SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KORRELAT kor1ela4t, adj. o. sbst. n.; ss. adj. n. o. adv. =; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er. Anm. Ss. sbst. användes förr äv. den lat. formen correlatum med pl. -lata. Botin Hem. 2: 233 (1756). Lutteman Schulze KantCrit. 49 (1799). Ekbohrn (1868).
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korrelat, adj. o. sbst., eng. correlate, adj. o. sbst., ävensom fr. correlatif, adj. o. sbst.; till lat. com (se KON-) o. relatum, (sak som är) beroende (av en annan) gm växelvärkan, p. pf. sg. n. av referre, återföra (se REFERERA). — Ordet har sannol. bildats under inflytande av KORRELATION o. KORRELATIV]
I. adj. i sht filos. o. språkv. som står i växelförhållande till ngt; nästan bl. ss. bestämning till ett pluralt huvudord: som stå i växelförhållande till varandra, som betinga varandra, varandra motsvariga. Korrelata begrepp l. ord. Phosph. 1811, s. 90. Correlata bestämningar. Ribbing Log. 10 (1870). Noreen VS 5: 572 (1911).
II. sbst.
1) i sht filos. om vartdera av tvenne varandra motsatta o. varandra nödvändigt förutsättande begrepp; ngt som existerar bl. ss. motsvarighet till ngt annat; förr äv. allmännare. 2SAH 1: 257 (1801; i fört. över främ. ord). Ett motsvarande correlat (dvs. till fabeln) i den Romantiska sferen är Sagan. Phosph. 1811, s. 64. Jag och icke-jag äro korrelater. Rein Psyk. II. 1: 494 (1891). OoB 1931, s. 499.
2) (i fackspr.) (nödvändig) följd av ett visst förhållande l. en viss egenskap l. dyl.; stundom liktydigt med: korollarium. Den svarta färgen (hos negrerna) är ett korrelat till vissa fysiologiska processer, gynsamma för existensen i deras hemland. Westermarck Äkt. 300 (1893). NoK 111: 17 (1931).
3) språkv. ord, ordfogning l. sats varpå ett (särsk. relativt) pronomen (l. pronominellt adverb) syftar. Almqvist GrSpr. 90 (1837). Beckman SvSpr. 62 (1904). Danell SvSpr. 86 (1927).
Spoiler title