SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRÄKAS krä3kas2, v. dep.; pr. ind. sg. kräks, ngn gg kräkes; ipf. -tes; sup. -ts; äv. (numera bl. i vissa trakter) KRÄKA krä3ka2, v.3 -er, -te, -t (inf. o. pr. ind. pl. -a Hoorn Jordg. 1: 71 (1697), Lundell (1893); -as PErici Musæus 4: 106 a (1582) osv.; kräks Engström 1Bok 47 (1905), Abrahamson VästsvOrdst. 63 (1936). — pr. ind. sg. -er Hoorn Jordg. 1: 71 (1697); -es Chesnecopherus RegIter D 4 b (1613); kräks Ekblad 339 (1764) osv. — ipf. -te Lindestolpe Matk. 22 (1714), Hagberg Shaksp. 3: 273 (1848); -tes Hoorn Jordg. 1: 35 (1697) osv. — sup. -ts Lind (1749) osv. — p. pr. -ande Hiärne Suurbr. 24 (1680), Forshæll OrgPharm. 1: 150 (1836)). vbalsbst. -AN (†, Chesnecopherus RegIter C 1 a (1613)), -ANDE, -ELSE (se ssgr C), -NING.
Ordformer
(kräck- (kreck-) 15891697. kräk- 1582 osv. -ka(s) c. 1690 osv. -kia(s) (-kja) 15821697. -kes (-ker), pr. ind. sg. 1613 osv.)
Etymologi
[fsv. kräkias; avledn. av roten i mnt. kraken, nt. kraken, t. krachen, feng. cracian, brista, spricka sönder, smälla, med betydelseutv. som i KLÖKA]
ss. beteckning för den process varigm magsäckens (stundom äv. tarmarnas) innehåll pressas genom magmunnen o. matstrupen o. tömmes ut genom munnen: kasta upp, ge över, ”spy”; förr äv. (i sht bildl.; särsk. i uttr. kräkas åt ngt): kväljas, vämjas (inför ngt); äv. med obj.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Månge wämia widh Gudz ord och kräkias. PErici Musæus 4: 106 a (1582). Kräkas åt något. Sahlstedt (1773). Det är skilnad mellan att kräkas blod eller galla eller födan. Odenius 1Celsus 23 (1898). Kräkningar kunna vara framkallade av mer eller mindre tydliga viljeimpulser. Jundell Barn. 2: 160 (1927). — jfr BLOD-, GALL-KRÄKNING. — särsk.
a) i uttr. vilja kräkas, känna retelse att kräkas, kväljas; äv. (starkt vard.) bildl.: vämjas. (Det) är lätt at förstå, hvarföre man vill kräkas, när något aggar (dvs. sticker) en inuti Halsen. Rosenstein Comp. 210 (1738). Ä dä inte så en vill kräks, när en sir en sån där halfidiot som Löfgren ta i en kortlapp. Engström 1Bok 47 (1905).
b) (mindre br.) med. i uttr. svart kräkning, uppkräkande av en mörk, av blod l. galla färgad massa. SvMerc. IV. 2: 40 (1758). LbKir. 3: 137 (1922).
Särsk. förb.: KRÄKAS resp. KRÄKA UPP10 4, äv. OPP4. gm kräkning få upp (ngt). Lindestolpe Matk. 22 (1714). Hernquist GenvNatur. 367 (1795). jfr UPPKRÄKA.
KRÄKAS resp. KRÄKA UR SIG10 4 0. särsk. (starkt vard., föraktligt) bildl., i fråga om författande: frambringa, producera; skriva. Där sitter dom (dvs. journalisterna) och kräks ur sig, så en annan fattig sate får sitta emellan. Nordström Landsortsb. 174 (1911).
KRÄKAS resp. KRÄKA UT10 4. (numera föga br.) kräkas upp (ngt). Hoorn Jordg. 1: 71 (1697). Ekblad 339 (1764).
Ssgr: A: KRÄK-CENTRUM. med. kräkningscentrum. BonnierKL 6: 1447 (1925).
