SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOKA 3ka2, v.2 -ade l. -er (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter), kokte kωk3te2, äv. 3kte2, kokt kωk4t, äv. 4kt, kokt kωk4t, äv. 4kt (med sl(utet) ŏ i impf. sup. och p. p. Weste (1807)); förr äv. KOKAS, v. dep.; pr. ind. sg. -as (pr. ind. sg. -ar Prytz G1 E 4 a (1621) osv.; -er Granatenflycht Penn. 19 (1698). pass. o. dep. -as Salé 68 (1664) osv. imper. sg. kok Salé 6 (1664), Sundén (1886; jämte koka); koka 2Kon. 4: 38 (Bib. 1541) osv. ipf. -ade 2VittAH 8: 109 (i handl. fr. 1540) osv.; -te Schultze Ordb. 2385 (c. 1755; jämte kokade) osv. sup. -at Drak. 33 (Bib. 1541) osv.; -t Linné Skr. 5: 117 (1732) osv. p. pf. -ad 1Sam. 2: 15 (Bib. 1541: kokat, n.) osv.; -en KKD 3: 237 (1711), Hofsten Wermel. 1: 20 (c. 1716); -t Lindh Huuszapot. 57 (1675) osv. Anm. P. pf. kokt förekommer ngn gg (vard.) i bet. II 1 c i komp. -are. Alving Juv. 75 (1914). Östergren (1930)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Wollimhaus Ind. E 12 a (1652: hoop kokelse)), -ERI (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se KOKERSKA, sbst.2); jfr KOK, sbst.1
Ordformer
(kock- c. 1540 (: Kockhuspengar)1711 (: kocken, p. pf.). ko(o)k- 1538 osv. kåk- 1695 (: Kåkerij))
Etymologi
[fsv. koka (i bet. I 1); liksom d. koge, nor. koke, av mnt. koken; jfr holl. koken, t. kochen, fht. cochōn, chochōn; ytterst av lat. coquere, koka (tr. o. intr.). — Jfr APRIKOS, BISKVI, CHARKUTERI, DEKOKT, KOCK, sbst.1, KOKTION, KULINARISK, KÖK, ävensom PEPSIN]
I. tr. — jfr BLÖT-, FULL-, FÄRDIG-, FÖR-, GÅR-, HALV-, HÅRD-, IN-, LÖS-, ÅNG-KOKA m. fl. samt HEL-, LÄTT-, SEG-, TORR-KOKAD.
1) gm upphettning bringa (en vätska) att koka (i bet. II 1); på dylikt sätt tillreda l. behandla ämne som till större l. ringare del utgöres av vätska (särsk. födoämne l. maträtt l. till tekniskt bruk avsett ämne); äv. med avs. på i en vätska befintligt föremål i fast form (särsk. till föda l. till tekniskt bruk avsett föremål l. garn l. klädesplagg): gm kokning tillreda l. behandla (ngt); gm kokning utvinna (ngt ur ngt); gm kokning framställa (ngt); äv. oeg., särsk. i fråga om enl. annan metod utförd tillagning av kaffe, te o. d. (medelst övergjutning av kokande vatten). Han kokade vatten och slog det på tekannan. Koka kaffe, te, choklad. Koka kött, potatis. Koka ägg. Koka gröt, välling, ärter, bruna bönor. Koka buljong på oxkött. Koka klister, bläck. Han blev röd som en kokt kräfta. VarRerV 25 (1538). Iagh wil icke tagha kokat köt aff tigh, vthan råått. 1Sam. 2: 15 (Bib. 1541). Kokat Dille och viole watn. BOlavi 46 a (1578). Tagh om Hösten Hyllebäär, och pressa eller ock koka Safften uthur them. Lindh Huuszapot. 194 (1675). ”Klar” soppa, kokad med vatten på rökt fläsk. Beckman Främl. 49 (1885). Ännu (på 1870-t.) kokades (på gården) t. ex. smörjoljor och klövfett, tvål och såpa av slaktavfall och ben. AllmogHemsl. 41 (1915). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Warom nu stilla, låtom them låta, / Haar han wäl kokat må han wäl äta. Brasck FörlSon. K 1 b (1645). Han betalte honum rådt för illa kokat. Ekeblad Bref 1: 137 (1652; rättat efter hskr.). Wäl kookat, wäl äthet. Grubb 876 (1665). Som du kokar får du supa. Serenius (1741); jfr: Såsom man kokar får man äta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad angivande resultatet. KKD 3: 237 (1711). Kålen .. kokas mjuk. Högstedt KokB 361 (1920).
c) (numera bl. tillf.) i abs. anv., övergående i bet.: laga mat. Lät slachta och koka, och reedh wel till. TobCom. E 3 a (1550). Hon .. blifuer offta kallat till Collatz till att koka. VästeråsDP 3/3 1621. TjReglArm. 1858, 3: 65.
d) i fråga om utvinnande av salt, alun o. d. ur salthaltigt o. d. vatten. Bureus Suml. 22 (c. 1600). Kalm VgBah. 269 (1746). Rinman 1: 764 (1788).
e) tekn. i fråga om sockertillvärkning. UnderrSockerkokn. 7 (1800). Grönberger Hvitbet. 28 (1872). Därs. 29. Flensburg Socker 9 (1924).
f) tekn. i fråga om framställning av cellulosa o. d. KemT 1909, s. 156. I sulfitfabriken kokas veden vid 135—145° C. med surt kalciumsulfit. 2NF 30: 175 (1919). Koka pappersmassa av träflis. SvSkog. 1051 (1928).
g) i fråga om rengöring l. desinfektion av (tvätt)kläder, garn o. d. Små Herfwår kokat garn. BoupptSthm 12/3 1655. Derefter kokas de (dvs. tvättkläderna) med lutvatten, eller ock insmörjas de å nyo med såpa och kokas i vanligt vatten. Hubendick FlickLek. 247 (1879). Sjuksköterske-klädningar .. med kokta knappar. SvRödK 1928, nr 9, Omslag s. 5.
h) tekn. i fråga om enligt vissa metoder utförd ytbehandling av metallföremål (försilvring o. d.). Eneberg Karmarsch 2: 591 (1861). 3NF 8: 273 (1927). — jfr VIT-KOKA.
i) i mer l. mindre bildl. anv. Borg Luther 2: 168 (1753). Han .. stoppas ned för att ”kokas i partidisciplinens gryta”. Karlgren BolsjevRyssl. 72 (1925). — särsk.
α) i uttr. koka soppa på en spik o. d., koka en soppa åt ngn o. d., se SOPPA, sbst.
β) (numera knappast br.) i uttr. koka i en l. samma gryta, förr äv. potta, samarbeta, vara i maskopi. Fosz 110 (1621). ”Den sanna liberalismen och den sanna konservatismen” koka i samma gryta. AB 1848, nr 26, s. 2. Blanche Bild. 1: 215 (1863).
