SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONGREGATION koŋ1gregatʃω4n, äv. kon1-, l. -aʃ-, äv. 0104 (kånngregatschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kongregation, eng. congregation, fr. congrégation; av lat. congregatio (gen. -ōnis), sammanslutning, vbalsbst. till congregare, samla, förena till ett samfund, till com (se KON-) o. grex (gen. gregis), hjord, sällskap, krets (jfr AGGREGERA)]
(i fråga om romersk-katolska förh.)
1) om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 117 (1835). Holmquist Kyrkoh. 1: 249 (1922).
2) om vissa kyrkliga sammanslutningar vilkas medlemmar under ledning av en överordnad föra ett gemensamt liv efter bestämda regler för uppnående av religiösa syften. Frey 1843, s. 512. Fehrman OrientK 110 (1920).
3) vart särskilt av vissa till den påvliga kurian hörande ämbetsvärk för behandling av olika kyrkliga frågor. PT 1758, nr 95, s. 3. Fehrman OrientK 108 (1920). — jfr INDEX-, KARDINAL-KONGREGATION.