-MAGAD, p. adj. [jfr sv. dial. kräkmage, om mage hos person som har lätt för att kräkas] (†) som har lätt för att kräkas l. lätt får kväljningar. Schroderus Dict. 176 (c. 1635).
-MAGOT. (†) = -MAGAD. Schroderus Dict. 180 (c. 1635).
-MEDEL. (kräk- 1738 osv. kräke- c. 1750c. 1795) i sht farm. läkemedel som användes för att framkalla kräkning, emetiskt medel. Rosenstein Comp. 311 (1738).
-MIXTUR. (†) jfr -MEDEL. VetAH 1776, s. 213.
-POKAL. (förr) antimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som ngn tid stått däri. Forshæll OorgPharm. 181 (1838).
-PULVER. farm. emetiskt pulver; särsk. om pulver av kräkrot. Lindestolpe Frans. 84 (1713). Lindgren Läkem. (1891). särsk. (starkt vard.) bildl., om människa: ”äckel”; förr äv.: stackare, ”kräk”. Björkman (1889). Auerbach (1911).
-ROT. (kräk- 1777 osv. kräke- 1765) farm. o. bot. den emetiskt värkande roten av den sydamerikanska halvbusken Uragoga Ipecacuanha Baill. (äkta kräkrot); förr äv. om emetiskt värkande rötter av andra växter, ss. Psychotria emetica Mut. o. Richardsonia scabra Lin. (vit kräkrot); vanl. ss. ämnesnamn; äv. ss. benämning på ifrågavarande växter; jfr IPEKAKUANHA. Haartman Sjukd. 41 (1765). Pulveriserad Kräkrot. Alm(Sthm) 1813, s. 39. Scheutz NatH 248 (1843; om växten Uragoga Ipecacuanha Baill.). Santesson Läkem. 177 (1924).
Ssgr (farm.): kräkrot(s)-droppar, pl. droppar beredda av flytande kräkrotsextrakt. 2NF 15: 156 (1911).
-extrakt. SvFarm. 106 (1901).
-pulver. Haartman Sjukd. 30 (1765).
-sirap. sirap med tillsats av kräkrotsdroppar. Lindgren Läkem. (1891).
-tinktur. Lindgren Läkem. (1902).
-vin. (i sht förr) vin med tillsats av pulveriserad kräkrot. Berlin Farm. 2: 739 (1851).
-RÖDSOT. (†) kolera. VexjöBl. 1831, nr 23, s. 1. Larsen (1884).
-SAFT. (†) om flytande kräkmedel. Blanche Tafl. 224 (1845). Wretlind Läk. 5: 45 (1897).
-SALT, n. farm. o. tekn. visst emetiskt dubbelsalt (kaliumantimonyltartrat). Möller (1790). SvFarm. 316 (1901).
Ssgr (farm.): kräksalt(s)-salva, r. l. f. (förr) salva vari kräksalt ingår. TLäk. 1833, s. 273. Nyblæus Pharm. 236 (1846).
-vin. vin med tillsats av kräksalt. NF 9: 183 (1885).
-UTSOT. (†) kolera. Collin Ordl. (1847; under kolera). NPress. 1892, nr 241, s. 2.
-VIN. farm. vin med tillsats av ngt kräkmedel; jfr KRÄKROTS-VIN, KRÄKSALTS-VIN. Lind (1749; under brech-wein). LmUppslB 673 (1923).
-VINSTEN~02 l. ~20. farm. o. tekn. = -SALT. VeckoskrLäk. 3: 36 (1782).
B (†): KRÄKE-MEDEL, -ROT, se A.
C [jfr fsv. kräkilse, vämjelse] (†): KRÄKELSE-DRYCK. dryck med emetisk värkan. Lind (1749; under brech-tranck).
D: KRÄKNINGS-CENTRUM. med. nervcentrum varifrån den muskelapparat dirigeras som är i värksamhet vid kräkning. 2NF 15: 155 (1911).
-VIN. (†) kräkvin. SvMerc. 2: 86 (1756).
Spoiler title