SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KRAPULA (kràpula Dalin), r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(förr äv. skrivet cra-)
Etymologi
[av lat. crapula, av gr. κραιπάλη, bakrus]
(numera bl. i Finl., vard.) illamående efter rus, bakrus, ”kopparslagare”. Dalin (1851). (Kamraterna) hade haft en tillställning för honom kvällen förut och följde honom alla, ”trots en stilla krapula”, till stationen. Söderhjelm Prof. 200 (1913). Cannelin (1921).
Avledn. (i Finl., vard.): KRAPULANT, m.||(ig.). person som har ”kopparslagare”. DuodSanal. (1885). Cannelin (1921).
Avledn.: krapulantisk, adj. som har ”kopparslagare”. FoU 15: 56 (1902).
Spoiler title
Spoiler content