SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOLLEKTIVISM kol1äktivis4m, äv. -ek-, l. koläk1-, r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. kollektivismus, eng. collectivism, fr. collectivisme; till KOLLEKTIV, adj.]
i sht sociol. åskådning som, i motsats till (den liberala) individualismen, lägger huvudvikten på människans egenskap av samhällsvarelse l. samfundsmedlem o. som därför vill gm ömsesidig samvärkan, frivilligt organiserad l. framtvingad o. ledd av statsmakten, stävja individens strävan att egoistiskt blott tillgodose sina egna intressen; särsk. om en grupp av socialistiska samhällsteorier enl. vilka staten har uteslutande rätt till produktionsmedlen (l. produktionsmedlen o. kapitalet), men som förkasta samfällt ägande av konsumtionsmedlen; äv. allmännare, i motsättning till: individualism. De tvänne stora grundprinciperna: individualism, den personliga frihetens princip, och kollektivism, samhällsprincipen. EkonS 1: 52 (1891). Kollektivismen .. är en förmildrad form af kommunismen. Schauman o. Christierson Gide 416 (1899). (Pietismen kan) betecknas som en religiös subjektivism och individualism i motsats till de stora ortodoxa protestantiska 1600-tals-kyrkornas religiösa objektivism och kollektivism. 2NF 21: 838 (1914). Sommarin EkonL 1: 39 (1915).
Spoiler title
Spoiler content