SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOLT kol4t, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kolt (kollt) 1741 osv. kålt (kållt) 17341807)
Etymologi
[av ovisst urspr.]
1) jämförelsevis långt (alltid ned över midjan gående) skjort- l. rockliknande plagg för man l. kvinna, stundom åtsittande o. knäppt med knappar (l. framtill ouppskuret), stundom mer l. mindre löst nedhängande o. sammanhållet med skärp l. gördel o. d.; numera bl. ngn gg i kulturhistorisk skildring (jfr dock b). Linné Sk. 43 (1751). Af .. Gull-Hornets ritningar ser man så mycket, at de (dvs. forntidens danskar) brukat .. en til fötterne nedhängande kålt på kroppen. SvMerc. 1765, s. 211. Din hvita lapp, din sida kolt, / Och denna långa svarta slöja. Leopold 2: 231 (1780, 1815; i fråga om prästdräkt). Fäderne (dvs. munkarna) med rakad hjessa, / Fotsid kolt, botfärdig mine. Lenngren (SVS) 2: 239 (1799). Runeberg 5: 96 (1860). Bonden .. (drog) sommartiden .. en kolt af grof linneväf, bussaron, på öfverkroppen. MeddNordM 1901, s. 236 (i fråga om förh. i Sv. i slutet av 1700- o. början av 1800-talet). — särsk.
a) (numera bl. i kulturhistorisk skildring) ett slags av kvinnor buret, kappliknande, långt överplagg av vadmal (l. annat tjockt tyg) med snävt åtsittande ärmar. Arnell Scott Sjöfr. 131 (1829). BoupptVäxjö 1859. Vintertiden bestod qvinnans drägt gemenligen af en s. k. ”kolt”, egentligen en lång rock af mörkblått vadmal med några röda klädeslister nedtill. Hofberg Skogsbyggarl. 26 (1881; i fråga om förh. i Örkens s:n i Halland i ä. tider). Melander MarkBolleb. 174 (1913).
b) (fullt br.) till lapparnas dräkt hörande, tämligen lång o. vid, av bälte sammanhållen, skjortliknande livrock (av skinn l. vadmal) för män o. kvinnor. NorrlS 1: 93 (1794). Överplagget (hos lapparna är) en kolt eller päls. Kolten .. liknar till formen en skjorta. Læstadius 1Journ. 123 (1831). Düben Lappl. 162 (1873). Både män och kvinnor (bland lapparna) äro klädda i byxor .. samt i en kolt, som är hopsydd nedom bröstet. LbFolksk. 308 (1890). (Lappen) krängde kolten av sig. Didring Malm 1: 12 (1914).
c) (†) bildl., i uttr. damma ngns kolt, ge (ngn) smörj, klå upp (ngn); jfr DAMMA, v.1 II 5. Huggen på truten och damma hans kolt. Bellman (SVS) 1: 176 (c. 1775, 1790).
2) [eg. specialanv. av 1] ned över midjan nående överplagg för små barn, vanl. uppslitsat från halsen till midt på bröstet o. försett med skärp för plaggets sammanhållande kring midjan; numera bl. om dylikt plagg avsett för gossar. Serenius (1741). En liten gåsse i kolt. Dalin Arg. 2: 282 (1754). En mörkögd lillebror på tvenne år / mjukt smyger fram i kolt och tomtehätta. Söderberg Rytm. 24 (1907). — särsk.
a) i uttr. gå i kolt, bära kolt; i sht vara i ”koltåldern”; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Serenius H 1 b (1734). CVAStrandberg 2: 346 (1865; bildl.). Firman Carl Hagenbeck, som jag ju egentligen tillhört sedan jag gick i kolt. Mörner Hagenbeck 12 (1924).
b) (ny anv.) oeg., om lång damblus av tunt tyg, trikå o. d., ofta sammanhållen med ett skärp. UNT 1930, nr 10424, s. 7. En kolt av guldlamé från Creed med brett knutet skärp av kjolens svarta kläde. DN(A) 1934, nr 245, s. 10.
Ssgr (till 2): KOLT-BARN. (i sht i fackspr.) barn som är i ”koltåldern”. Gradationerna: späda barn, koltbarn, och äldre barn. Tholander Ordl. (c. 1875). Ett rum (i barnasylen) har plats för 24 koltbarn. SD 1900, nr 148, s. 4. SvD(A) 1930, nr 102, s. 11.
-ÅLDER(N). (mindre br.) tid då barn ännu bär kolt (vanl. mellan första o. femte året); i sht i sg. best. WSwahn hos Essén Prill. 102 (1920). Bergman JoH 222 (1926).
-ÅR. (mindre br.) i sht i pl. best.; jfr -ÅLDER(N). Att från koltåren hafva brinnande håg för att gå en väg, men fösas in på en annan. Scholander 3: 221 (1878). Lundgrehn Högag. 18 (1912).
Spoiler title
Spoiler content