2) [jfr motsv. anv. i lat.] (†) i oeg. anv.: smälta l. sammansmälta (metall l. mineral); gm smältningsprocess framställa (ngt). Forsius Min. 53 (c. 1613). I Zarpaths stad, ther man af jorden kokar glas. Kolmodin QvSp. 1: 494 (1732).
3) [jfr motsv. anv. i lat.] (numera bl. tillf.) om solen: utan att försätta i kokning upphetta, göra ”kokhet”, ”steka”; äv. i pass. med intr. bet. Kokas i solskijnet. Linc. (1640; under incoquo). Han klagade sig, at han stektes och kokades i Solen. Björnståhl Resa 3: 139 (1778). Heidenstam End. 110 (1889).
4) (†) metall. vid färskning l. garning försätta (järn resp. koppar) i kok (se KOK, sbst.1 2 b); jfr II 2 a slutet. Alt sulat järn är ondt, emedan det icke är fyllest kokat ock värkat i härden. VetAH 1742, s. 138. JernkA 1838, s. 230.
5) (†) i fråga om vissa fysiologiska processer: bringa att mogna, smälta.
a) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] i fråga om matsmältningsprocessen: smälta (föda). AJGothus ACoyet C 4 b (1618). Thet är ett stoort feel, när een Häst för Magens swaga kraffter skull icke förmår thet kooka eller smälta som honom förelägges. IErici Colerus 2: 377 (c. 1645). Sådan Maat .., som Magen wäl kan koka. Lindh Huuszapot. 76 (1675). Serenius (1734; under concoct). — jfr FÖR-KOKA, v.2
b) [jfr motsv. anv. i t.] bringa (sjukdomsämne, var o. d.) att mogna; äv. i pass. med intr. bet., anträffat bl. ss. p. pf. i adjektivisk anv. samt ss. vbalsbst. -ning (se KOKNING 1 b). (Man sökte fördriva pesten gm svettning) för än then grofwa materien kokad och disponerad warit, genom the trånga Swetthålen at utdrifwas. Block Pest. 28 (1711). (Jag) öfverlemnade lifs krafterne (som med tienlig föda underhöllos) at afsöndra och koka vahret. VetAH 1746, s. 186. Collin Ordl. (1847). jfr: Omsijder flytte det (dvs. det onda) sig .. opp i Handen, til des at Köttet kokades eller rutnade ifrån Beenen. Kempe Graanen 96 (1675).
c) [jfr motsv. anv. i t. o. lat.] bringa (frukt o. d.) att mogna; äv. med avs. på must, sötma o. d. i frukt: bereda. Adlerbeth Buc. 87 (1807). (Landtmannen) ser med hjertlig lust, / Hur solen dag från dag i drufvan kokar must. Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808). Drufvan kokar sina bär / På evig solskenskust. Böttiger 1: 234 (1856). LoW (1862).
6) [jfr motsv. anv. i t. o. lat.] (†) uttänka l. förbereda l. planera (ngt ondt l. försåtligt); jfr KOKA IHOP 1 a slutet. H. M:tt haffuer .. antagit Greff Casimir för sitt rådh och gubernator öffuer leibgedinget, uthan nogon vår vettskap. Om han nogott kokandes varder, giffuer tijden. OxBr. 3: 327 (1634). Schultze Ordb. 2385 (c. 1755).
II. intr. — jfr FULL-, FÄRDIG-, SMÅ-KOKA samt HÖG-KOKANDE.
1) om vätska: till följd av upphettning till viss temperatur i sitt inre utveckla ångbildning vilken åtföljes av bubblande; ofta med subj. betecknande blandning av vätska o. föremål i fast form (särsk. födoämne l. maträtt); äv. oeg., om i en kokande vätska befintligt föremål i fast form, ävensom i utvidgad anv., om kärl vari vätska osv. är i kokning; ngn gg opers.; jfr I 1. Vattnet kokar. Kokande vatten. Kol kokar vid en temperatur av 4200°. Har inte soppan kokat ännu? Låt köttet koka, till dess det lossnar från benen! Kokar det inte i grytan snart? Nu har kaffepannan stått och kokat en lång stund. Valleria Hush. 29 (c. 1710). Lät det (dvs. köttet) sedan blifva ganska väl hett, men ej koka. Warg 225 (1755). Öfver brasan .. kokar en gigantisk kopparkittel. TurÅ 1897, s. 79. (Krämen) får sjuda men ej koka över elden tills den tjocknar och blir pösig. Wenström HusmKokb. 294 (1922). — i bild. När hela världen var en enda kokande gryta av vilda affekter. Siwertz JoDr. 125 (1928). — särsk.
a) (†) ss. dep. Hes. 24: 5 (Bib. 1541). Lind (1749). Köttet (begynner) i kättelen så häftigt kokas, at det syntes såsom ville det springa up. Fjellström BerBjörn. 15 (1755).
b) (†) med refl. obj. o. predikatsfyllnad angivande resultatet. Lägg .. (murklorna) opp uti den stufwade Soppan och in emot de kokat sig miuka, så lägg skurit kalbris der till. Valleria Hush. 27 (c. 1710).
c) i p. pf. kokt med mer l. mindre adjektivisk bet. Ahlman 316 (1872). Tre gånger satte de köttet på elden; det blef ändå icke riktigt kokt. Wisén Oden 91 (1873). Vatten kan väl inte bli koktare än det är, när det är skållhett. Alving Juv. 75 (1914). — särsk.
α) i utvidgad anv., i uttr. kokt smak o. d., om smak hos kokad l. till viss temperatur upphettad mjölk l. grädde o. d. SD(L) 1898, nr 130, s. 2. Med kokt smak menas den egentligen icke obehagliga smak, som mjölk alltid erhåller vid upphettning öfver 70°. LB 3: 442 (1903).
β) bildl.: beredd, färdig, avgjord; numera bl. (vard., föga br.) i uttr. nu är det kokt, nu är det färdigt, saken står inte att ändra. Holmberg 2: 911 (1795). Bremer Brev 2: 420 (1844). Meurman (1846).
d) (mindre br.) i p. pr. i adverbiell anv. ss. förstärkningsord vid adj. med bet.: het, varm o. d.; vanl. oeg. Björkman (1889). Hotellet var kokande varmt. Nyström NKina 2: 146 (1914). Östergren (1930).
