr. knyta handen (förr äv. hand) l. näven o. d. åt l. mot, förr äv. för ngn, äv. under (förr äv. ) ngns näsa, förr äv. för ngns mun o. d., hotfullt höja l. hålla upp den knutna handen mot ngn (l. ngns mun l. näsa). Han hadhe knydt näfven för honom, hött, och kallat honom rådhman. ConsAcAboP 2: 41 (1655). Då knytte tienaren Anders näfwen åt Enesköld. Därs. 3: 90 (1665). I det samma så kom Simon och knytte näfwen uppå nääsan hans. Därs. 198 (1667). En kyrkovärd .. tog sig .. före att knyta hand för pastoris mun. Hagström Herdam. 1: 302 (cit. fr. c. 1730). Grälmakar Löfberg .. / .. näfven mot Krögaren knöt. Bellman (SVS) 1: 251 (1780, 1790). Förstår du icke, sade han och knöt näfven under patriarkens näsa. Geijerstam LycklMänn. 46 (1899).
c) (†) i uttr. knyta med händerna, (hotande) knyta händerna, knyta ngn för munnen med näven, knyta handen o. sätta den mot ngns mun ss. tecken till hot. (Han har) öfverfallit Christofer .., knytandas honom för munnen med näfven. Hagström Herdam. 3: 505 (i handl. fr. 1643). Han spottade, stampade och fräste, knytte med händerne. Posten 1769, s. 1018.
d) (†) i utvidgad anv., i uttr. knyta darten till ngn, knyta handen om dolken o. därmed hota ngn. RA I. 3: 277 (1594).
e) (vard.) bildl., i uttr. knyta näven (l. handen) i (byx)fickan, förr äv. i byxsäcken, förr äv., utan obj., knyta i byxsäcken, undertrycka utbrotten av sin vrede l. sitt missnöje, motvilligt foga sig i ngt. Jagh sehr och att de knotta om byttet medh Säby och Enghult ... Om några dager håpass iagh få konungens parmition, så få de knytta i byxsecken. KKD 7: 145 (1707). Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754). Men — han måste tiga, och knyta näfven i böxsäcken. Altén EBokst. 23 (1797). Östergren (1930).
10) med avs. på organ, muskel, sena, nerv o. d.: sammandraga (jfr 9); numera nästan bl. refl. l. i pass. med intr. bet.: sammandraga sig, sammandragas; äv. opers., refl.: det drager krampaktigt ihop sig. En plåge-diefvul kom .. / .. och satte sig i ryggen; / Der han .. / Mitt ryggbast slog i bugt, och ryggesenan knöt. Kolmodin QvSp. 2: 332 (1750). Lifmodren .. börjar .. (efter förlossningen) åter sammankrympa sig, hårdna och knyta sig. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 270 (1837). De fyra hästarne streta långsamt uppför, deras starka muskler knytas under den strama och våta huden. Hallström ItBr. 7 (1901). (Han hade) kommit halvvägs upp på stegen, då det knöt sig i ryggen på'n, som han sa. Siwertz Låg. 21 (1932). — särsk.
a) idrott. refl., om löpare o. d.: gm konstant anspänning av vissa muskelpartier omöjliggöra lös o. ekonomisk löpstil. IdrBl. 1924, nr 70, s. 7. SvD(B) 1924, nr 187, s. 9.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.
α) (numera föga br.) sammandragen; förkrympt. Hans rygg blef knytt och krokot. Peringskiöld Hkr. 2: 316 (1697). Skuldrarna voro sammandragne och knytte. Därs. 346.
β) om gestalt o. dyl. l. människa l. djur: satt, ”samlad”; som kännetecknas av samlad kraft; fast, kraftfull; äv. bildl. Hästen var vid godt hull, benig och knuten, ”gjuten figur”. Gosselman Sjöm. 2: 53 (1839). Thomander 1: 719 (1847; bildl.). En knuten, bestämd personlighet. Öman Ungd. 159 (1889). (Ibsen) är axelbred, satt och knuten. SDS 1898, nr 170, s. 1.
11) om person l. djur, refl. l. i pass. med intr. bet.: stanna i växten; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.; stundom äv. tr. med saksubj.: komma (ngn) att stanna i växten; äv. bildl.; vanl. i uttr. knyta sig l. knytas (knuten) resp. knyta ngn i växten. LBÄ 4: 14 (1797; bildl.). (Han) blef af fadrens hårdhet knuten i växten både till själ och kropp. Bremer Nina 21 (1835). Djurindividens själsutveckling se vi snart af en hemlighetsfull makt liksom knytas i sin växt och stanna. Rein Psyk. II. 1: 133 (1891). Hafrerationen .. ökas för sådana (unghästar), som synas bli för små eller ”knyta sig” i växten. 2NF 12: 165 (1909). Fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Väring Frost. 170 (1926).
