SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOHORT kωhor4t l. kå- l. ko-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet co-)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kohorte, eng. cohort, fr. cohorte; av lat. cohors (gen. -hortis), eg.: inhägnad plats (för kreatur), mängd, skara, följe; av com (se KON-) o. stammen i hortus, inhägnad plats, trädgård (se HORTIKULTUR)]
1) (i fråga om förh. i det gamla Rom) hist. truppavdelning av vid olika tider ngt varierande storlek o. sammansättning; vanl. om var särskild av de tio truppavdelningar som tillsammans utgjorde en legion. Richardson Krigsv. 2: 30 (1741). Marius började med at låta (romerska) Armeen slåss i Cohorter, hvardera af 3 manipuli. Eberhardt AllmH 2: 384 (1768). NoK 59: 99 (1926).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.
a) (i sht i skriftspr.) grupp, skara, flock, hop (se HOP, sbst.3 I 2). Polyfem III. 52: 2 (1811). Den skandinaviska kohorten af konstnärer i världsstaden (dvs. Paris). Ahrenberg Edelfelt 43 (1902). SvD(A) 1931, nr 294, s. 11.
b) [jfr motsv. anv. i eng.] (föga br.) naturv. i vissa naturvetenskapliga system: grupp av visst omfång. Wikström ÅrsbVetA 1830, s. 71 (i fråga om växter). Lilljeborg Däggdj. 80 (1870; i fråga om djur).
Ssg: (1) KOHORT-UPPSTÄLLNING~020.
Spoiler title
Spoiler content