2) i oeg. anv.: bubbla, svalla, utveckla livlig rörelse o. d. Fernander Theatr. 281 (1695). Solens brädd kokade och dallrade. VetAH 1769, s. 154. — särsk.
a) (i fackspr.) i fråga om bubbling o. svallning som uppkommer ss. en följd av en häftig reaktion vid vissa kemisk-tekniska o. metallurgiska processer. Berzelius Blåsr. 82 (1820). (Svavelsyreblandningen) börjar ”koka”, som det heter, till följd af den starka gasbildningen. 2UB 3: 104 (1897). — särsk. om järn l. koppar l. skärsten: vara i kok (se KOK, sbst.1 2 b); äv. i utvidgad anv., om kärl o. d. vari järn o. d. är i kok; utom ss. första ssgsled numera föga br. JernkA 1817, 1: 42. Därs. 1878, s. 573.
b) om hav, våg o. d.: bubbla, svalla, sjuda, vara i häftig rörelse; äv. opers. Rudbeck Atl. 2: 356 (1689). Hafvets salta Våg den koka (dvs. kokade) i sitt Skum. Frese VerldslD 39 (1716, 1726). Det kokar och sjuder bland blindskär och grund. Procopé Vers 92 (1909). BygdFolk 1: 292 (1927).
c) om blod, galla o. d.: vara i häftig rörelse, svalla, sjuda; oftast (o. numera alltid) användt för att beteckna upprörd sinnesstämning, harm o. d. (jfr d). At .. prestens Zacharie blod, som hade wordet vtgiutit på ena bara hell, skal hafwa alt jemnt kokat och sudit. Swedberg SabbRo 313 (1689, 1710). Blodet kokar i mina ådror. Remmer Fanchon 50 (1820). Bremer Brev 1: 431 (1837; om galla). Böök ResSv. 46 (1924).
d) bildl. (jfr c), om känsla (i sht av vrede, harm, missnöje, avund o. d.), förr äv. om begär o. d.: häftigt röra sig på djupet hos en person l. i ett samhälle, sjuda; om person (l. ”hjärta” l. sinne): vara starkt upprörd (av vrede, harm osv.); om samhälle: vara i häftig oro l. jäsning o. d.; äv. opers. Vreden kokade inom honom. Han kokade av vrede. Det kokade i honom av harm. När et Rike kokar af invärtes partier och frätande stridigheter (osv.). Dalin Arg. 2: 93 (1754). Ett djupt missnöje med det bestående kokade i mensklighetens inre. Melin JesuL 1: 234 (1842). Jag teg, men det kokade i mig. Backman Reuter Bræsig 59 (1872). Jag kokade av raseri över skojet. Granlund Carlé OdågÄv. 142 (1914).
3) (†) om metall l. mineral: smälta, sammansmälta; jfr I 2. Muræus Arndt 4: 31 (1648).
Särskilda förbindelser: KOKA AV10 4, stundom UTAV04. till I 1. jfr AVKOKA.
a) (†) med avs. på hårbeklädnad: gm kokning lossa l. avlägsna. Warg 121 (1755).
b) (föga br.) gm kokning bringa (vätska) att helt l. delvis förflyktigas; äv.: gm kokning frambringa (ånga). Broocman Hush. 2: 175 (1736). Landsm. XI. 10: 21 (c. 1888).
c) kok. gm kokning utdraga saft(en) l. must(en) l. sälta(n) o. d. ur l. borttaga smak(en) l. osmak(en) från (ngt); urkoka; förvälla. Warg 272 (1755). Koka af örter. Klint (1906).
KOKA BORT10 4. jfr BORTKOKA.
1) till I 1.
a) gm kokning lossa l. avlägsna (ngt från ngt). Warg Bih. 73 (1765). Koka bort rosten från grytan. Meurman (1846).
b) gm kokning bringa (vätska) att helt l. delvis förflyktigas; äv. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 238 (1732; bildl.). Wahrman (1814). Melander ArbTröj. 113 (1917; bildl.).
2) till II 1: till följd av kokning (helt l. delvis) avdunsta. Rålamb 13: 58 (1690). Skulle spadet alldeles koka bort, spädes med litet hett vatten. Ekberg Hvad äta? 137 (1899).
KOKA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. jfr (I)HOPKOKA.
1) till I 1.
a) gm kokning bringa (olika ingredienser) att förena sig med varandra (till ngt); äv. (ngt vard.): tillreda (maträtt o. d.) gm att koka olika ingredienser tillsammans. Wollimhaus Ind. (1652). Engström Lif 130 (1907). särsk. bildl., i sht med avs. på ngt för ngn obehagligt l. farligt o. d., ofta övergående i bet.: ställa till, hitta på, fundera ut; jfr KOKA, v.2 I 6. Bark Bref 1: 103 (1703). Nu koka de ihop ett krig. Crusenstolpe Tess. 3: 163 (1847). Där han ligger i sin varma säng nere i Gellivare och kokar ihop sattyg åt oss! Didring Malm 1: 37 (1914). särsk.: sätta ihop l. uppdikta (historia l. sladder o. d.). Låt dem icke koka ihop någon romantisk historia om mig — framdeles. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 296. Wahlenberg Lönd. 169 (1892).
b) (förr) laga (söndrigt porslin, glas o. d.) gm att binda samman delarna o. därefter koka dem i mjölk. Knorring Skizz. II. 1: 270 (1845). Tholander Ordl. (c. 1875).
2) (ngt vard.) till II 1: till följd av avdunstning vid kokning minskas i kvantitet (så att en mera tjockflytande o. på vissa smakämnen o. d. rikare vätska l. massa uppkommer); ”smälta ihop”. Bremer Brev 4: 468 (1865; i bild). Brun skysås får koka ihop, att den blir duktigt stark. Montell Frun 113 (1898).
KOKA IN10 4. jfr INKOKA.
1) till I 1.
a) (†) koka (ngt i ngt). Linc. (1640).
b) (mindre br.) gm kokning bringa (vätska) att helt l. delvis förflyktigas; äv. (i sht kem. o. tekn.): koka (vätska l. vätskehaltig massa) för att minska l. helt avlägsna dess halt av vatten l. andra flyktiga beståndsdelar, varigm en (mera) tjockflytande massa l. fast ämne l. förening erhålles, inkoka (se d. o. 1); äv. med obj. betecknande den gm kokningen erhållna massan osv. BtVLand 3: 69 (c. 1795). (Moset) kokas in till hälften af sin volym. Grafström Kond. 110 (1892).
c) i sht kok. med avs. på frukt, grönsaker, kött o. d.: inkoka (se d. o. 2 b), insylta, konservera. Öfverstlöjtnantskan hade redan .. kokat in sina lingon. Carlén Skjutsg. 238 (1841).
2) till II 1.
a) koka (i ngt), gm kokning upplösas (i ngt). Hildebrand MagNat. 1 (1650).
b) i sht kok. om vätska o. d.: till följd av kokning (helt l. delvis) avdunsta, koka bort (se d. o. 2); till följd av avdunstning vid kokning minskas i kvantitet (så att en på vissa ämnen rikare vätska l. mera tjockflytande massa o. d. uppstår). AArgillander (1753) hos Linné Bref I. 3: 89. HemKokb. 6 (1903).
KOKA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till I 1: (gm kokning) bringa (olika ingredienser) att förena sig med varandra (till en massa o. d.); äv. (ngt vard.): tillreda (maträtt o. d.) gm att koka olika ingredienser tillsammans. SP 1787, nr 17, s. 3 (i bild). Heidenstam Svensk. 1: 108 (1908). särsk. (mindre br.) bildl.: koka ihop (se d. o. 1 a slutet); jfr KOKA, v.2 I 6. Wid keiserliga hofwet skall mann ock koka något tilsamman, som intet duger. Hermelin BrBarck 108 (1707). Cavallin Kipling Emir. 113 (1898). jfr SAMMANKOKA.