12) (i sht ngt vard.) om person, refl.: vika sig, draga ihop sig, krypa ihop; äv. (starkt vard.): lägga sig (att sova). Ja går in å knyter mäj ett slag. Strix 1899, nr 27, s. 3. Ger man en man ett slag så han knyter sej, så (osv.). Engström Bläck 43 (1914). (En person) sätter sig på golvet och knyter sig med benen i kors samt fattar ett stadigt tag om skospetsarna. LandsmFrågel. 28: 31 (1930).
13) om växt: bilda huvud(en) l. rotknöl(ar) l. sätta frukt l. gå i ax; äv. med subj. betecknande huvud, rotknöl, frukt osv.: utvecklas, bildas; dels (med subj. betecknande växt l. frukt osv.) refl. l. (numera mindre br.) i pass. med intr. bet., dels (med subj. betecknande växt) tr. i sådana uttr. som knyta huvud(en), frukt osv.; förr äv. i uttr. vara knuten i huvud, hava bildat huvud. Om Ogräset tager öfwer Handen, tå kan Kålen .. intet knytas och komma til någon Nytta. IErici Colerus 1: 147 (c. 1645). Leeta vth .. (de laktukstånd) som äre knytte vthi störste Hufwudh. Salé 94 (1664). (Bonden är) ju sällare, ju förr sig säden knyter. Lohman Vitt. 393 (c. 1730). Lundberg Träg. 39 (1754; om rädisor). Kålen knyter i goda år fasta hufvuden. BotN 1845, s. 78. (Bönderna) började äta äpplen och päron, så snart de knutit sig. Lovén Folkl. 13 (1847). I lerorna knyter hvitbetan sina sockerförande rotknölar under det saftgröna blastret. Strindberg TrOtr. 4: 140 (1897). I år .. ha äppelträden icke knutit frukt, fast vi nalkas mitten av juni. Böök ResSv. 53 (1924). — särsk. (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. Borg Luther 2: 617 (1753). Det korn som Ordets tjenare utsår är ovanskeligt, det knyter sina ax i himmelen. Tegnér (WB) 4: 137 (1824). Sedan frukter knyta sig af den sådd, politiska talare och hjeltar och forskare gjort. Wieselgren SvSkL 3: 90 (1835). Rydberg Varia 11 (1888, 1894).
Särsk. förb.: KNYTA AN10 4. [efter t. anknüpfen] (i sht i vitter stil) intr., i bildl. anv.; jfr KNYTA, v. 6.
a) i uttr. knyta an vid ngt l. ngnstädes, ansluta sig till o. fortsätta ngt, taga ngt till utgångspunkt för ett förfarande l. en framställning o. d.; äv. med saksubj.: hava sin utgångspunkt i ngt, vara (i sin utveckling o. d.) knuten till ngt; jfr ANKNYTA 3 a α α'. Ljunggren Est. 2: 379 (1860). Det fanns en gammal livskraftig tradition att knyta an vid. Blanck NordRenäss. 339 (1911). SvD(A) 1932, nr 38, s. 4.
b) (föga br.) i uttr. knyta an med ngn, inleda förbindelser med ngn; träda i kontakt med ngn; jfr ANKNYTA 3 b. KWarburg i NordT 1896, s. 261. GHT 1934, nr 281 A, s. 12.
KNYTA AV10 4. till 1.
1) (numera föga br.) gm omknytning med tråd o. d. avskilja (ngt); jfr AVKNYTA 1. Sahlstedt (1773). Auerbach (1909). (†) bildl. Si! thet är bästa grep, at onda lustar bryta: / Tvärt af begiärelsen och egen vilja knyta. Kolmodin QvSp. 1: 51 (1732).
2) gm lossande av knut(ar) lösgöra l. avlägsna (ngt); äv. i uttr. knyta av sig l. ngn ngt; jfr AVKNYTA 3. Blanche Band. 327 (1848). Knyt af er halsduken! Jolin Barnhusb. 68 (1849). Jag har knutit av möbelöverdragen. Blomberg Uvd. 177 (1917).
KNYTA BORT10 4. till 1.
