publicerad: 1937
KRANS kran4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er HSH 37: 46 (1548), Broman Glys. 2: 214 (c. 1730); -or Eneman Resa 2: 127 (1712)).
Ordformer
(krans(s) 1524 osv. krants (-dz, -tz) 1538—1834)
Etymologi
[fsv. kranz; jfr dan. o. nor. krans, senisl. kranz; av mnt. kranz, t. kranz, av fht. kranz; möjl. sammanhängande med lit. grandis, armband, ring]
1) rund l. avlång ring av sammanbundna l. sammanflätade blad, blommor o. d. (l. imitation därav av varaktigare material), särsk. använd ss. prydnadsföremål l. ss. heders- l. segertecken, förr stundom äv. i skymflig avsikt. Binda, fläta kransar. (Nunnorna) giffua manfolke örtaqwaster, kranszar (m. m.). OPetri Clost. F 4 b (1528). (Folket) prydde Templet medh gyllene krantzar och sköldar. 1Mack. 4: 57 (Bib. 1541). När .. (konung Gustav) heem redh giorde han Archielectum till meiengreffue, settiandes på honom en stoor krantz. Svart G1 102 (1561). Croner och Crantzer (anbragtes) vdj salenn och öff(ve)r slottz porthe. KlädkamRSthm 1561 I, s. 40 a. Och dagen firas / med dans och lek / vår panna siras / med krans af ek. Tegnér (WB) 2: 18 (1808). Barnen böra (på midsommaraftonen) få .. binda kransar och kläda majstång. Langlet Husm. 1023 (1884). Nilsson FestdVard. 115 (1925). — jfr BELÖNINGS-, BLOMSTER-, BORGAR(E)-, EKLÖVS-, GRATULATIONS-, HALM-, HEDERS-, LAGER-, MYRTEN-, PÄRL-, SEGER-, TAKLAGS-, TÖRNE-, ÄRE-, ÖRTE-KRANS m. fl. — särsk.
a) om (i allm. relativt stor) krans av blad, blommor o. d. (i sht förr stundom av glaspärlor o. d.) som nedlägges på likkista l. grav l. vid minnesmärke o. d. Kransar undanbedjas. På hvart jernkors (på kyrkogården) / hängde en doftande krans, nyss bunden af älskande händer. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). En krans nedlades .. vid John Ericssonstatyn. SvD(A) 1934, nr 205, s. 6. Ett flertal kransar hade sänts till båren. SDS 1937, nr 124, s. 8. — jfr BEGRAVNINGS-, DÖDS-, GRAV-, PÄRL-KRANS m. fl.
b) om krans (numera vanl. av myrten, i sht förr äv. av ädel metall; jfr d) använd ss. huvudprydnad för brud (eg. ss. symbol för okränkt oskuld), brudkrans; i fråga om ä. förh. äv. om krans som bars ss. huvudprydnad av jungfru, jungfrukrans; äv. bildl. Jer. 2: 32 (Bib. 1541). En Krone tuå Krantzer och thet annet Kyrkie Sölf som är I Mörkö Kyrke. G1R 18: 12 (1546). The brudher, som af sine män förkrenkte äre, för än the wijas, hafwe ingen crona uthan allenast en crantz. KyrkohÅ 1911, s. 32 (1617). Om nogor qwinna gåår till kyrckio och låter sigh wyia medh vthslaghet håår, crono eller twå krantzar, och thet warder befunnit, at hon war .. beläghrat tå hon wigdes, så skall hon bötha .. fyra daler. Rudbeckius Kyrkiost. 19 (c. 1635); jfr KRANS-BROTT. Icke alla Jungfrwr, som krantzen bära. Grubb 374 (1665). Skulle då slutligen nu krans dansas af bruden, som sed är. Tegnér (WB) 9: 159 (1841). SvKulturb. 1—2: 300 (1929). — jfr BRUD-, BRÖLLOPS-, JUNGFRU-KRANS.
