KONTEMPLATION kon1tämplatʃω4n l. -em-, l. kontäm1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kontemplation, fr. contemplation; av lat. contemplatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till contemplari (se KONTEMPLERA)]
djupt begrundande av l. fördjupande i ngt (med uteslutande av yttre värksamhet o. intryck utifrån), försjunkande i betraktelser; ofta om grubblande betraktelse av översinnliga l. gudomliga ting. Swedberg Schibb. 259 (1716). Religionen är en helig contemplation. Atterbom i Phosph. 1810, s. 102. Vad han (dvs. Stiernhielm) i kontemplationens högsta ögonblick erfarit, har han icke beskrivit. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 263. — jfr SJÄLV-KONTEMPLATION. — särsk. (†) närmande sig bet.: spekulation. Wij måste tänckia, at then Astrologiske contemplationen war ännu myckit äldre (än Sokrates' tid). Sylvius Mornay 115 (1674).