1) gm omknytning avlägsna (ngt); jfr BORTKNYTA 2. Alm- (Gbg) 1767, s. 40. Björkman (1889).
2) i fråga om (äldre) folktro: på magiskt sätt fördriva (en sjukdom) l. avlägsna (vårtor o. d.) gm att knyta (ett visst antal) knutar på en tråd o. d.; jfr KNYTA, v. 1 b α. Weste (1807). Nordström Luleåkult. 223 (1925).
KNYTA FAST10 4. till 2; äv. refl.; äv. bildl. Lind (1749). Böttiger 3: 117 (1852, 1858; refl., bildl.). Hjälmen knöt han fast på sitt hufvud. Bååth WagnerS 2: 57 (1904). jfr FASTKNYTA.
KNYTA FRAM10 4. vävn. till 2: knyta (varpen) om ”förknytekäppen” efter genomdragning genom vävskeden, förknyta (se FÖRKNYTA, v.1 2).
KNYTA FÖR10 4, förr äv. FÖRE. till 1, 2: gm knytning tillsluta (ngt), knyta till; knyta (ngt) om l. framför (ngt) för att tillsluta l. skydda l. skymma l. dölja det o. d. Knyta för en säck. Knyta för ögonen på ngn. Dhe haa fuller honom i Säcken, men glömbdt at knyta bandet före. Törning 15 (1677). Genom att knyta för med en trasa, lyckades man hindra det starka blodflödet. Norrskensfl. 1927, nr 154, s. 4. jfr FÖRKNYTA, v.1
KNYTA IGEN10 04. till 1, 2: gm knytning tillsluta (ngt); knyta till, knyta ihop. Att dhe Keyserlige hade hafft'n (dvs. Banér) i Säck'n, men glömt att knyta igen. SColumbus Vitt. 267 (c. 1678). Ulf .. knöt väl igen om sin matsäck. Palmstjerna Snapph. 1: 175 (1831). jfr IGENKNYTA.
KNYTA IHOP10 04 l. TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4. jfr HOPKNYTA.
1) (†) till 1: knyta (en knut); bildl. (Jag) vil .. knyta hop för ehr en gåteknut. Kolmodin QvSp. 1: 284 (1732).
2) till 1, 2: gm sammanknytning av l. omknytning med band o. d. tillsluta (ngt). Sylvius Curtius 445 (1682). (Herden) höll på att knyta ihop matsäckspåsen. Lagerlöf Holg. 1: 139 (1906).
3) till 2: gm knytning förena l. sammanbinda; äv. bildl. Cellarius 124 (1699). Knyt (Svea!) fastare ihop de sprängda samfundsbanden. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Han knyter ihop banden på en portfölj. Hedberg Sardou 49 (1866). särsk. refl., bildl.: förena sig; äv. övergående i bet.: trassla ihop sig. UVTF 26: 14 (1880). Ibland knyter det hela ihop sig till en .. outredbar härfva. Vallentin London 22 (1912).
4) till 4: med hjälp av snöre, tråd o. d. sammanfoga l. sammanbinda (ngt) till ett helt. (Hårlocken) knöts ihop med tråden. Sundblad GBruk 222 (1881).
5) (ngt vard.) till 12, refl.: draga ihop sig, krypa ihop. (Hon hade) knutit ihop sig i ett hörn (i bilen). Essén KessGen. 34 (1915).
KNYTA IN10 4. jfr INKNYTA.
1) till 1: lägga (ngt l. ngn) i ett hölje, som därefter tillknytes. Knyta in något i näsduken. Lind (1749).
2) till 2: medelst knytning fästa (ngt i ngt). Knyta in tofsar i en frans.
3) (†) till 9: innesluta (tummen) i den knutna handen. De (som ha dragsjukan) knyta in tummarne, falla omkull, och paroxysmerna likna i det nogaste Fallande-sjukan. VetAH 1771, s. 17.
KNYTA OM10 4. jfr OMKNYTA.
1) till 1: på nytt knyta; göra ny(a) knut(ar) på (ngt). Björkegren 2378 (1786).
2) till 2: omvira l. omlinda (ngt om ngt l. ngt med ngt) o. fästa (det som lindats om) med knut(ar). Warg 47 (1755).
KNYTA OMKRING10 04. (föga br.) till 2, = KNYTA OM 2. Broman Glys. 3: 186 (c. 1730). Schulthess (1885).