KOKA TILL. (†) till I 1: gm kokning tillreda, laga till. Så godt man kokar til, så godt ock äter man. Kolmodin QvSp. 1: 26 (1732).
KOKA TILLHOPA, se KOKA IHOP.
KOKA TILLSAMMAN(S), se KOKA SAMMAN.
KOKA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPKOKA.
1) i sht kok. till I 1: försätta (ngt) i kokning, ge (ngt) ett (hastigt) uppkok; stundom övergående i bet.: koka; äv.: koka på nytt, ”värma upp”. Salé 157 (1664). Roland Minn. 77 (c. 1748). Weste (1807). Koka upp maten och låt den koka vidare i ”kokkistan”. Hildebrand StFolk 120 (1915). särsk. mer l. mindre bildl. Den stora Poêten Bavius, som altid kokar up de Versar som han tilförene haft. Knöppel Förtret. 38 (1740). Cygnæus 10: 19 (1851).
2) i sht. kok. till II 1: komma i kokning. Verelius 287 (1681). Soppan får koka upp och redes med i vatten uppvispadt potatismjöl. Montell Frun 47 (1898).
3) (numera föga br.) till II 2 d, om harm, vrede o. d.: ”brusa upp”. Cygnæus 4: 115 (1848). Raseriet kokar upp vid de olidliga smärtorna. Högberg JesuBr. 1: 154 (1915).
KOKA UR10 4, äv. UTUR04. jfr URKOKA.
1) till I 1.
a) i sht kok. gm kokning av ngt utvinna l. utdraga (must l. kraft o. d.); gm kokning borttaga musten l. kraften från (kött o. d.). Koka ur musten. Björkman (1889). Köttet (som serverades på hotellet) hade värdens familj först kokt ur åt sig; gästerna fingo muskeltrådarna och benen. Strindberg Fagerv. 219 (1902).
b) i sht kok. med avs. på kärl o. d.: gm kokning rengöra l. desinficera (ngt), borttaga (dålig) smak o. d. från (ngt). Träkärlen böra före användningen kokas ur med enrislag. HemKokb. 375 (1903).
2) (mindre br.) till II 1, om must o. d.: gm kokning extraheras. Warg 62 (1755).
KOKA UT10 4. jfr UTKOKA.
1) (föga br.) till I 1: koka ur (se d. o. 1). Linc. (1640). IndSvec. (1641). Schulthess (1885).
2) (†) till II 1: koka så länge att kokningen upphör; anträffat bl. i bildl. anv. Hoffmann Förnöjs. 214 (1752). Lifvet har för honom (dvs. den gamle) kokat ut, det förgängliga deraf har dunstat bort i ånga. Tegnér (WB) 7: 195 (1835).
KOKA ÖVER 10 40. till II 1.
a) om vätska o. d.: koka så häftigt att den flödar över kokkärlets bräddar; äv. i överförd anv., med subj. betecknande kokkärl; äv. opers. Mjölken kokade över. Lindestolpe Färg. 51 (1720). Små grytor koka snart öfver. SvOrdspråksb. 80 (1865).
b) bildl. (stundom med anslutning till II 2 c, d), om känsla (i sht av vrede, harm o. d.): bli ngn övermäktig, ”svalla över”; om ngns ”hjärta” l. ”blod” l. sinne: vara till övermått upprörd l. fylld av sjudande vrede l. harm, ”svalla över”; om person: på grund av stark sinnesrörelse l. vrede l. harm o. d. förlora kontrollen över sina handlingar l. icke kunna behärska sig, brusa ut oöverlagt; stundom opers. Hjertat brinner altjämt och kokar öfver af vrede. Borg Luther 2: 264 (1753). Det välborna konservativa blodet hade kokat alldeles öfver. Liljecrona RiksdKul. 544 (1841). När .. någon .. säger att jag är högfärdig eller bär mig drummelaktigt åt, kokar jag öfver och blir ovettig. Fröding Kusinbr. 58 (1891). Verd. 1892, s. 4. Det fräste och kokade över (bland arbetarna) vid minsta anledning. Didring Malm 2: 167 (1915).
Sammansättningar (i allm. till I 1. Anm. 1:o Vissa av nedan anförda ssgr, ss. -FÄRSKA, -FÄRSKNING, -JÄRN, -SLAGG, -SMIDE, kunna äv. hänföras till KOK, sbst.1 2 b. 2:o Jfr KOCK, sbst.1 ssgr anm. 3:o Flertalet ssgr åsyfta kokning av födoämne, maträtt o. d.): A: KOK-APPARAT. [jfr t. kochapparat] (i fackspr.) KrigVAH 1827, s. 9. Kokapparater (för gas) med hel gjuten häll. SthmBelysn. 106 (1903). KatalInstallAsea 1931, s. 226.
(II 1) -BAROMETER. fys. o. geogr. hypsometer; jfr -TERMOMETER. SvUppslB 13: 600 (1932).
-BOK, pl. -böcker. (kok- 1733 osv. ko(c)ke- 16501676) [jfr d. kogebog, t. kochbuch] bok innehållande anvisningar o. föreskrifter rörande matlagning, huvudsakligen i form av en samling enskilda recept på maträtter, bakvärk o. d. Laga mat efter kokbok. Een Lijten Kockebook. (1650; boktitel). Fru Högstedts Kokbok. (1920; boktitel).
-BRÄNNARE, r. l. m. (i fackspr.) till gasspis o. d.; jfr BRÄNNARE 6. TT 1873, s. 20.
-FARTYG~02 l. ~20. (förr) sjömil. med kokinrättning försett fartyg på vilket matlagning för (mindre) flottavdelning ombesörjdes. Platen SvFörsv. 55 (1828). KrigVAT 1845, s. 582 (i fråga om förh. 1788).
-FISK. (kok- 1670 osv. koke- c. 1670) [jfr nor. kokefisk] (i vissa trakter) fisk lämplig l. avsedd att tillredas gm kokning; i sht ss. koll., stundom övergående i bet.: så mycket fisk som behöves till ett kok, fisk till husbehov. Gyllenius Diar. 329 (c. 1670). Han och Pertula foro nog ut och hämtade kokfisken, som lappen sade, men stort mera blef det ej. Berg Sjöf. 90 (1910).
-FLASKA. (i fackspr., mindre br.) kolv. UpsLäkF 1870—71, s. 222. Ahlberg FarmT 131 (1899).
(I 1 f) -FLIS. tekn. LAHT 1917, s. 323.
-FLÄSK. i sht kok. till kokning avsett l. lämpligt fläsk. Salander Gårdzf. 62 (1727). SvD(A) 1928, nr 17, s. 7.
-FRU. [jfr t. kochfrau] (gift) kokerska; numera bl. om kokerska som anlitas för att tillreda festmåltider o. d. i hemmen. Geijer Brev 279 (1835). Krusenstjerna Händ. 109 (1929).
-FRUKT. i sht kok. frukt lämplig l. avsedd att inkokas l. användas ss. ingrediens i maträtt o. d., hushållsfrukt, matfrukt; vanl. koll. Lundström Trädg. 178 (1852). GbgTrädgFPrisuppg. 1924, s. 2.
