SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOLJA kol3ja2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er SkrGbgJub. 6: 8 (1587), OxBr. 11: 707 (1637)).
Ordformer
(kol (koll-, kål-) 1531 osv. kul- 1587)
Etymologi
[jfr ä. d. kulle (pl. kuller), kolver, pl., d. kuller, nor. kolga (kolja); trol. till ett samnord. adj. kolugr, kolsvart, avledn. av KOL, sbst.1 (i så fall efter de båda för koljan karakteristiska svartaktiga fläckarna (en på vardera sidan))]
1) den till torsksläktet hörande fisken Gadus æglefinus Lin.; äv. ss. ämnesnamn. Ett kilo kolja. Kokt kolja. G1R 7: 249 (1531). (Han hade) låffuatt honum spannemåll ighen (för fisken) .. för en tunna kulier 7 1/2 skepp[er]. SkrGbgJub. 6: 8 (1587). Gratinerad kolja på fat. Högstedt KokB 110 (1920). 4Brehm 12: 66 (1929).
2) i utvidgad anv., om vissa fiskar som uppfattats ss. liknande koljan (i bet. 1); ss. senare led i ssgr. — jfr BÄRG-, GLYS-KOLJA.
Ssgr (till 1): KOLJ-, ngt bygdemålsfärgat äv. KOLJE-BACKA, r. l. f. fisk. jfr BACKA, sbst.1 SkandFisk. 88 (1838). SvKulturb. 3—4: 243 (1930).
-FISKE. SkandFisk. 89 (1838).
-GARN. (i sht förr) fisk. jfr GARN 2 a. Linné Sk. 318 (1751).
-TORSK. (†) (De torskar) som äro lika stora med en fullväxt Kolja, få deraf benämningen Kolje-Torsk. Ekström AfhFiska 31 (1845).
Spoiler title
Spoiler content