KNYTA PÅ10 4. till 2: (sätta på o.) knyta fast (ngt på ngt l. ngn); äv. i uttr. knyta på sig ngt. Auerbach (1909). Knyta på en fluga (på metspöet). Hammarström Sportfiske 109 (1925). När Mali knutit på sig schaletten. Carlsson Dagsv. 29 (1927). jfr PÅKNYTA.
KNYTA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S) 040 l. 032. jfr SAMMANKNYTA.
1) till 1, 2, = KNYTA IHOP 2. Warg 112 (1755).
2) till 2: gm knytning förena l. sammanbinda; äv. bildl. Wollimhaus Ind. (1652). Levertin Gest. 299 (1903; bildl.).
3) (ngt vard). till 12, refl. om person (l. djur): krypa ihop. (Fakiren) knöt .. sig tillsammans liksom ett nystan. GHT 1896, nr 296 C, s. 3. Berg Sjöf. 142 (1910).
KNYTA TILL10 4. till 1: gm knytning tillsluta (ngt); knyta igen; knyta åt. Knyta till pungen, äv. bildl. Chronander Surge B 7 b (1647; bildl.). Knyta till knuten på ett paket. Lagerlöf Länk. 5 (1894). Hon kröp in i säcken, och vi knöto till. Hallström Händ. 181 (1927). jfr TILLKNYTA.
KNYTA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPKNYTA.
1) till 1: upplösa (en knut); lossa l. öppna (ngt) gm att upplösa knut(ar). Swedberg Ordab. (c. 1730). Knyt upp den här knuten. Almqvist Skälln. 36 (1838). (Kvinnan) knöt upp det knyte hon hämtat med sig. Hirn Hearn Exot. 1: 146 (1901).
2) till 2: med knut(ar) binda upp (ngt). KlädkamRSthm 1561—65 H, s. 21 a. Knyta up rumpan på en häst. Lind (1749). Knyta up håret. Sahlstedt (1773). Wägner ÅsaH 401 (1919). särsk. bildl. i uttr. knyta upp svansen på ngn o. d., huta åt ngn, tukta ngn, ta bukt på ngn. CIHallman 351 (1779). Böök Sommarl. 48 (1927).
3) (†) till 8: upptimra (byggnad) med ”knutar”. Murenius AV 168 (1649).
KNYTA VID10 4. = KNYTA AN 1; jfr KNYTA, v. 6. Larsen (1884). Man knyter vid (i samtalet) där man bröt af då man skildes åt. Solnedg. 2: 42 (1911). jfr VIDKNYTA.
KNYTA ÅT10 4. till 1: knyta till, draga åt (en knut). Sahlstedt (1773). jfr ÅTKNYTA.
Ssgr: A: (4) KNYT-APPARAT. tekn. = KNYTARE 2. SvD(A) 1918, nr 201, s. 10.
(5, särsk. 5 c, d, f) -ARBETE~020, äv. ~200. särsk. konkret. NJournD 1861, s. 103. Freja 1880, s. 11 (om makramé).
-BAND. (knyt- 1880 osv. knytte- 1639)
1) (förr) till 1 b α: band som användes vid ”knytning” mot sjukdomar o. d. SödertäljeDomb. 2: 4 (1639).
2) till 2: band varmed ngt fastbindes l. hopbindes. Freja 1880, s. 174. Fatab. 1921, s. 155 (om förklädsband).
(5 f) -BRÄDE. (†)
1) knytkavle. Möller (1790). Heinrich (1828).
2) knyppeldyna. ALHamilton (1795) i MoB 4: 36.
(1 a) -HALSDUK~02, äv. ~20. knuten l. för knytning avsedd halsduk. BoupptSthm 1679, s. 1001 b. SvD(A) 1925, nr 173, s. 9.
(9) -HAND. (föga br.) knuten hand, knytnäve. KrigVAT 1854, s. 561.
(2) -HATT. (föga br.) kvinnohatt med band varmed den knytes fast (under hakan). Afzelius SvEngSyn. 197 (1911). Vallentin London 375 (1912). Jfr E.
(2) -KAPSEL. (tillf.) kapsel (för broschyrer o. d.) som hopknytes med band. Östergren (1930).
(5 e, f) -KAVLE l. -KAVEL. vid knytarbete använd kavle; jfr BIND-KAVLE. BoupptVäxjö 1781. Berg Handarb. 223 (1874).
(2) -KLÄDE. (knyt- 1822. knyte- 1774) [fsv. knytaklädhe (SthmTb. 1: 459 (1476))] (i folkligt spr.) huvudkläde som knytes fast om huvudet. Crælius TunaL 412 (1774). Ahlquist Öl. 1: 392 (1822).