(II 2 a slutet) -FÄRSKA, r. l. f. (†) metall. jfr FÄRSKA, sbst. JernkA 1869, s. 37.
(II 2 a slutet) -FÄRSKNING. (†) metall. jfr FÄRSKA, v. 2 a. JernkA 1823, s. 106. Därs. 1854, s. 143.
-FÖDA, r. l. f. [jfr t. kochspeise] (i fackspr., i sht mil.) gm kokning beredd föda; ofta: lagad mat, motsatt: torrföda, torrskaffning; stundom om födoämnen avsedda att före förtärandet beredas gm kokning o. d. KrigVAH 1808, s. 67. Kongl. Dalregementets Förvaltning emottager .. anbud å leverans af omkring: 98,000 portioner kokföda. TLev. 1896, nr 56, s. 1. Under transporter eller öfningar, vid hvilka kokföda icke lämpligen kan tillhandahållas, må manskapet utspisas med reservportion eller torrföda. SFS 1905, nr 33, s. 3.
Ssgr: kokföde-brännvin. (†) i fråga om ä. förh. vid flottan: till kokfödeportion hörande (kvantum) brännvin. ReglFl. 1834, 2: Tab. 21.
-portion. (i fackspr., i sht mil.) KrigVAT 1859, s. 618.
(I 1 h) -FÖRSILVRING. [jfr d. kogeforsølvning] tekn. Eneberg Karmarsch 2: 591 (1861).
-GAS. [jfr t. kochgas] (i sht i fackspr.) till bränsle i kokinrättning avsedd gas; motsatt: lysgas. Rosenberg OorgKemi 321 (1888). särsk. oeg., om gaskök o. d. Ett rum med kakelugn och kokgas. SD 1892, nr 328, s. 8.
-GRAV, r. l. m. [jfr t. kochgraben] i sht mil. till eldstad vid matlagning i det fria avsedd grav varöver kokkärlen upphängas. TjReglArm. 1858, 4: 120. Kok- och stekgrafvar. 2NF 17: 176 (1912).
-GROP. i sht mil. jfr -GRAV. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 338 (1880). (Han) redde i hast till en kokgrop bland stenarna. TurÅ 1909, s. 347.
-GRYTA. (kok- c. 1635 osv. koke- 16521852. koks- 1810) jfr -KÄRL; ofta motsatt: stekgryta. Schroderus Dict. 25 (c. 1635). (De) råffa och stiähla, hwad dhe öfwerkomma, ja offta maaten uhr kookegrytan. FörarbSvLag 7: 376 (1696). Stek- och Kokgrytor. LdVBl. 1840, nr 51, s. 4. En kokgryta, där vissa syror kokades. PT 1908, nr 180 A, s. 3.
(II 1) -HET, adj. [jfr d. koghed] om vätska, maträtt o. d.: som har koktemperatur; ofta allmännare: brännande het. Sätt watn på elden att det blijr kokhett. Valleria Hush. 32 (c. 1710). Ur kokhet bölja dyka änders flockar / Djupt in i strandens täta lotushäck. Bergstedt Vikr. 42 (1846). Moberg Sedebetyg 96 (1935). 2) (numera mindre br.) oeg. l. bildl. (stundom att hänföra till KOKA, v.2 II 2 c, d), om person l. ngns ”blod” l. hjärna o. d.: het (se d. o. 4). Jag var, vid yngre år, i blod och lynne kokhet, / Jag svor, om inte allt gick fram i högsta fläng. Remmer Högf. 1 (1818). KKD 5: XI (1909).
(II 1) -HETTA, r. l. f. [jfr t. kochhitze] (i sht i fackspr.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kokhet, koktemperatur; äv. konkretare. VetAH 1770, s. 93. Temperaturen (på färgbadet) stegras till kokhetta. AHB 56: 8 (1871).
-HJÄLP. (vard.) tillfällig hjälp som anlitas för att tillreda festmåltid o. d. i hemmen; i sht konkret, om kokfru. Madam Ekstrand, fintvätterska och täckstickerska samt kokhjälp vid extra högtidliga tillfällen i den lilla staden. Oterdahl RödH 90 (1907).
-HUS. (ko(o)(c)k- 1552 (: Kockhuspenningar) osv. koka- 1544. koke- 15271541. koko- 15411554) [jfr d. kogehus, t. kochhaus, eng. cookhouse, kabyss]
1) fristående byggnad l. del av byggnad (l. fartyg), avsedd att användas vid matlagning o. d., kök; matinrättning (bestående av kök o. spislokal); anläggning för kokande av kreatursföda; utom i fråga om ä. l. mera primitiva förh. numera nästan bl. om till offentlig institution hörande (i allm. i fristående l. med spislokal förbunden byggnad inrymd) kokinrättning. G1R 4: 36 (1527). Fiskare hafva sina bodar och kokhus in i hamnar. VetAH 1748, s. 128. LAA 1813, s. 314 (om anläggning för kokande av kreatursföda). Regementets nuvarande kokhus med spislokal är belägen vid vestra stallet. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 63. Rig 1933, s. 202. särsk.
a) (förr) offentlig inrättning där fartygs besättning bereddes tillfälle att laga sin mat. DA 1771, nr 132, s. 4. SFS 1848, nr 8, s. 2. Herlitz Stadsförv. 1830 223 (1924; i fråga om förh. på 1830-t.).
b) (numera knappast br.) sjöv. skeppskök, kabyss. SkeppsInvent. 1544. TT 1888, s. 87. Smith (1916; med hänv. till kabyss).
2) om till industriell anläggning hörande byggnad l. del av byggnad. Oldendorp 1: 148 (1786; i anläggning för tillvärkning av socker). TT 1899, Allm. s. 326 (i sulfitfabrik). Väring Frost. 194 (1926; om del av salpeterlada).
Ssgr: kokhus-avgift. (förr) till -hus 1 a: skatteavgift till underhåll av kokhus. Flintberg Lagf. 3: 32 (1799; efter handl. fr. 1795). Herlitz Stadsförv. 1830 223 (1924; i fråga om förh. på 1830-t.).
-pänningar l. -pängar, pl. (förr) till -hus 1 a: kokhusavgift. Forssell Hist. II. 1: 77 (cit. fr. 1552).
(I 2) -HYTTA, r. l. f. (i fackspr.) till glasbruk hörande (del av) byggnad med inrättning för nedsmältning av råmaterialier. BoupptSthm 1679, s. 187 a. —
-HÅL. [jfr d. kogehul, t. kochloch]
1) (i sht i fackspr.) (med avtagbara ringar täckt, för placering av kokkärl avsedd) öppning i den övre, plana ytan l. hällen av kokspis. WoJ (1891). SvD(A) 1927, nr 266, s. 14.
2) (tillf.) i sht mil. kokgrav, kokgrop. SvTyHlex. (1851). Östergren (1930).
