SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KORROSION kor1ωʃω4n, äv. -oʃ- l. -åʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. -osion 1782 osv. -usion 1736)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. corrosion; av lat. corrosio (gen. -ōnis), vbalsbst. till corrodere (se KORRODERA)]
vbalsbst. till KORRODERA.
1) geol. motsv. KORRODERA 1. Fennia VII. 2: 115 (1892).
2) om gm kemiska processer skeende frätning.
a) metall. motsv. KORRODERA 2 a. Triewald Förel. 2: 87 (1736). Tennets corrosion genom kokning med Salpetersyra. SPF 1815, s. 103. SvD(A) 1929, nr 111, s. 8.
b) petrogr. motsv. KORRODERA 2 b. SvUppslB (1933).
c) (numera mindre br.) med. motsv. KORRODERA 2 c. TLäk. 1833, s. 460. Wernstedt (1935).
Ssgr: (2 a) KORROSIONS-BESTÄNDIGHET~0102 l. ~0200. metall. (metallegerings) förmåga att motstå korrosion. Starck Kemi 192 (1931).
(1) -GROTTA. geol. bildad gm korrosion. 3NF 8: 1106 (1928).
(1) -SJÖ. geol. jfr -GROTTA. Fennia VII. 2: 115 (1892).
(2 a) -SKYDD. (i fackspr.) skydd mot korrosion. HantvB I. 1: 245 (1934).
Spoiler title
Spoiler content