c) om krans (i sht av lager, eklöv, pillöv o. d.) som (utdelad vid akademisk promotion l. simpromotion o. d.) är avsedd att bäras kring hjässan ss. tecken på förvärvad grad l. värdighet; äv. om imitation i miniatyr av dylik krans. ASScF VIII. 2: 210 (1760). MoB 7: 50 (1806). Vid .. promotionen, år 1805, erhöll Agardh .. sin krans. 2SAH 33: 10 (1861). — jfr DOKTORS-, KANDIDAT-, MAGISTER-KRANS.
d) (i sht förr) kransformigt huvudsmycke av (ädel) metall o. d. (jfr b). OPetri Tb. 39 (1524; uppl. 1929). En krans aff gull och perlor. mett en Swan, som siter vdi ett boo. HH 2: 16 (1548). Selff(ve)r En vpsatt Krantz med 13 st(ycke)r. SthmTb. 1568, s. 38 a. Hildebrand Medelt. 2: 408 (1895).
e) (förr) om krans uthängd ss. skylt för värdshus l. vinhandlare; särsk. (numera föga br.) bildl., i uttr. godt vin behöver ingen krans o. d., betecknande att en god sak icke behöver framhållas särskilt, utan ”talar för sig själv”. (Jag) behöffuer .. icke vphängia någon krantz öffuer gått Wijn, thet prijsar sigh wäl sielfft, om thet gått är. Forsius Esdra Föret. A 4 b (1613; bildl.). Ambrosii Värdshus är på den ena sidan, med Värdshus-skyldt och Krans. Envallsson Slått. 1 (1787). Gott vin behöver ingen uthängd krans. Ström SvenskOrdspr. 112 (1926). — jfr KÄLLAR-, VINKÄLLAR-KRANS.
f) om (ritad, skulpterad, broderad, vävd osv.) avbildning av krans; äv. herald. Roth Kägleh. 30 (i handl. fr. 1686). Bokstäfverne som stå in uti krantzerne (på gravstenarna). Broman Glys. 2: 214 (c. 1730). Krants .. (betyder) ära och seger. Uggla Herald. 84 (1746). Sylwan Ryor 107 (1934).
g) spelt. i utvidgad anv., om kort i killeleken med bilden av en blomsterkrans (ett av de lägsta korten). Wetterstedt ConvOrdb. 23 (1822). Lindskog Spelb. VI (1847).
2) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1 (jfr 1 e, 4 d). Jes. 28: 5 (Bib. 1541). En man som ärans krants bekröner. Bellman Gell. 2 (1793). Hvem är talaren .., som .. binder nya kransar af minnets och hoppets skönaste blommor? 2SAH 50: 6 (1874). Ordspr. 1: 9 (Bib. 1917). — särsk.
a) (†) ss. beteckning för värdighet l. befogenhet (o. ansvar). (Det ser ut) som i och the andre, som länen haffwe ther nidre, wilde tage kranssen vtaff eder, och hengien jn på oss, så att wij skulle bäre all skullen, ee huad som fattis. G1R 15: 6 (1543).
b) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i uttr. som beteckna att ngn avgår med segern l. att ngn ger l. tillerkänner resp. berövar ngn segern l. företrädet o. d. Winna Crantzen på ähronnes dagh. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 6 b (1587). I äckta Trohet Hon ei någon krantzen gifwit. Broms AGyllenstierna 16 (1715). La Mothe skulle denna gången .. (med sitt skådespel) hafva tagit kransen af Voltaire. SAD 1: 498 (1788). Dock avhöll han sig från varje självberöm och lämnade kransen åt wählingfolkets medfödda duglighet. Alving Jansen JordOdödl. 138 (1925).
c) (†) i uttr. sätta kransen på ngt, sätta kronan på värket o. d. Jesu helighet sätter .. krantsen uppå de öfriga bevisen, som bestyrka hans läros sanfärdighet. Bælter JesuH 5: 135 (1759). Sätta kransen på verket. 3SAH XXXIX. 2: 74 (1824).
d) (†) ss. beteckning för oskuld; jfr 1 b. Vish. 4: 2 (”3”) (Bib. 1541). Januarius .. Jungfrw bewara tin Krantz wäl. Freundt Alm. 1667, s. 4. De (pigor) som i ungdomen förspilt sin krants. Johansson Noraskog 1: 63 (i handl. fr. 1785).
