SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOKA 4ka l. 4ka, sbst.4, r. (Hygiea 1867, s. 441, osv.), ngn gg (i bet. 2) n. (WoJ (1891)); best. -an, ss. n. -at; anträffat bl. i sg.
Ordformer
(förr vanl. skrivet coca)
Etymologi
[liksom t. koka, eng. coca, av span. coca, av sydamerik. spr. (peruvianska) cuca, kokabuske]
1) den i Peru o. Bolivia inhemska buskväxten Erythroxylon coca Lam., kokabusken; numera bl. ss. första led i ssgr. BBergius PVetA 1780, 2: 277.
2) ss. läke- o. njutningsmedel (i sht till tuggning) huvudsakligen av infödingarna i Sydamerika använd drog bestående av kokabuskens torkade blad, vars värksamma beståndsdel utgöres av alkaloiden kokain. Hygiea 1867, s. 441. Simmons Jönsson 236 (1935).
Ssgr: (1) KOKA-BLAD. (i fackspr.) i sht i pl. ss. ämnesnamn: koka (se KOKA, sbst.4 2). Hygiea 1867, s. 441.
(jfr 1) -BUSKE(N). (i fackspr.) = KOKA, sbst.4 1. UB 5: 95 (1873). UNT 1928, nr 10045 B, s. 4.
(2) -TUGGANDE, n. Det fins indianer hvilka bedriva cocatuggandet som en last, liksom kineserna opierökandet. Verd. 1888, s. 257.
(2) -TUGGARE. UpsLäkF 1867—68, s. 307.
(2) -TUGGNING. Hygiea 1867, s. 441.
(jfr 1) -VÄXT(EN). (i fackspr.) Elfving Kulturv. 179 (1895).
Avledn.: KOKAIN, se d. o.
KOKAIST, m.||ig. (tillf.) person som är hemfallen åt missbruk av koka. Jönsson Gagnv. 218 (1910).
Spoiler title
Spoiler content