SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONVOLUT kon1volɯ4t l. -vå-, äv. -vω-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konvolut; av lat. convolutum, p. pf. n. av convolvere (se KONVOLVERA)]
1) (numera föga br.) med omslag försedd l. på annat sätt sammanhållen packe l. bunt av handlingar o. d., dossié; äv. (tillf.) om handlingarna i en dylik dossié. VRP 18/12 1723. Bolmstad Räkningar .., hvilka .. utgöra ett stort convolut. HdlÅgerupArk. 22/7 1790. Sekreta utskottet .. uppdrog åt fem ledamöter att författa ett nytt sekret konvolut (vid riksdagen 1751—52). SvRiksd. I. 6: 198 (1934).
2) (numera mindre br.) omslag l. (större) kuvert för handlingar o. d.; ofta med tanke på de häri förvarade handlingarna osv. o. närmande sig bet. 1. AdP 1789, s. 122. En skrift i försegladt convolut. HH XXV. 2: 163 (1815). Blåpapper i konvolut om 50 blad. Flyckt o. Wiberg JärnvHb. 100 (1915); jfr 1. Hellström Storm 131 (1935).
Ssg (till 2): KONVOLUT-PAPPER. (i fackspr., mindre br.) omslagspapper, kuvertpapper. Rinman JärnH b 2 a (1782). Ambrosiani DokumPprsbr. 376 (1923).
Spoiler title
Spoiler content