Anm. Enstaka har ordet anträffats i det till sin bet. oklara uttr. dricka till krans. The .. rijchte så till Vloholm, ther mijckin gärd in wti Prowianthet war försambladh. Och ther til krantz drucho och swermadhe, så the nepplighen kende hwar annan igen. UrkFinlÖ I. 1: 20 (1599).
3) i oeg. anv., om föremål o. d. som gm sin form påminner om en krans; jfr RING. — jfr ALTAR-, BECK-, BOMB-, BORD-, BORR-, FAT-, FRÄLSAR(E)-, FYR-, HELGON-, HOV-, LIGG-KRANS m. fl. — särsk.
a) om ring använd i vissa lekar l. spel.
α) (†) i uttr. ränna l. rida till krans, deltaga i ringränning. Carl IX Cal. 47 (1586). Bullernæsius Lögn. 421 (1619).
β) om ring (av överklädd vidja o. d.) som användes i kastlek för att med tillhjälp av käppar (”svärd” l. ”spjut”) kastas o. uppfångas av deltagarna. Kasta krans. Hubendick FlickLek. 26 (1879). Ericson Fågelkås. 1: 127 (1906).
b) kok. kaka i form av en krans l. ring; dels om olika slag av småbröd, dels om större vetekaka o. d. Warg 539 (1755). Vridna kransar. Langlet Husm. 537 (1884). Mormors fina kransar. Upsala(A) 1930, nr 158, s. 8. — jfr KONJAKS-, MANDEL-, VETE-KRANS m. fl.
c) (förr) om uppstoppad ring av tyg o. d., avsedd att läggas på huvudet ss. underlag för föremål som skall bäras. Linc. (1640; under arculus). Dalin FrSvLex. 2: 537 (1843).
d) (i sht förr) biodl. (flätad halm)krans l. halmring sådan den flätas vid bindning av halmkupa; kransformig tillsats under en bikupa; bikupkrans. Linnæus Bijskjöts. 102 (1768). Wåhlin LbLandth. 85 (1804). — jfr BIKUP(S)-KRANS.
e) sjöt. om tåg l. kätting o. d. som lagts i ring; särsk. om ring av (sammansplitsat) tågvirke, särsk. omkring mast l. stång, tjänande som underlag för den stående riggen; äv. om liknande ring av trä. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Krans af träd på mastens akterkant för bommens främsta ända att hvila på. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Sedan man kransat upp (i ring) det överflödiga av linan .., gör man med en bukt av den närmast flytkroppen återstående linan tvenne halvslag runt kransen. Arwidsson Strömm. 36 (1913). Smith (1916). — jfr TÅG-KRANS.
f) om bjällerkrans (se d. o. slutet). Bjällrorna skallra i kransen. Engström Glasög. 193 (1911). — jfr BJÄLL-, BJÄLLER-KRANS.
g) omkretsen av ett hjul; hjulkrans; lötkrans. VetAH 1742, s. 212. Ericsson Ur. 102 (1897). — jfr HJUL-, LÖT-KRANS.
i) skom. smal läderremsa längs randen mellan bindsulan o. yttersulan l. mellan sulan o. den första klacklappen. 2SkomOrdl. (c. 1847). SvSkoT 1926, nr 18, s. 9. — jfr KLACK-KRANS.
j) vid roten av hjortdjurens horn befintlig ringformig ansvällning, hornkrans; numera bl. elliptiskt för: rosenkrans. Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 122. Dens. Ur. I. 1: 77 (1838).