-HÄLL. (i sht i fackspr.) för placering av kokkärl avsedd plan häll på kokspis o. d.; kokplatta; äv. om kokapparat med kokplatta. PT 1901, nr 144 A, s. 3. Gasstekugnar med kokhäll. SvD(A) 1915, nr 316, s. 7. (Elektrisk) Kokhäll .. med kokplatta och strömställare. KatalInstallAsea 1931, s. 224.
-HÖNS. kok. höns avsett l. lämpligt att tillredas gm kokning; i sht i pl. SvD(A) 1924, nr 326, s. 7.
-INRÄTTNING~020. konkret. SP 1792, nr 104, s. 4. Stål Byggn. 2: 34 (1834). särsk. vid regemente, sjukvårdsanstalt o. d. Ekelund 1FädH II. 2: 238 (1831). Vid .. (till militärförläggning hörande) kokinrättning beordras köksföreståndare (m. fl.). SFS 1905, nr 33, s. 4.
(II 2 a slutet) -JÄRN. metall. tackjärn (med gallrigt brott) som erhålles vid blåsning med oren gång; förr äv. om smidbart järn som erhölls gm koksmide. VetAH 1742, s. 137. JernkA 1895, s. 283.
-KAMMARE, r. l. m. (kok- 1633. koke- 16211633) (†) kök. NoraskogArk. 5: 130 (i handl. fr. 1621). Fatab. 1918, s. 60 (1633).
-KASSE. [jfr d. kogekasse] (i sht i fackspr.) för kokning av ägg o. d.; jfr KASSE, sbst.3 2 c. TLev. 1910, nr 7, s. 3.
-KITTEL. (kok- 1655 osv. koke- 15391716) [jfr t. kochkessel] jfr -GRYTA, -KÄRL. VaruhusR 1539, s. 79 a. —
-KOLV. i sht kem. Rosenberg OorgKemi 146 (1887).
-KONST. (ko(c)k- 1639 osv. koke- 16401652) [jfr t. kochkunst] matlagningskonst. Schroderus Comenius s. 97 (1639). Kok-konsten som vetenskap och konst. Hagdahl (1879; boktitel).
-KONSTNÄR~02 l. ~20. [jfr t. kochkünstler] om person som är skicklig i matlagning. AB 1839, nr 258, s. 3. 3NF 4: 594 (1925).
-KORV. kok. AHB 34: 48 (1869). Bräckkorf stoppas hårdt, kokkorf betydligt lösare. SvD 11/3 1917, Söndagsbil. s. 5. —
-KUNNIG. kunnig i matlagning. Persson Björnh. 227 (1918).
Avledn.: kokkunnighet, r. l. f. —
-KÄRL, förr äv. -KÄRIL. (kok- 1742 osv. koke- 15521775. kokes- 1880. koks- 1881) särsk. om gryta l. kastrull; i pl. stundom sammanfattande, med inbegrepp av stekpannor l. stekgrytor o. d. Kokkärl av koppar, järn, aluminium. Emaljerade, förtenta kokkärl. G1R 23: 90 (1552). VetAH 1817, s. 48 (om panna för trankokning). Nödtorftiga kokkärl (kittel, stekpanna). Læstadius 1Journ. 229 (1831). HimHavJord 1: 220 (1925). särsk. mil. till den enskilde soldatens utrustning hörande, med lock o. grepe försett kärl avsett att användas vid matlagning o. ss. matkärl vid utspisning i det fria. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 19 (1886). SoldatinstrIngenj. 1928, s. 84.
Ssg: kokkärls-lock, n. särsk. mil. till -kärl slutet. UInf. 157 (1916).
-KÄRRA, r. l. f. i sht mil. jfr -VAGN. KrigVAH 1805, s. 165. Därs. 1923, s. 53.
(I 1 f) -LUT, r. tekn. Almquist Häls. 619 (1896). SvSkog. 1111 (1928).
-LÅDA, r. l. f. låda inrättad med värmeisolerande väggar (stundom försedd med mindre värmeapparat) o. avsedd att användas (i bränslebesparande syfte) till varmhållning av kokad l. stekt maträtt l. till färdigkokning av maträtt som under kortare, för fullständig kokning otillräcklig tid kokats på vanlig spis o. d. LbArtill. 58 (1883). Våra koklådor. Schenström (1918; boktitel). Potatis och grönsaker böra .. aldrig kokas i koklåda (emedan vitaminerna därigm förstöras). NoK 100: 194 (1931).
-LÅGA, r. l. f.
1) (i fackspr.) till I 1; särsk. om gaslåga. TT 1872, s. 30.
2) metall. till II 2 a slutet, i fråga om bessemerblåsning: under koket ur ugnen framträdande låga. JernkA 1871, s. 213.
-MASKIN. [jfr d. kogemaskine, t. kochmaschine] (numera knappast br.) kokapparat, kokspis. Fischerström 3: 216 (1784). JournManuf. 4: 53 (1834). Cannelin (1921).
-MAT. (kok- 17551849. kokes- 1732) [jfr ä. d. kogemad] (föga br.) ofta: lagad mat. Linné Skr. 5: 64 (1732). Wingård Minn. 11: 62 (1849).
-MJÖL. (kok- c. 17301809. koke- 15961806) (†) mjöl till maträtt (ss. gröt o. d.). NorrlS 1: 304 (cit. fr. 1596). KrigVAH 1816, s. 212 (1809).
-MOR. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -FRU. Johansson Noraskog 1: 53 (i handl. fr. 1785). Östergren (1930).
-MÄSTARE. (kok- 1531 osv. koke- 15521569)
1) (†) (skicklig) kock; mästare inom kockarnas skrå. G1R 7: 277 (1531). BoupptSthm 1684, s. 148 b.
2) (i fackspr.) person som förestår kokningen i (sulfit- l. sulfat)fabrik. HbSkogstekn. 575 (1922).
-PANNA. (kok- 1672 osv. ko(c)ke- 16591666. kokes- 1853) [jfr t. kochpfanne] särsk. tekn. för industriellt bruk. BoupptSthm 27/10 1659 (för matlagning). Polhem Invent. 37 (1729; för saltkokning). Åkerman KemTechn. 2: 89 (1832; för tvålkokning). Koch Timmerd. 281 (1913; för kokning av trämassa).
-PLATTA, r. l. f. (i sht i fackspr.) för placering av kokkärl avsedd värmeackumulerande platta på spis, gasugn, kamin o. d.; äv. om med dylik platta försedd kokapparat i sin helhet. KatalNK 1916—17, s. 36. Elektrisk kokplatta med lösa kärl. Form 1932, s. 13. SvD(A) 1932, nr 31, s. 18.
-POJKE. [jfr t. kochjunge] (†) kökspojke; jfr KOCKS-POJKE. KKD 10: 80 (1707). Kexél 1: 427 (1795).
-POTTA. (kok- 16691880. koke- 16881782) [jfr d. kogepotte] (†) kokkärl. BoupptSthm 1669, s. 1779. BoupptVäxjö 1880.
(II 1) -PUNKT.
