SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONCILIANT kon1siliaŋ4t, äv. koŋ1-, l. 01—, äv. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. konziliant, av fr. conciliant, p. pr. av concilier (se KONCILIERA). — Jfr KONCILIANS (se avledn.)]
(i sht i vissa kretsar) medlande, försonlig, smidig. Med kallblodig och konciliant opportunism undvek Leo (XIII) öppen brytning (med Frankrike). 2NF 16: 182 (1911). Konciliant i sitt sätt som om han ständigt ginge omkring och försonade arga fiender. Bergman Kerrm. 27 (1927). SvRiksd. I. 8: 39 (1934).
Avledn.: KONCILIANS, r. [jfr t. konzilianz] (i sht i vissa kretsar) sbst. till KONCILIANT. Med sin arbetsförmåga och sin koncilians .. gör han en snabb karriär i societetslivet. DN(A) 1931, nr 325, s. 6. Hellström Storm 183 (1935).
Spoiler title
Spoiler content