k) (numera mindre br.) meteor. = KORONA. Duræus Naturk. 191 (1759). Gårdar och kransar kring solen, månen och stjernorna betyda (enl. folktron) nederbörd och oväder. AntT VII. 2: 73 (1883). SvUppslB (1933).
l) (†) om domarskrank o. d. (?). Öfversten Antonius Jörjenrijck ”kom i Krantzen” (på rådstugan) och anhöll att få upptecknade till minnes de fordringar han hade till några personer här i staden. BtÅboH I. 8: 91 (1636).
m) (i sht i fackspr.) list l. rand l. infattning som (upptill) omger l. begränsar l. kröner ngt; krönlist; gesims. 2Mos. 25: 11 (Bib. 1541). Krantsar omkring spisar, fönster och dörar. Kalm Resa 1: 293 (1753). Kolonnerne .. ha Attiska baser och karnisade kransar. Brunius Metr. 41 (1854). Den öppna spiseln med en tennstake och en kaffekvarn på kransen. Engström Äfv. 96 (1908). Kransen (till de blekingska sparlakanssängarna) är byggd som en halv eller hel ram med två eller fyra sidor. Erixon Möbl. 1: XXII (1925). — jfr KAKELUGNS-, MUR-, SKORSTENS-, SPIS-, SPISEL-, SÄNG-, TAK-KRANS m. fl. — särsk.
α) övre randen rundt en (mer l. mindre ringformig) byggnad l. behållare o. d., särsk. ugnspipa o. d. VetAH 1741, s. 124. Upptill förses .. (jäsningskaren) med en .. krans af zinkbleck, hvars ändamål är att hindra mäsken att stiga öfver vid jäsningen. TT 1873, s. 163. 2UB 1: 445 (1898).
β) övre rand l. kant l. överbyggnad omkring grop, brunnshål o. d. Leijonflycht (1827). Krans. Öfra timringen omkring en varggrop. Svederus Jagt 340 (1831). — jfr BRUNNS-KRANS.
γ) metall. övre delen av en masugnspipa rundt om uppsättningsmålet; äv.: byggnad som omger uppsättningsmålet. Bergv. 2: 88 (1739). Omkring mynningen på Pipmuren (i smältugnen) göres en fyrkantig Kranns af tjocka och breda plankor, och till Krannsen på ena sidan lägges en Bro, för Malmens och Vedens upförande, ifrån högden af backen. Rinman JärnH 385 (1782). 2UB 5: 326 (1902). Hector Husg. 50 (1904). — jfr HYTT-, MASUGNS-, ROSTUGNS-KRANS.
4) i oeg. anv., om (rad av) personer l. föremål l. händelser som bilda en mer l. mindre sluten krets; äv. i uttr. i krans, med sådan placering att det bildas en krans l. ring, i ring.
a) (i vitter stil) om krets av personer (särsk. då de äro placerade i ring). På en vink af den gamle / knä vid knä de (dvs. nattvardsbarnen) knöto en krans kring altarets rundel. Tegnér (WB) 3: 117 (1820). Bergman LBrenn. 223 (1928). — jfr ALLHELGONA-KRANS.
b) om krets av föremål. Midt i kyrkan brinner en krans af gyllne lampor. Bremer GVerld. 2: 132 (1860). Allra sist släpade han ner brännvinsankaren, som han ställde mitt på bordet med en krans av glas nedanför kranen. Lagerlöf Troll 2: 44 (1921). jfr: Den vänstra (delen av levern) är större än den mellersta, hvilka har liksom krantsar och underdelningar. Hernquist Hästanat. 79 (1778). — jfr HEMORROJDAL-, KAPELL-, ROSEN-KRANS m. fl. — särsk.