(5 e, f) -NÅL. vid knytarbete användt nålliknande, platt o. i båda ändarna kluvet redskap varpå tråden upplindas (i nålens längdriktning); bindnål. Dalin Vitt. 5: 219 (c. 1753). 1 Knytnål af perlemo. BoupptToftnäs 1768. TextBildv. 87 (1925).
-NÄVE, se d. o. —
(5 f) -PUNG. (†) pung innehållande (redskap för) knytarbete. Dalin Vitt. 6: 430 (c. 1760).
(6) -PUNKT. (föga br.) knutpunkt. (Bräcke) blir .. knytpunkten för Norra Stambanans vidare fortsättning i nordlig riktning. IllSv. 2: 12 (1882). Anholm Norm. 240 (1898).
(2) -REM. rem att knyta samman ngt med. Balck Idr. 3: 21 (1888). Pärmarna (till handskriften ha) varit försedda med knytremmar. Fatab. 1920, s. 78.
(5 f) -SPOLE. (†) knytnål. Holmberg 2: 204 (1795). Dalin FrSvOrdb. (1872; under navette).
(6) -STEN. (numera föga br.) sammanhållande sten; särsk.: slutsten i valv; jfr BIND-STEN 2 a α. Lind (1749; under schluszstein). Weste (1807; med tillägget: bättre Bindsten). Nyblæus Pharm. 150 (1846).
(5, särsk. 5 c, d, f) -TEKNIK. vid knytarbete använd teknik. SvSlöjdFT 1911, s. 8. 2NF 20: 880 (1914).
B (†): KNYTA-NÄVE, se KNYTNÄVE.
C (†): KNYTE-BAND, -KLÄDE, se A.
-NÄVE, se KNYTNÄVE.
(5 f) -VÄRK, n. knytarbete, knytning. TullbSthm 15/5 1581.
D (†): KNYTNING-PASSEMENT, se E.
E: (5, särsk. 5 c, d, f) KNYTNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. äv. konkret. —
(5 f slutet) -GRANN. (†) prydd med knyppling? Båtsmanshalsduk knytningsgrann. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 105. —
-GRÄS. (†) örten Glaux maritima Lin., strandling; jfr -ÖRT. Rudbeck HortBot. 48 (1685). Ugla PræfNæsg. 37 (1734).
(5 f slutet) -HALSDUK. (†) halsduk bestående av l. prydd med knypplad spets. BoupptSthm 1677, s. 743 b. Jfr A.
(5 f slutet) -HATT. (†) kvinnohatt tillvärkad av l. prydd med knypplad spets. BoupptSthm 1680, s. 1084 b. Jfr A.
(5 f slutet) -KNYPPLARE. (†) spetsknypplare. Risingh KiöpH 96 (1669).
(5 f slutet) -KRAGE. (†) (knypplad) spetskrage. ALaurentii Ciegler 335 (1620). BoupptSthm 1680, s. 485 a.
(5 f slutet) -PASSEMENT l. -POSSEMENT. (knytning- 1691. knytnings- 17731774) (†) knypplad bård. Reenhielm OTryggv. 16 (1691). 1Saml. 4: 417 (1774).
-ÖRT. (†) = -GRÄS. Liljeblad Fl. 94 (1792). Deleen 603 (1829; med hänv. till strandling).
Avledn.: KNYTA, r. l. f. (i Finl., i sht förr) till 1 b β, om var särskild av de vid ”midsommarknytning” kring rågstrån omknutna garnändarna. ALithén (1830) hos Vasenius Top. 1: 346. (Flickorna) knöto .. om midsommaraftonen silkestrådar kring rågstänglar, medan gossarna sökte upptäcka hvar dessa ”knytor” gömts och taga bort dem. Vasenius Top. 1: 273 (1912).
KNYTARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (mera tillf.) om person; särsk. till 5: person som utför knytarbete. Juslenius 349 (1745). jfr NÄT-KNYTARE.
2) tekn. till 4, om apparat på skördemaskin, halmpress o. d. varmed sädeskärvarna, halmbalarna osv. hopbindas, knytapparat. LB 4: 353 (1906). SvD(A) 1923, nr 164, s. 22.
KNYTTLING, m. (†) till 5 f: knuten l. knypplad spets o. d., ”knytning”. En läreftsnattmyssa af grant läreft med knyttlingar. NorrlS 1: 330 (1617).
Spoiler title
Spoiler content