1) i eg. anv.
a) konkret: punkt l. linje på termometerrör vid vilken kvicksilverpelaren står med sin övre ända, då den utvisar den temperatur vid vilken vatten kokar (vid ett lufttryck av 760 mm.). Bagge Fys. 338 (1835). Carell o. Edelstam 9 (1916).
b) abstr.: (den för olika ämnen o. för varje ämne vid olika yttre förhållanden, i sht olika lufttryck varierande) temperatur vid vilken ett ämne kokar; då icke annat särskilt angives alltid avseende den temperatur vid vilken ämnet kokar vid ett lufttryck av 760 mm. Weste (1807). Moll Fys. 2: 24 (1898).
2) i bildl. anv.; jfr KOKA, v.2 II 2 c, d; särsk. stadium då ngt l. ngn börjar ”koka” l. håller på att ”koka över”; äv.: höjdpunkt, kulmen. JGRichert (1845) hos Warburg Richert 2: 256. Förklara er, min grefve! .. inföll grefvinnan, hvars lifliga blod .. sällan hade långt till kokpunkten. Topelius Fält. 2: 304 (1856). Långt efter det att den anklagade blifvit dömd, höll sig raseriet på kokpunkten. Laurin Våld 370 (1910). När julbrådskan är uppe i kokpunkten. SvD(A) 1935, nr 348, s. 14.
Ssg (till -PUNKT 1 b): kokpunkts-termometer. fys. o. geogr. hypsometer. Carell o. Edelstam 18 (1931).
-PÄRON. (kok- 16821899. koke- 1672) [jfr t. kochbirne] (numera knappast br.) jfr -FRUKT. BoupptSthm 1672, s. 863 b, Bil. Ekberg Hvad äta? 232 (1899).
-REDSKAP~02 l. ~20. (kok- 1851 osv. koke- 1680) (numera föga br.) köksredskap; jfr KOCK-REDSKAP. BoupptSthm 1680, s. 675 b. Mörner Hagenbeck 183 (1924).
-RUM. (kok- 1734 osv. koko- 15411739)
1) till I 1.
a) (utom byggn. numera bl. tillf.) kök. Hes. 46: 24 (Bib. 1541). Boklund Bost. 46 (1907). Östergren (1930).
b) i fabrik, bryggeri o. d. TT 1875, s. 149 (i bryggeri).
2) (i sht i fackspr.) till II 1; i kokkärl: rum som, då kärlet ifylles med vätska o. d., lämnas fritt för att vätskan osv. skall kunna koka utan att koka över bräddarna; äv.: ångrum. Broocman Hush. 6: 88 (1736). Östergren (1930).
-RÖR. [jfr t. siederöhre, eng. boiler-tube] särsk. tekn. till ångpanna: vattenrör; äv. om liknande, till vakuumpanna för sockerframställning hörande rör. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 1. 2NF 26: 221 (1917).
-SALT, se d. o. —
-SILL. (kok- 1749c. 1895. koke- 1751) [jfr nor. kokesild] (i vissa trakter) jfr -FISK. Lind (1749; under sied-hering). (Sommarsillen) är vår så kallade spike-sill, hvaremot vintersillen egentligen är egnad till koksill. Palmblad Norige 121 (1846). Ibland kan ett notbruk med manskap knappt fiska koksill. Molin FrÅdal 200 (c. 1895).
-SKORSTEN. (kock- 1562. koka- 1546. koke- 15601640) [fsv. koko skorsten] (†) (byggnad l. del av byggnad, utrustad med) vid kokning, stekning o. d. använd öppen spis som står i direkt förbindelse med skorsten. SthmTb. 5/7 1546. Linc. (1640; under focarius).
-SKÅLE. (förr, i Jämtland) på fäbodvall uppförd mindre, primitivt utrustad, i allm. kåtaliknande byggnad använd ss. kokhus, i sht för kokning av diskvatten o. d. vid beredning av ost o. smör; jfr KÖKS-SKÅLE. TurÅ 1907, s. 98.
(II 2 a slutet) -SLAGG. metall. vid härdfärskning under koket uppkommen slagg; äv. om vid oren gång i masugn alstrad, mörk, blåsig slagg; jfr FÄRSK-SLAGG. Rinman JärnH 416 (1782). JernkA 1875, s. 340.
-SLEV. (kok- 1670 osv. koke- c. 15801734) (numera knappast br.) kok. köksslev; jfr KOCK-SLEV. VocLib. avd. 32 (c. 1580). Östergren (1930).
-SLUP. (förr) sjömil. jfr -FARTYG. KrigVAH 1822, s. 107 (1808). SDS 1908, nr 71, s. 3.
(II 1) -SMAK. (i sht i fackspr.) ”kokt smak” (se KOKA, v.2 II 1 c α). LB 3: 259 (1902).
(II 2 a slutet) -SMIDE. (förr) metall. (metod för) härdfärskning av järn, utmärkt av utpräglat kok under avkolningsförloppet; jfr TYSK-SMIDE. Rinman JärnH 397 (1782). BonnierKL 11: 1657 (1927).
-SMÖR. (†) matsmör. Tegnér SvBild. 302 (i handl. fr. 1693).
-SPIS l. -SPISEL. (kok- c. 1644 osv. koke- 16301672) köksspis. Rudbeckius MemQvot. 92 b (1630). Ett enkelrum med kokspisel. SD 1892, nr 333, s. 8. Elektrisk kokspis. LAHT 1913, s. 663.
-STEN. fys. o. tekn. porös kropp som nedlägges i kokande vätska i syfte att förhindra stötkokning. TMatFysKemi 1920—21, s. 231.
-STRÖMMING. (i vissa trakter) jfr -FISK. Broman Glys. 1: 404 (1726). Strindberg Fagerv. 78 (1902).
-STUGA. (i fråga om ä. förh.) = -HUS 1. BrefvTalLärdVet. 1759, s. 4. Fatab. 1913, s. 82 (i fråga om ä. förh. i Delsbo).
-STÅNG. i sht mil. stång på vilken kokkärlen upphängas över elden i kokgrav. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 48. TurÅ 1927, s. 203.
(I 1 f) -SYRA, r. l. f. (i fackspr.) vid cellulosafabrikation enligt sulfitmetoden till kokning av träflis o. d. använd sur lut. PKlason i FestskrKlason cxiv (1910). Starck Kemi 262 (1931).
(II 1) -TEMPERATUR. (i sht i fackspr.) temperatur vid vilken ett ämne kokar; kokpunkt (se d. o. 1 b). 2NF 6: 214 (1906). Arrhenius Kem. 179 (1919).
(II 1) -TERMOMETER. fys. o. geogr. hypsometer; jfr -BAROMETER. KrigVAH 1881, s. 153. Ymer 1918, s. 128.
(I 1, II 1) -TID. tid under vilken ngt kokar l. kokas; äv.: tid som åtgår för att ngt skall bli färdigkokt. TT 1876, s. 258. Den omständigheten att de olika kornflingepreparaten behöfva olika koktid. SvD(A) 1915, nr 290, s. 4. Hela koktiden i en sulfatkokare varierar från 5 till 8 timmar. HbSkogstekn. 568 (1922).