α) i fråga om hår l. skägg. Kal hjessa, omgifven af en tunn krans grånadt hår. Crusenstolpe CJ 1: 176 (1845). Hallström LegDr. 6 (1908). — jfr HAK-, HÅR-, RÄTTAR(E)-, SKEPPAR(E)-, SKÄGG-KRANS. — särsk. (†): tonsur. Ther effter giorde honom (dvs. munken) Diefwulen en Krantz: Ty en heligh man tienar icke dragha långe håår. Fosz 359 (1621).
β) bot. samling av flera blad, grenar l. blommor o. d. som på samma höjd utgå från olika sidor av stammen. Fischerström 2: 120 (1780). När .. småfrukter .. sitta märkbart åtskilda, men i krans. Agardh Bot. 1: 362 (1830). Hartman ExcFl. 169 (1846). ”Krans” användes om bladställningen hos t. ex. rubiaceerna, om hyllebladens ställning, och om den skenbara blomställningen hos ”verticillaterna”. BotN 1909, s. 104. — jfr BLAD-, BLOM-, GREN-KRANS.
γ) handel. om viss förpackning av fikon. En krans .. består vanligen af 100 st. fikon, uppträdda på bast och plattryckta. Ekenberg (o. Landin) 263 (1889).
δ) i fråga om naturföremål, träd, bärg, öar, länder o. d. Bortom fjällens bleka krans. Atterbom SDikt. 1: 271 (1810, 1837). I vesterhafvet ligger det en krans / af öar dem Jarl Angantyr beherrskar. Tegnér (WB) 5: 53 (1824). Den krans av blomstrande villastäder .., som omsluta staden (Sthm). SvD(A) 1929, nr 189, s. 3. jfr: Mitt upp i bärgz kullen är lijkasom en kransz (av vinträd). Bolinus Dagb. 21 (1667).
d) (i vitter stil) om sammanhängande rad av handlingar l. händelser l. företeelser; jfr 2. Den krans af uppmuntringar som apostelen Paulus tillhopabundit i det tredje capitlet af brefvet till Colosserna. Thomander Pred. 2: 378 (1849). Den krans af arfsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Rydberg Sägn. 70 (1874). Lindberg Moham. 82 (1897).
Ssgr: A: (4 b β) KRANS-ALG. bot. alg tillhörande avdelningen Characeæ (Charales). Skårman Forssell 120 (1898). —
(3) -ARTÄR. [jfr t. kranzarterien, pl.] anat. vardera av de båda i kransfåran liggande artärer (arteriæ coronariæ cordis) som förse själva hjärtväggen med arteriellt blod. Billing Hipp. 203 (1836). Broman Männ. 1: 138 (1925). —
(1) -BINDARE. —
(1) -BINDERSKA. Möller (1745; under bacheliere). särsk. till KRANS 1 c; särsk. (i Finl.) om flicka som av promovenderna vid akademisk promotion utses att binda kransarna; äv. kallad allmän kransbinderska. Topelius Dagb. 4: 297 (1840). Allmän kransbinderska vid magisterpromotionen 1910. Wilskman Släktb. 1: 308 (1912). —
(1) -BINDNING. —
(4 b β) -BLADIG. bot. som har kranssittande blad; särsk. i uttr. kransbladig majblomma, växten Convallaria verticillata Lin. Müller TrädgK 197 (1858). Nyman VäxtNatH 1: 79 (1867). —
-BLOMMA, r. l. f.
2) bot. till 4 b: kantblomma. Man kan med de afplockade Kransblommorne (av blåklinten) sätta en oskyldig färg på Bränvin. Retzius FlOec. 155 (1806). —
(4 b β) -BLOMMIG. bot. om växt tillhörande familjen Labiatæ (Verticillatæ); i pl. ss. namn på denna familj. Nyman VäxtNatH 1: 115 (1867). —
(1 (a)) -BLOMSTER. (†) blommor (o. blad) i l. till begravningskransar o. d.; jfr -BLOMMA 1. Linc. (1640). Schultze Ordb. 2443 (c. 1755). —
(4 b β) -BORRE, r. l. m. bot. örten Marrubium vulgare Lin., vars blommor äro anordnade i kransar omkring stjälken. Fries BotUtfl. 3: 229 (1864). —
(1 b) -BROTT. (krans- 1854—1925. kranse- 1672) (förr) ”brott” bestående i att gravid kvinna lät viga sig iklädd brudkrans; böter som skulle erläggas härför. Petersson KexsundSl. 177 (cit. fr. 1672). VKyrka 2: 128 (1917). —
-BRÄNNARE, r. l. m.
