SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KOPULATIV 1pɯlati4v l. kωp1-, l. -ul-, l. 300~2 l. 400~1, adj. o. sbst. n., ngn gg r. (Noreen VS 5: 146 (1906; i bet. II 3)); ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -et, ss. r. -en; pl. = l. (ss. r. alltid) -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cop-)
Etymologi
[jfr t. kopulativ, eng. copulative, fr. copulatif; av lat. copulativus, avledn. av p.-pf.-stammen i copulare (se KOPULERA)]
I. adj.
1) (i fackspr., föga br.) i allm.: sammanbindande, förenande. Andersson (1845). Verbet har (i satsen) .. väsendtligen en förenande, kopulativ kraft. Lidforss TyGr. 73 (1860). SvUppslB (1933).
2) språkv. om bindeord (särsk. konjunktion): som betecknar samband l. likställighet mellan de förbundna lederna, sammanställande, äv. allmännare: koordinerande; om satser: förenade på ett sätt som uttrycker samband l. likställighet, sammanställda, koordinerade; om satsförbindelse: som består av på dylikt sätt förbundna satser; äv. ss. adv. Tullberg SvSpr. 1: 45 (1836). Copulativa .. conjunctioner. Sylvander Sats. 92 (1856). Kopulativt koordinerade satser. Schiller SvSpr. 61 (1859). Danell SvSpr. 99 (1927).
II. sbst.
1) (†) språkv. förenat pronomen (motsatt: självständigt pronomen). Mannercrantz EngSpr. 60 (1783).
2) (numera föga br.) sammanbindande ord l. uttryck; särsk. språkv. kopulativt bindeord, kopulativ konjunktion. JournLTh. 1810, s. 117. Svedbom SvSpr. 117 (1828). Schiller SvSpr. 61 (1859).
3) (ny anv.) språkv. kopulativ förbindelse l. förening (mellan satser l. satsdelar). Positiv kopulativ (föreligger), då båda (eller alla) lederna äro positiva, dvs. båda (resp. alla) bejakas. Noreen VS 5: 146 (1906). Därs. 148.
Ssg (till I 2): KOPULATIV-SATS. språkv. kopulativ sats. SvUppslB (1933).
Spoiler title
Spoiler content