SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KOPULATION 1pɯlatʃω4n l. kωp1-, l. -ul-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cop-. copl- 1689. kopul- (co-) 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. kopulation, eng. o. fr. cupulation; av lat. copulatio (gen. -ōnis), sammanbindning, förening, vbalsbst. till copulare (se KOPULERA)]
1) (föga br.) i allm.: förening, förbindelse. Dalin (1871). (A. Edelfelt) var stor i kopulation med en starkare ande än han själf. Ahrenberg Männ. 3: 144 (1908).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) äktenskaplig förening, äktenskap; vigsel. RARP 2: 198 (1635). Resol. 10/3 1665, s. A 2 a. At alla copulationer och barndop skola förrättas i kyrkan. SynodA 1: 425 (1755). Dalin (1852). WoJ (1891).
3) (i sht i biologiskt fackspr.) sexuell förening; parning; befruktning; biol. äv. i utvidgad anv., om sammansmältning av andra celler än könsceller. Observationer öfver insecternas copulation. PHernquist (1768) hos Linné Bref I. 7: 91. Pringsheims upptäckt af copulationen af svärmsporer. BotN 1871, s. 12. Isogam befruktning eller kopulation. Fries SystBot. 232 (1897). Än är förbindelsen (urdjuren emellan) blott temporär (konjugation), än fortvarande (kopulation). 2NF 22: 430 (1915).
4) bot. o. trädg. ympning som tillgår så, att grundstammen o. ympkvisten helt avskäras med ett snedsnitt o. de så uppkomna ytorna fogas till varandra, skarvympning. Dalin (1871). BonnierKL 12: 1322 (1928).
Ssgr: (2) KOPULATIONS-AKT. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) vigselakt. Hagström Herdam. 4: 488 (cit. fr. 1632). 2NF 32: 375 (1921; i fråga om förh. på 1500-talet).
(3) -CELL. (mindre br.) biol. djurspor, zoospor. NF 1: 440 (1875).
(2) -CEREMONI. (†) vigselceremoni. Stiernman Com. 2: 390 (1644). Humbla Landcr. 481 (1740).
(3) -ORGAN. biol. könsorgan; befruktningsorgan. Thorell Zool. 1: 297 (1860). Almkvist Könssj. 16 (1924).
(2) -PRÄST. (†) vigselförrättande präst, vigselförrättare. BoupptSthm 1679, s. 1066 a, Bil. (1671).
Spoiler title
Spoiler content