1) till 3: brännare (se d. o. 6) för gasspis o. d. med kransformigt anbragta öppningar för gasutströmningen. Ahlberg FarmT 150 (1899).
2) skom. till 3 i. SvSkoT 1926, nr 18, s. 9. Kransbrännaren är ett putsverktyg av stål eller järn att pressa och polera kranskanten (m. m.). Därs. 1931, s. 352. —
-FLICKA, f. särsk. till 1 c: var särskild av de flickor som (vid vissa universitet l. högskolor) bära kransarna i processionen till akademisk promotion. Kransflickor .. höra till de specifikt lundensiska traditionerna. Bendz Piltr. 72 (1918). GHT 1937, nr 214, s. 10. —
(3) -FÅRA, r. l. f. anat. tvärfåra rundtom på hjärtats utsida mellan kamrarna o. förmaken. Lundberg HusdjSj. 231 (1868). Broman Männ. 1: 140 (1925). —
(3 m γ) -GAS. metall. den del av masugnsgasen som bortgår genom uppsättningsmålet. JernkA 1841, s. 339. —
(3 m) -GESIMS. [jfr t. kranzgesims] byggn. o. konst. kranslist, kornisch. Scheutz Ritk. 94 (1832). SvUppslB (1933). —
(1) -GRÄS. (krans- 1904—1907. kranse- 1639)
2) (i vissa trakter) örten Vicia Cracca Lin., kråkvicker. MeddLantbrStyr. 1904, 1: 31. LAHT 1907, s. 37. —
(4 b β) -HIRS. bot. växten Setaria verticillata (Lin.) PB. Liljeblad Fl. 46 (1816). ArkBot. II. 1: 79 (1904). —
(3 m γ) -HÄLL. metall. järnhäll som bildar kransen l. kransgolvet vid en masugn. Rinman 2: 113 (1789). —
(1) -KALAS. (i Finl.) lysningskalas. Hembygden(Hfors) 1911, s. 33. Kransar av granris hängas till detta tillfälle (dvs. till första lysningsdagen) på portstolparna, därav namnet ”kranskalas”. Därs. 1915, s. 137. —
(3 m) -KANNA. (förr) kanna brännvin varmed murare trakterades, då översta tegelkransen sattes på en skorsten. NordT 1899, s. 614. —
(4 b β) -KONVALJE. örten Convallaria verticillata Lin. Krans-Konvaljen har smala blad, liksom i kransar sittande omkring örtstammen. Fischerström 4: 440 (c. 1795). Modin GTåsjö 17 (1916). —
(3 m) -LIST. [jfr t. kranzleiste] byggn. o. konst. avslutande l. krönande listvärk, gesims, kornisch. Holmberg 1: 489 (1795). 1MinnNordM II. 3: 2 (1881; på skåp). Kjellberg GrekRomK 124 (1932; på byggnad). —
(3 m γ) -LÅGA, r. l. f. metall. låga som bildas av den vid en masugn bortgående kransgasen. JernkA 1836, s. 211. —
(1 a) -MOSSA. mossarten Hylocomium triquetrum (Lin.) Schreb., som användes vid tillvärkning av torra kransar. SvUppslB 13: 574 (1932). —
(4 b) -NAGEL. (†) (T.) Nied-Nagel .. an einem Finger, (sv.) en krans-nagel på fingret, ther skinnremsor äro oprifna. Lind 1: 1191 (1749). —
(1) -NEJLIKA. (†) växten Dianthus Caryophyllus Lin., trädgårdsnejlika. Franckenius Spec. C 2 a (1638). Palmberg Ört. 283 (1684). —