-TJÄNST. mil. om den värksamhet som utövas av enskilda soldater (kompanivis l. i mindre avdelningar) för matlagning. SoldatinstrTrängSjukv. 1918, s. 5. —
-TROSS. (†) mil. jfr -TRÄNG. Lefrén Förel. 1: 207 (1818).
-TRÄNG. mil. trängformation (tillhörande stridsträngen) med uppgift att ombesörja matlagning. ExInf. 1927, s. 180.
-UGN. [jfr t. kochofen] (numera knappast br.) kokspis med sluten eldhärd, köksspis. DA 1808, nr 1, Bih. s. 1. TySvO 1305 (1932).
-VAGN. [jfr d. kogevogn] i sht mil. (företrädesvis inom armén användt) fyrhjuligt fordon utrustat med kokinrättning o. avsett att användas vid matlagning i det fria; jfr -KÄRRA. KrigVAH 1827, s. 2. KokvagnInstr. 1917, s. 1.
(II 1) -VARM. (mindre br.) kokhet. JernkA 1823, s. 324. Soppan .. hälles kokvarm i skålen. Langlet Husm. 177 (1883). Henriksson Tyskl. 214 (1901).
-VATTEN. (kok- 1705 osv. koke- 1635) [jfr t. kochwasser]
1) (†) vatten avsett att användas till kokning vid matlagning. Schroderus Os. 2: 558 (1635). Brunnar med godt både kok- och dricksvatten. LdVBl. 1826, nr 29, s. 4. Bremer Pres. 35 (1834).
2) i sht tekn. vatten användt att däri koka ngt; särsk.: vid kokning uppkommet spillvatten. Sjöstedt Husdj. 2: 58 (1862). NoK 99: 54 (1931).
-VED. (kok- 1694 osv. koke- 16351698) [jfr t. kochholz] (numera i sht i fackspr.) jfr KÖKS-VED. Schroderus Os. 1: 114 (1635). FälttjRegl. 1900, s. 19.
-VETT. (tillf., skämts.) kunnighet i matlagning. Lenngren (SVS) 2: 241 (1800).
-VIN. (kok- 17061815. ko(c)ke- 15491552) [jfr t. kochwein] (†) för matlagningsbruk avsett vin (av enklare kvalitet); äv.: gm kokning beredt vin. VinkällRSthm 1549. Skenckevijn en åhm, kockevijn en fierding. G1R 23: 85 (1552). Lindfors (1815).
-VRÅ. [jfr t. kochecke] till bostadslägenhet hörande, för användning ss. kök avsett o. inrättat mindre rum; äv.: med kokinrättning o. ev. annan köksinredning utrustad (avbalkad) vrå l. del av rum. 2 rum, kokvrå o. dusch i modernt hus. SvD(A) 1915, nr 352, s. 11 (i annons). KommFSSthm 1934, nr 27, s. 20.
(I 1 f) -VÄTSKA, r. l. f. tekn. jfr -LUT. Kokvätska för tillverkning af sulfitcellulosa. TT 1893, Allm. nr 12, s. 1. —
-ÄMNE. (i sht mil., †) födoämne avsett att tillredas gm kokning. Quennerstedt Torneå 1: 8 (cit. fr. c. 1809). 1. Dagen Kokämne 1 1/4 Qv. Ärter. KrigVAH 1816, s. 211 (1809).
-ÄPPLE. [jfr t. kochapfel] (numera knappast br.) matäpple; jfr -FRUKT. Serenius H 2 a (1734). Lind (1749; under koch-äpffel).
-ÄRT, äv. -ÄRTA. [jfr t. kocherbse, eng. boiling-pea]
1) (till kokning av ärtsoppa o. d. använd) ärt av (skilda varieteter av) ärtväxten Pisum sativum Lin., vanlig ärt; vanl. i pl. ss. ämnesnamn. Salander Gårdsf. 203 (1758). Gula kokärter. SvD(A) 1917, nr 18 B, s. 4.
2) (i sht i fackspr.) benämning på (varietet l. individ av) ärtväxten Pisum sativum Lin.; ofta i pl. Lilja SkånFl. 547 (1870). LAHT 1912, s. 170.
-ÖL. (†) till matlagning (ss. ingrediens i maträtt) avsett öl. TullbSthm 1581, Bil.
B (†): KOKA-HUS, -SKORSTEN, se A.
C (†): KOKE-BOK, -FISK, -GRYTA, -HUS, -KAMMARE, -KITTEL, -KONST, se A.
-KRYDDA, f. [jfr t. kochgewürz] för matlagningsbruk avsedd krydda; anträffat bl. i pl. Månsson Trääg. 27 (1643).
-KÄR(I)L, -MJÖL, -MÄSTARE, -PANNA, -POTTA, -PÄRON, -REDSKAP, se A.
-SALT, se KOKSALT.
-SILL, -SKORSTEN, -SLEV, -SPIS(EL), se A.
-TYG. [jfr d. kogetøj, t. kochzeug] om kokkärl. Bullernæsius Lögn. 292 (1619).
-VATTEN, -VED, -VIN, se A.
D (†): KOKES-KÄR(I)L, -MAT, -PANNA, se A.
E (†): KOKO-HUS, -RUM, se A.
F (†): KOKS-GRYTA, -KÄR(I)L, se A.
Avledn.: KOKARE, se d. o.
KOKBAR, adj. [jfr d. kogbar, t. kochbar] (mindre br.) till I 1: som kan kokas; särsk.: som gm kokning kan göras tjänlig till föda; äv.: som tål att kokas. WoL 206 (1889). Sjuksköterskan bör ha tvätt- och kokbara kläder. Helsov. 1893, s. 312. Östergren (1930).
KOKELIG, adj. [jfr d. kogelig] (†) till I 1, = KOKBAR. Linc. (1640). Schultze Ordb. 2386 (c. 1755).
KOKERI, n. [jfr d. kogeri, t. kocherei] till I 1.
a) (knappast br.) kokning; kokkonst; jfr KOCKERI. Schroderus Comenius s. 97 (1639). Kocken Winbergs Kokbok, hvilken lärer grunderne til Kokeriet eller sättet at tilreda välsmaklig Mat. SP 1792, nr 213, s. 4.
b) i sht tekn. inrättning för (fabriksmässig) förädling av råvara l. framställning av viss produkt medelst kokning; äv. om byggnad l. del av byggnad, inrättad för dylik förädling l. framställning; äv. om kokerifartyg. VetAH 1817, s. 48 (om trankokeri). Koch Timmerd. 259 (1913; i sulfitfabrik). VFl. 1926, s. 123 (om kokerifartyg). jfr FERNISS-, KARAMELL-, LINGON-, SALT-, SOCKER-, SULFAT-, TRAN-, VALOLJE-KOKERI m. fl.
Ssg (till KOKERI b): kokeri-fartyg. i sht tekn. för framställning av olja ur valspäck vid valfångst. Skottsberg Båtf. 357 (1909).
KOKERSKA, sbst.2, KOKNING, se d. o.
Spoiler title