SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOMMA kom3a2 l. 40 (kå`mma Dalin; Weste synes hava känt båda accentueringssätten), sbst.1, n. (Arvidi 213 (1651) osv.), äv. (numera bl. vard. föga br.) r. (VetAP 1: 112 (1739), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)); best. -at, ss. r. -an; pl. = (Höijer (1864), Sundén (1886) osv.) l. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata (Biurman Brefst. 24 (1729) osv.), sällan -or (Linder Om -er 87 (1890), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)) l. -an (StNordFilol. IV. 1: 18 (1913), NysvSt. 1925, s. 70 (: pauskommana, best.)) ((†) -ater Lindfors Bröder 150 (1806), Dens. (1815)).
Ordformer
(förr äv. skrivet com-. komma (comm-) c. 1635 osv. coma c. 16351794)
Etymologi
[jfr dan. o. t. komma, eng. o. fr. comma; av lat. comma, n., del av en mening, av gr. κόμμα, slag, slående, avsnitt, liten del av en mening o. d., till gr. κόπτειν, slå, hugga (av) (jfr KAPUN)]
1) [efter motsv. anv. i lat. o. gr.] (†) mindre, syntaktisk enhet i en period, del l. led i en sats. Cellarius LatGr. 95 (1703). SvLitTidn. 1817, sp. 604. I frågan till barnet: Vill du till denna tro varda döpt, och igenom dopet till dessa heliga pligter förbindas? är det senare commat uteslutet. Agardh BlSkr. 1: 226 (1854). Cavallin (1876).
2) skiljetecken (, l. (förr) /) som i skrift efter olika regler (varierande allteftersom huvudvikten lägges vid meningens logisk-syntaktiska sammanhang l. vid pausering o. frasering i vårdad uppläsning) sättes emellan ord i en mening för att markera ett mindre ”insnitt” i denna än kolon o. semikolon; äv. (skämts.) mer l. mindre bildl., om kort uppehåll i talet. Schroderus Dict. 19 (c. 1635). Ett Comma (är) tiänligit, när wij sättia långe Bijord til ett Ord. Arvidi 213 (1651). Comma .. sättes vid huart ringste andehåll, uti enn ofullkomlig mening. Tiällmann Gr. 151 (1696). Ljungberg SvSpr. 30 (1756). Kusken skrålade fram sin bön utan coma och punct. Eurén Kotzebue Orth. 2: 110 (1794). Carlén Rosen 573 (1842; bildl.). Lindroth GrundvKommat. 1 (1924). — särsk. [efter nylat. comma cum puncto] (†) i uttr. komma med punkt, om semikolon. Biurman Brefst. 25 (1729). Semikolon, äfven kalladt komma med punkt .. (;). Linder Regl. 37 (1882).
3) (i sht i fackspr.) vid angivande av decimalbråk: det tecken (återgivet som ”komma” i bet. 2) som sättes mellan det hela talet o. decimalerna; äv. om liknande tecken användt vid andra talangivelser l. vid tidsangivelser o. d. Celsius Arithm. 89 (1727). Komma brukas i talbeteckningar med siffror för att afskilja decimaler, minuter, öre och ofta million och tusental. Brate SvSpr. 51 (1898). Och vad höjden anbelangar, / är den (dvs. muren) i alnar, efter ögonmått, / etthundratrettionio, komma, fem. Gullberg o. Harrie Aristophanes Fågl. 85 (1928).
4) mus. den matematiska differensen (vanl. uppskattad till en niondels helton) mellan de minsta intervallförhållanden på tonskalan. Londée Kellner 5 (1739). Förhållandet mellan de båda slagen af hela tonsteg, 9/8 och 10/9, d. v. s. 81/80, kallas ett didymiskt eller syntoniskt ”komma”. 2UB 2: 183 (1901). SvUppslB (1933).
Ssgr (till 2): KOMMA-BACILL. [efter t. kommabazillus, vilket namn givits åt ifrågavarande bacill av den tyske bakteriologen R. Koch († 1910) på grund av dess likhet med ett kommatecken] med. koleraspirill. FörhLäkS 1884, s. 274. SDS 1894, nr 315, s. 2.
-FEL, n. pedag. kommateringsfel. Verd. 1885, s. 176.
-TECKEN.
Spoiler title
Spoiler content