(4 b β) -RAMS. bot. växten Convallaria verticillata Lin., med kransställda blad. Krok o. Almquist Fl. 1: 185 (1900). —
(4 b β) -SALVIA. bot. örten Salvia verticillata Lin., med blommor anordnade i kranslika gyttringar. Liljeblad Fl. 227 (1792). —
(4 b β) -SITTANDE, p. adj. bot. om blommor l. blad, grenar o. d.: som till ett antal av tre l. flera utgå från samma höjd på stammen. VetAH 1814, s. 223. Skårman Forssell 186 (1898). —
(3 e) -SKÅL. skeppsb. märsrand l. märskrans. Witt Skeppsb. 245 (1863). Märsen består af en botten af plankor, omgifven af en tjockare karm, kallad kransskål l. märsrand. NF 11: 705 (1887). —
(4 b β) -SLINGA, r. l. f. bot. växten Myriophyllum verticillatum Lin., med kranssittande blommor. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 247 (1901). —
(1 (a)) -SMYCKAD, p. adj. —
(4 b β) -STÄLLD, p. adj. bot. kranssittande. NF 1: 820 (1876). Träd, som ha kransställda grenar. HbSkogstekn. 29 (1922). —
(4 b β) -SVALTING. bot. växten Alisma plantago Lin., med kranssittande grenar. Lilja SkånFl. 242 (1870). —
(3 m γ) -SVAMP. (numera knappast br.) metall. Den biprodukt, benämd ugnsbrott och kranssvamp, som vid smältning af zinkhaltiga koppar-, bly-, jernmalmer m. m. afsätter sig i de öfre delarna af ugnschaktet. UB 4: 154 (1873). —
(3 m) -SÄNG. (i sht förr) säng med takkrans. Erixon Möbl. 1: XXIII (1925). —
(3) -SÖM(MEN). [jfr t. kranznaht] anat. den bågformiga sömmen mellan pannbenet o. hjässbenet; jfr KRON-SÖM 1. Wretlind Läk. 2: 10 (1894). —
(4 b β) -TÅG. (†) bot. växten Juncus verticillatus Pers., med kranslikt sittande blommor. Liljeblad Fl. 192 (1816). —
(4 b β) -VIS, adv. o. adj. bot. kranssittande.
II. adj. Hartman Fl. XXII (1838). Stjälkar, som .. hafva kransvisa grenar. Lindman LbBot. 131 (1904). —
(3 m γ) -VÅG; pl. -ar. metall. våg på kransen av en masugn för utvägning av de i beskickningen ingående mängderna av olika malmsorter o. kalksten. NF 8: 1485 (1884). —
(3) -ÅDER. [jfr t. kranzader] anat. jfr -ARTÄR. Hjertats krantsådror. SvMerc. IV. 1: 189 (1758). Murray PVetA 1794, s. 16. —
-ÖGON, se d. o.
B (†): KRANSA-STYCKE, se C.
C (†): KRANSE-BROTT, -GRÄS, -LIK, se A. —
(1 d) -SILVER. silverstycken till prydnadskrans. (Vi ha uppburit) kranszesölff förgylth halfftrettende lodh. G1R 28: 159 (1558). SthmTb. 1566, s. 105 a. —
(1 d) -SPÅNG. spänne till (l. i form av?) krans. HFinLappm. 4: 78 (1600). Han hadhe henne gåfuor gifuit .. (nämligen) een Kädh och någhra kransespenger. VästeråsDP 14/2 1621. —
(1 d) -STYCKE. (kransa- 1539. kranse- 1551—1587) del (i allm. av silver) av l. till krans. AntT XVI. 1: 11 (1539). GripshR 1551. InventSkedvi 1587.
Spoiler title
Spoiler content